INTE DEN RIKTIGA ANDERS
Majken stod framför spegeln och bytte örhängen för tredje gången.
Vad tycker du, Knappen? frågade hon sin lilla hund. De här eller de andra?
Knappen gäspade bara.
Tack för stödet.
Hon sneglade på klockan. En halvtimme kvar.
En märklig nervositet. Vanligtvis brukade Majken känna sig säker friare svärmade alltid runt henne. Men nu…
Strunt samma, tänkte hon, och synade sig ännu en gång i spegeln. Du är bäst!
Kanske berodde det på att hon aldrig hade träffat Anders? Tre veckor av telefonsamtal men inte ett enda riktigt möte.
Tre veckor, och inte en enda gång lyckades jag snacka ner honom, slog det henne plötsligt, och hon smålog för sig själv.
Majken suckade och tog sin lilla väska.
Dags nu.
TRE VECKOR TIDIGARE
Snälla, när ska du gifta dig och flytta hemifrån egentligen? suckade hennes pappa, neurokirurgen, vid middagsbordet.
Han hade precis kommit hem efter många timmars operation och hoppats på en stillsam kväll med en roman av Moberg.
Majken hade däremot pratat oavbrutet i en halvtimme, om skillnaderna mellan svensk och internationell science fiction.
Pappa, du har ju själv sagt att Moberg är det bästa
Jojo. Kan vi ta det imorgon? Jag vill ha lite tystnad nu.
Majken blev sur och tystnade i hela tre minuter.
Förresten, om giftermål, sa pappa plötsligt upprymt. Kommer du ihåg doktor Nilsson, chefen på vårdcentralen där jag jobbade extra?
Mmm?
Han har en son. Alla säger att han är väldigt trevlig. Nilsson bad om ditt nummer så ni kunde lära känna varandra. Jag gav det.
Majken rynkade näsan.
Alla dessa arrangemang kändes så hopplöst gammaldags. Och bara för de som aldrig får några erbjudanden. Varför skulle hon behöva det?
Men hon vågade inte säga emot pappa.
FÖRSTA SAMTALET
Den trevliga sonen dröjde ett par dagar innan han ringde.
Hallå?
Hej, det är Anders. Din pappa har nämnt det kanske?
Ja, svarade Majken kort, men med stigande intresse. Rösten var behaglig.
Min pappa har talat så gott om dig. Han säger du är något alldeles speciellt.
Jo, vi får väl se, skrattade Majken. Helt vanlig student bara. Läser andra året på Karolinska, barnmedicin. Du själv?
Första året. Tänker bli kirurg
Där hade vi förklaringen till hans lite självsäkra ton.
De pratade i en timme.
Sedan i två till.
Sedan varje dag.
Anders berättade om sin katt, Märta, om kärleken till science fiction och om oro för sitt utseende var han för smal, för blek, för trött?
Majken lyssnade, men ibland tänkte hon förvånat:
Det där brukar annars vara min roll.
Hon fick nästan bita sig i läppen för att inte säga: Men slappna av nu, Anders! Fast han tålde verkligen inte att någon kallade honom för Andersson.
Om man inte var så petig, så var det rätt trevligt ändå.
MÖTET VID S:T ERIKSPLAN
Till slut bestämde de sig för att ses.
I tunnelbanan, vid S:t Eriksplan.
Först gå på bio och sedan promenera till glassbaren Cosmos på Sveavägen.
Vad som hände sen, fick de se.
Majken hoppade av tåget och spanade ut över perrongen.
En massa folk. Ovant tunnelbanelukt och sorl.
Där lång, stilig, stod han med en bukett rosor.
Han väntade otåligt bakom en pelare, blickade förväntansfullt mot varje tåg.
Majken gick fram:
Anders?
Han ryckte till, granskade henne förbryllat:
Ursäkta, är du
Majken, sa hon bestämt och räckte fram handen osäkert om det var för att skaka eller kyssa.
Blev så ödmjuk av min skönhet, fnissade hon inombords. Nu niar han mig också
Killen stod oavbrutet stilla.
Majken? frågade han osäkert. Men jag
Kom nu! Hon grep honom i ärmen. Vi måste hinna köpa biljetterna!
Vänta, jag måste bara
Sen pratar vi! Hon drog honom mot utgången.
Han kastade en sista blick mot plattformen som om han letade efter någon men Majken hade redan släpat in honom i folkmassan.
Buketten med rosor krampade han fortfarande i handen.
Han växlade mellan blommorna och henne och gav upp.
Okej, sa han lågt. Vi går.
BIO OCH GLASS
Bion var riktigt bra.
Majken uppskattade också hans snygga kappa och den konstnärligt knutna halsduken, hemmastickad av hans mamma, som han var uppenbart stolt över.
God doft av fransk parfym.
Underbar vaniljglass med krispigt rån på Cosmos.
Och dessutom tyckte de nästan likadant om allt.
Nåja, mestadels pratade Majken på och Anders log, nickade och höll med betraktade henne med varma, mörka ögon.
Ibland la han sin stora, varma hand över hennes lilla ivrigt gestikulerande, och det kändes så tryggt och attraktivt!
Vet du, sa han när de promenerade på kvällen på Drottninggatan, du är så han tvekade.
Så vadå? spetsade hon till sig.
Levande! Spontan.
Majken bjöd på sitt bästa och mest förföriska leende.
Hon kände sig förälskad.
TRE MÅNADER SENARE
Allt gick så fort.
De sågs nästan varje dag, och ringde flera gånger om dagen. Om de hade haft smartphones på den tiden, hade det blivit ännu oftare.
Tre månader efter den där första träffen sa Anders att han älskade henne och ville gifta sig.
Majken gjorde sig dyr och tvekade i tio minuter innan hon glatt sa ja.
Jag borde kanske introducera dig för mina föräldrar… föreslog fästmannen.
Vi väntar lite med det, blev Majken stressad.
Trots att föräldrarna gärna ville att hon skulle gifta sig, brukade de vara oerhört petiga när det verkligen gällde.
Särskilt farmor.
Ingen var någonsin nog bra för hennes dyrbara barnbarn, och mamma och pappa brukade hålla med.
Majken tänkte inte släppa Anders, men heller inte låta så många mötas på en gång så inte släkten och Nilssons visste om varandra.
PAPPAS FÖDELSEDAG
Tillfälle gavs ett par veckor senare.
Pappa, som annars avskydde stora kalas, tänkte ändå fira sin 55-årsdag och bjöd in släkt och bekanta.
Majken meddelade hemlighetsfullt att hon skulle komma med sällskap.
Gästerna var nästan på plats när Majken släppte in sin fästman denna gång med en bukett nejlikor och en flaska fransk cognac.
Pappa, får jag presentera dig för… började hon högtidligt och lite nervöst.
Telefonen ringde.
Ett ögonblick, sa pappa och rusade till telefonen.
Han kom tillbaka, andfådd:
Det var Nilsson han ville veta vägen från tunnelbanan. Så glad att han kommer, trodde han var sur när du inte dök upp på dejt med hans son båda gången!
Majken tappade hakan.
DöK inte upp?
Pappa såg förvånad ut:
Nej. Han ringde och sa att killen väntat på dig vid S:t Eriksplan i två timmar. Med blommor. Men du kom aldrig.
Majken vände sig sakta mot Anders.
Han stod nära dörren blek, med nejlikor i handen och såg skamsen ut.
Vi kommer strax tillbaka, väste hon till pappa.
Hon drog in Anders på sitt rum.
SANNINGEN
Hon stängde dörren och vände sig mot honom.
Vänta, sa hon långsamt, nästan rädd för att förstå fel. Vadå, jag kom inte?
Anders sa ingenting.
Är inte du Anders Nilsson?
Han skakade på huvudet.
Du är inte Anders Nilsson?!
Nej, sa han tyst. Jag heter Anders Sjöberg. Min kompis fixade en träff med en tjej… Maja. Jag väntade på henne vid S:t Eriksplan. Sen kom du fram och…
Och jag bara tog med dig därifrån, konstaterade Majken.
De stod tysta.
Jag försökte berätta, mumlade han. Första dagen. På väg till bion. Men du ville inte lyssna.
Jag lyssnar aldrig, höll Majken med. Det är min talang.
Knappen gnällde utanför dörren.
Majken satte sig på sängen.
Och vad gör vi nu då?
Anders tittade länge på henne, allvarligt, nästan för seriöst.
Sedan gick han fram, böjde sig ner på knä.
För mig spelar det ingen roll, sa han, hur vi träffades. Om det var av en slump eller tack vare någons pappa.
Jag älskar dig och vill att du ska bli min fru. På riktigt. Utan missförstånd.
Majken skrattade av lättnad.
Okej då. Vi får väl möta mina föräldrar då. Men jag varnar dig: vi är ingen lätt familj.
Min är inte heller enkel. Och så har jag en väldigt bestämd katt.
Vi klarar det!
De gick ut.
I vardagsrummet väntade redan gästerna och där, precis innanför dörren, stod doktor Nilsson med sin son.
Lång. Snygg. Med en bukett rosor.
Majken såg på den äkta Anders Nilsson.
Sedan på sin Anders, blek och nervös, med sin bukett nejlikor.
Nej, tänkte hon. Det var inte han.
Sedan skrattade hon, nu på riktigt.
Pappa, sa hon, jag har en lång historia till dig…
