FLÄTA MÖTER STEN
Min kära moster vi kan kalla henne Linnea gifte sig av nöd, inte kärlek. Hennes äldre systrar la press på henne, och föräldrarna brådskade på. Argumenten var lika stadiga som svensk granit:
Hur länge du än dansar, Linnea, så hamnar du ändå i samma sele som alla andra Eller vill du bli gammal och grå som ogift? Hos oss finns inga ensamståenden! Vem kommer ge dig ett glas vatten när du blir skröplig?
Men Linnea, som sett sin pappa dricka sig sönder och samman, svor redan i barndomen på att aldrig gifta sig. Hon ville satsa på sitt arbete istället. Men när hon fyllde tjugoåtta överöstes hon med så många goda råd och blickar vid köksbordet att hon till sist började överväga familjeliv.
Brudgummen Emil dök snart upp. Familjen hade nog jobbat länge bakom kulisserna. Redan två veckor efter första träffen friade Emil till Linnea. Hon svarade ointresserat att det väl fick gå för den här gången. Innerst inne tänkte hon, Kanske växer känslorna med tiden.
Emil, trettiotre år, hade en redan fast förankrad personlighet. De blev gifta lika hektiskt som ett snöfall i november, och bröllopets skål från toastmastern klingade kvar länge i Linneas öron: Älskar ni till altaret, annars far hem till faders.
Den folktomma veckan blev vardag. Efter bara en månad ville Linnea lämna allt. Hon festade inte, fann ingen glädje hemma och ett stilla vemod hade tagit plats i hennes hjärta. Emil var envis, krävande och aldrig nöjd. Han vidhöll alltid sina principer och tänkte inte anpassa sig. Linnea var precis likadan. Det var verkligen som att två hårda stenar möttes.
Ett år senare utökades familjen. Storken kom med en pojke, som fick namnet Viktor. Linnea blev föräldraledig och slutade helt att se sin man. Varje natt bäddade hon hans säng på gästsängen. Jag är trött och behöver min vila. Du varken syr eller lagar mat…
På sommaren åkte Linnea och Viktor till sina föräldrar i Småland. Hon beklagade sig inför modern:
Mamma, jag står inte ut! Jag klarar mig själv med Viktor. Äktenskap är verkligen inget för mig. Ibland vill jag blunda och lägga mig på lastkälken. Jag passar inte för familjelivet, jag är redan less på Emil. Varför dra ut på pjäsen?
Mamman svarade som väntat:
Bli kvar hos oss, lilla gumman. Kanske börjar du sakna honom? Skilsmässa tillåter jag inte! Du får stå ut! Man och hustru är som vatten och mjöl, rör ihop dem men sära kan du aldrig.
Något annat svar väntade Linnea sig inte…
Men varför uthärda? Viktor ser sina föräldras töntiga relation och lär sig att kärlek inte finns. Varför ska hon låta honom växa upp med denna surdeg? Vilken livslektion ger det egentligen honom?
Linneas mamma hade lidit i stillhet genom hela livet. Fadern drack och låg för det mesta och suckade på soffan. Mamman däremot mjölkade kor, kokade potatis till grisarna, slog hö, rensade i landet och hade dessutom jobb på bruket. Bara under vintern, efter att djuren fått sitt, spisen eldats och familjen fått mat, kunde hon vila. Livet på landet var oändligt slit.
Alla tre döttrarna flydde till staden. Kvar blev endast brodern Oskar, som hade begränsad begåvning. Just detta förstod Linnea aldrig. Hur kunde hennes mamma, så orolig över sin mans drickande, ändå välja att föda ett barn till? När Linnea frågade fick hon samma gamla svar:
Din far ville ha en son. Flickor hade vi ju gott om…
Föräldrarna tog hand om Oskar till sin sista dag. Han dog några år senare, olycklig och hjälplös vid sextio års ålder.
Efter moget övervägande valde Linnea att inte såra modern utan flytta tillbaka till Emil.
Två år senare föddes ytterligare en son, Erik. Linnea hoppades att deras familj skulle bli lyckligare med ännu ett barn, men fick snart se sig besviken. Emil gav knappt uppmärksamhet till Erik, för pojken var lik sin alkoholiserade morfar.
Linnea sörjde men ångrade ändå aldrig sina två pojkar. All min kärlek ska jag ge till barnen ingen droppe kvar åt mannen, bestämde hon sig. Så levde de.
När Viktor och Erik blev tonåringar började problemen: sprit, rökning, elakt språk. Dessutom gick pappa och söner samman mot Linnea. Hon hade velat ha lydiga barn istället fann hon sig vid ett förlorat slagfält. Emil festade med sönerna; familjen höll på att lösas upp. Linnea kunde inte göra något med sina tre män. Tålamodet brast och hon flyttade hem till de gamla föräldrarna.
Förstås tog de emot henne. Mamma försökte muntra upp:
Linnea, du ser äldre ut än mig. Livet har gnuggat dig åt fel håll, vad säger du om karlar?
Linnea klandrade mamman för all omsorg om Oskar:
Varför bär du honom som en bebis? Var lite sträng, annars sitter han snart på dina axlar!
Mammas svar var oförändrat:
Vad ska jag göra, Linnea? Din bror är som ett sommarfält, det växer glest där inne. Men han är ju din bror! Blod är tjockare än vatten. Jag står vid hans sida tills det tar slut!
Linnea hade begränsad kärlek för sin bror men visste att fel och brister inte var hans eget fel. Ett barn från en evigt berusad far kan det bli mer än så? Linnea och hennes systrar klarade sig bättre, eftersom pappan inte drack lika mycket då.
Ett år senare kom Erik och berättade att hans pappa gått bort. Supit ihjäl sig.
Linnea grät inte en tår. Hon suckade tungt och sa:
Ja, det var väntat. Alla tror att livet ska bli långt, men så är det sällan. Vila i frid, Emil.
När Linnea återvända till stan, trött på vuxna söner, köpte hon sig en liten stuga utanför Malmö. Hon ville möta ålderdomen i ro. Viktor och Erik bodde kvar i föräldrarnas hyreslägenhet.
Viktor gifte sig och fick en son. Men lyckan blev kort; skilsmässan var ett faktum efter ett år. Erik flyttade hem till Linnea efter ett gräl med Viktor, där spriten åter var roten till alltsammans. Viktor tålde inte sin brors dryckesvanor och slängde ut honom.
Tiden gick
Viktor gifte om sig. Fem år senare var han ensam i lägenheten även den andra frun lämnade honom. Viktor summerade:
Jag gifte mig och gick rakt igenom isen!
Det gick lika illa tredje gången. Kärleken fanns, men hustrun dog plötsligt, bara 40 år gammal blodpropp. Döden är som rök, den hittar alltid vägar in. Viktor sörjde och sade sedan:
Nu räcker det. Orkar inte fler äktenskap. Jag lever ensam härifrån.
Linnea åker nu ibland hem till Viktor, lagar mat och städar. Erik är ogift, dricker vad han hittar och försvinner då och då spårlöst. Då springer Linnea sjuttiofem år gammal runt i villakvarteren med sitt gamla foto på Erik, visar det för alla.
Har ni sett min pojke?
De boende känner proceduren vid det här laget. Efter någon månad dyker Erik alltid helskinnad upp igen. Linnea tvättar honom, lagar hans slitna kläder, och slänger underkläder som inte går att rädda. Var har du varit? frågar hon.
Mumlar något ohörbart, men Linnea är nöjd så länge han lever.
Alla utom Linnea visste att Erik brukade bo hos en kvinna som drack mer än många män. De höll ihop tills hon fann en annan, sen skickades Erik ut igen.
Linnea försörjer Erik på sin pension. Varje försök att ordna jobb har misslyckats. Får Erik lön så försvinner han genast, med både sig själv och pengarna. Tre dagar senare kommer han hem igen:
Mamma, laga mat åt mig.
Linnea minns sin mamma, som slet likadant för sonen hela livet. Nu förstår Linnea fullt ut modershjärtats vånda. Allt går igen: Blod är tjockare än vatten.
Lyckan räcker inte till alla Efter ett livsresa förstod Linnea att hennes hastiga giftermål aldrig var värt några sånger. Man kan stå ut och kämpa, men kärleken kan aldrig tvingas fram. Livet lärde Linnea att bara det som slår rot i hjärtat kan gro och växa och att det ändå viktigaste är värmen vi ger utan att förvänta oss något tillbaka.
