Malin kom gående med matkassar från ICA, småpratandes med grannen Ingrid. Men när hon fick syn på en lyxig bil parkerad utanför hennes grindar, sträckte hon på ryggen och sken upp:
Oj, men titta, min blivande svärson har visst dykt upp redan på morgonen!
Ingrid kastade också en blick på bilen, med ett misstänksamt ögonkast:
Redan svärson? Ja, du Malin, Liam har ju faktiskt inte friat till Linnea än. Och ärligt talat, man borde väl kolla lite vad det är för en kille, kan ju lika gärna vara kriminell, eller kanske en bluffmakare…
Malin fnös bara och slog med handen, läpparna hopknipna:
Lägg av. Han är reko, och han menar allvar med Linneuskan. Nu måste jag rusa, har ingen tid att stå här. Måste fixa te till gästen, och här har med mig lite choklad också.
Hon tog upp sina tunga matkassar och småsprang hem. Ingrid stod kvar och såg efter henne med rynkad panna.
Så det var DET! Undrade ju varför hon plockade på sig dyraste rökt skinkan, bästa chokladen och herrgårdsost… Hon tar verkligen emot gästen med öppna armar. Hon kan bara inte vänta på att bli av med sin tokiga Linnea.
***
Hemma började Malin le brett. Hon kom in och såg dottern Linnea sitta på en pall, och där satt han gästen.
Blivande svärsonen lutade sig nära, tittade Linnea djupt i ögonen. Men så klampade Malin in, han reste sig snabbt och höll sig på avstånd. Inte svårt att förstå de hade suttit och sett varandra djupt i ögonen!
Han var lika artig som vanligt. Han hade med sig blommor till Linnea, ett paket Marabou, och en parfym.
Malin, nästan i förväntansfull vördnad, kunde inte släppa blicken från honom:
Oj, Linnea, han är så stilig! Lite grått i tinningarna, men det gör bara män mer intressanta. Han ser ut som en riktig aristokrat! berättade hon sedan, nästan andlös.
Linnea log lite högdraget mot sin mamma:
Han är ju det, mamma.
Men varför var han här då? Med presenter och blommor äntligen? försökte Malin gräva djupare.
Då mörknade Linneas blick:
Nej, mamma. Han har inte friat. Han bjöd bara ut mig på teater i stan.
Malins leende försvann snabbt.
Jaså… Bara bjöd ut dig, säger du… Jaja, sådana där stockholmskillar, de är sig lika. De roar sig i stan, lever runt, sen kommer de och letar nya offer på landet.
Bara på dejt Åh Linnea, du har minsann hittat dig en riktig Don Juan. Han har åkt hit i två månader nu, men han nämner inte ett ord om giftermål!
Mamma
Vadå mamma? Du är trettio! Och han närmare fyrtio! Ska ni inte bara slå er ihop nu? Han drar ut på tiden, tänker för länge… Sluta dumma dig.
Mamma, vi behöver reda ut det här själva!
Och DU, du LYSSNAR på din mor! blev Malin arg och gick bestämt fram och snappade åt sig skivorna av skinka ur Linneas hand.
Lägg tillbaka, du måste tänka på figuren! Och skinkan är dyr, han kommer väl imorgon igen, ska det inte finnas något till teet då?
Linnea såg på sin mamma med sina imponerande blå ögon, och frågade lugnt:
Mamma. Varför blir du alltid arg? Vad är problemet nu?
Malin slängde in skinkan i kylen, slamrade med porslinet och plockade undan ostbrickan och godiset.
Jag är bara orolig! Han går här och visar upp sig i byn, men ska du se, han drar snart och du blir ensam. Du är inte tjugo längre, folk pratar redan om att du är gamla ungmön!
Och efter att den där aristokraten varit här glömmer de övriga killarna vår dörr.
Slappna av, mamma, log Linnea. Han rymmer ingenstans, jag lovar.
***
En vecka senare stod Malin och packade Linneas väska, tårarna rann.
Tänk att Linnea varit så ordentlig ändå. Nej då, så blev det inte.
Dottern var med barn! Och på frågor om hur och när log Linnea finurligt:
Han skjutsade mig till skogen, när jag skulle plocka blåbär. Väntade där, utanför, för att ta med mig hem. Han tyckte om mig från första stund, vet du. Jag är ju vacker
Javisst, fattade inte Malin. Men alltså i skogen? Hur gick det där till? Var ärlig nu, Linnea! Behöver ju veta var jag misslyckats som mamma!
Linnea tuggade på skinkan och osten, log mot modern:
Spelar roll mamma! Haha Det viktiga är: han tar mig till stan, och vi ska gifta oss!
Men då ska vi bjuda hela släkten på bröllop, så vet du det! envisades Malin. Åh, hur ska jag klara att släppa dig till storstan, min enda unge.
Jag kommer hem ofta och hälsar på, mamma…
Snart stormade hela grannskapet in:
Malin, säger dom att din dotter ska gifta sig, och du håller tyst!
Hon ska åka nu, sprang Malin omkring och grejade.
Men vi kom ju utan presenter, du borde ha sagt till i förväg.
Det var inget bröllop direkt, hon ska bara flytta till stan, med sin fästman.
Men så roligt!
***
Så for Linnea iväg, hennes älskade kom och hämtade henne, tog henne till sitt fina hus i stan.
Linnea ringde ibland och berättade om hur fantastiskt det var hos Liam. Malin väntade fortfarande, vecka efter vecka, månad efter månad, på bröllopsnyheter men inget hände.
Först gick en månad, sen två, ett halvår Och så en dag kom Ingrid rusande.
Malin! Såg Linnea i stan idag, och hon gick med barnvagn!
Med barnvagn?! Hur är det möjligt?
Det blev snabbt packat. Malin kastade sig ut genom dörren, halvt påklädd, närmaste bussen, minnet av resan som bortblåst.
Hon hade fått barnbarn, men Linnea hade inte ens berättat! Hur kunde hon dölja något sånt?
Hon ringde Linnea direkt från resecentrum. Tur att det finns täckning i stan, till skillnad från ute på landet!
Men Linnea svarade inte på en gång, tryckte bort samtalet Malin kokade av frustration.
Var är du? ropade Malin i luren så folk vände sig om. Jag står här, kom och hämta mig! Och förklara, varför födde du barn och berättade inte för mig?
Linnea dök upp själv, tog en taxi, mötte Malin, blicken i backen.
Förlåt mamma, hade inte hunnit förklara Jag fick en liten flicka, hon heter Vera. Hon är så lik dig.
Och vi bor hos Liam. Han har ett så fint hus!
Jaha?
Malin såg strängt på dottern.
Skäms du för mig, säg som det är, Linnea?
Linnea blev rädd:
Nej mamma, lägg av! Det är inte alls så! Det är bara det att Liams mamma bor här.
Huset och bilen är hennes. Liam bor här på hennes villkor Och hon låter inte honom gifta sig med mig!
***
Malin stegade in i huset, fast besluten om att ta kommandot.
Vad var det här för svärmor? Sonen tar hem en gravid fru och hon säger nej till bröllop!
Hon struntade i Liam, struntade i sitt barnbarn gick rakt på jakt efter svärmor, som visade sig sitta vid flygeln på övervåningen, klinkandes på något klassiskt stycke.
Malin harklade sig, krävde uppmärksamhet, och när hon inte fick det slog hon resolut igen locket till flygeln.
Där satt hon, denna eleganta dam, syrligt leende på den ovälkomna gästen:
Vad gäller det? frågade damen stramt. Vem är du?
Jag är Linneas mamma! dundrade Malin. Har du ingen skam i kroppen som sitter här och spelar när en liten bebis vill sova?!
Menar du Vera? Hon har sovit tillräckligt, fräste damen. Och la till, med dryg röst: Och det är väl en tolkningsfråga, vem som stör vem.
Men stör bebisen verkligen dig? undrade Malin. En lösning vore ju att flytta ut, så de får en egen bostad.
Varför skulle jag lämna mitt hus, kära du?
Därför att du stör din sons nya familj.
Jag stör? höjde damen på ögonbrynen. De är fria att lämna om de inte trivs. Dörren står öppen åt alla fyra väderstreck.
Så du bryr dig inte om ditt barnbarn? utropade Malin.
Vad hette du nu igen? Malin? Trevligt. Men du, förklara för mig varför jag ska bry mig om din dotter och barnbarnet, när de har dig och Liam? Jag har redan gett dem det dyrbaraste jag har min son! Men du nöjer dig visst inte? Du vill kasta ut mig ur mitt eget hus?
Slår jag larm så blir du utslängd här som en bråkstake. Och blir jag på ännu sämre humör ja, då åker ni härifrån, hela högen!
Samtalet blev högljutt, och Liam rusade in, skärrad:
Du måste vara trött efter resan, mamma Malin, Linnea har fixat te i köket!
***
Te ska tydligen vara lugnande. Malin blängde på den där gamla tanten, som bara satt och drack sitt te med slug blick.
Jag ska nog överleva dig ändå, tänkte Malin.
Kanske kände Liam av spänningarna, för han såg oroligt på Malin och puffade Linnea på benet under bordet, blicken bönade: Du får fixa det här nu.
Linnea insåg själv att det behövde pratas. När svärmor satte sig vid flygeln på nytt tog Linnea med sin mamma till Liams arbetsrum.
Mamma! Vi måste prata.
Om vad? fräste Malin. Din svärmor har demolerat er totalt! Du låter henne styra med järnhand!
Hon är inte min svärmor, suckade Linnea. Det är Liams fru, mamma! Hon är hans första och enda fru!
Malin gapade av chock.
Hur är det möjligt?
Linnea tittade sorgset på sin mor:
Du ser själv hur rik Liam är, mamma Allt det här är tack vare henne de gifte sig för tjugo år sen, då var hon femtio… och de har inga barn, det har alltid varit hennes vilja.
Malin tittade sig omkring i det pampiga rummet guldiga tapeter, tunga sammetsgardiner, böcker i mängder.
Allt här är hennes, linnea suckade. Jag förstod ingenting först. Jag trodde som du, att det var hans mamma. Sen berättade Liam sanningen.
Vilken luring till karl! Malin blev tvärilsk. Varför vill du ens ha honom, Linnea?
För att han vill ha en familj, barn… Hon gick med på att han fick en annan, alltså mig. Han och hon lever bara som grannar nu. De är som främlingar i huset.
Jag orkar inte mer, sa Malin. Packa ihop, ta Vera och följ med mig hem till byn!
Men Linnea höjde på hakan:
Aldrig mamma. Jag tänker stanna. Jag vill vara med Liam, och en dag kanske vi kan vara gifta på riktigt. Tills dess har jag valt det här, och ingen ska bestämma över mitt liv.
Då får du stanna här som… husgäst utan rättigheter. Själv åker jag hem! Malin stampade ut.
***
Dagarna segade sig fram för Malin hemma i stugan. Hon gick från den ena grannen till den andra, hörde om deras lyckliga familjer: döttrar som gift sig, barnbarn som kommit.
Malin gick ibland förbi Ingrids hus bara för att leka med deras lilla pojke och gråta över sin egen Linnea och Vera.
Till slut brast något i henne. Hon låste huset, satte sig på bussen till stan.
Hon gömde sig bakom häcken utanför Liams hus, spanade på familjelyckan.
Och där fick hon syn på Vera, nu redan stor, springande i trädgården med två små vita dvärgpudlar medan hon ropade: Mormor, mormor! men det var svärmodern hon kallade så.
Det var som…, tänkte Malin, grön av avund. Hon är ju ingen mormor! Jag är mormor!!
Malin kilade fram och dunkade på porten.
***
Men Malin blev faktiskt aldrig utkörd. Husets härskarinna sa bara: Huset är stort, här finns plats för alla.
De två gamla rivalerna grälade aldrig högt igen, men kunde driva med varandra medan de rensade blomrabatter eller lekte kurragömma med Vera ute i trädgården:
Kom du tillbaka, va? Trodde väl att jag höll på att tråka ut din dotter? Rätta gjort, din dotter är vek, hon behöver skyddas från mig. Jag kan köra ut henne när som helst. Vem har hon fått den där mjuka sidan ifrån, från sin far? För du har ju ändå lite ryggrad. Fast inte mycket.
Snart får du en blompinne i ögat! Och varför skulle jag vara svag? grymtade Malin tillbaka.
För du kommer hit istället för att hon kommer till dig. Det är svaghet.
Nej du, jag är tuffare än dig! Vet du varför jag flyttade in? För att jag ser att du börjar bli gammal, vilken dag som helst kan du rasa ihop. Och då får man ta hand om dig. Det är inget för min dotter, då gör jag det hellre själv.
Haha! Du får mig att skratta. Jag mår utmärkt, bor i bästa området, äter gott, bästa sjukvården. Och inga barn har jag fött, inte ett bekymmer i livet! Hur får du för dig att jag skulle gå först, Malin?
Och så fortsatte livet med smågnabb, skratt och lite bitterhet mitt bland tujahäcken och doften av kaffe och nybakta kanelbullar.
