Allt verkade bra. Barnet såg helt frisk ut enligt ultraljudet. Men förlossningen blev märkligt svår, som om väggarna förvandlades till dimma och gatan låg under vattnet. Hon föddes en flicka, men med ett problem så besynnerligt att läkarna började viska och visade mig en skrynklig lapp, och sa att jag borde överväga att lämna henne.
Hon låg i en kuvös, insvept i blått ljus och små figurer dansade runt hennes säng. När min man, Oskar, kom till sjukhuset, tog ansvarig läkare honom åt sidan och sa att barnet aldrig skulle kunna leva normalt att hon skulle bli som en tyngd på hans axlar. Oskar satt länge på en bänk, blickade genom fönstret där snöflingor föll som fågelfjädrar, och beslutade till slut att lämna allt bakom sig för att inte förstöra sitt liv. Jag var tyst som en vinter-skugga ett sorts drömlikt mörker.
Innan jag blev utskriven sa jag plötsligt, som om någon annan talade genom mig: Jag kommer aldrig att ge upp min dotter. Oskar packade sina saker och försvann i en tyst natt utan stjärnor. Jag kom hem till en tom Göteborgslägenhet med flickan i famnen. Vi irrade mellan sjukhus och läkare, grep efter varje lösning, som om vi vandrade på isen som aldrig spricker.
Andra mammor med sjuka barn pressade sina händer mot min och stöttade mig, deras röster var som milda vindar genom Skånes fält. En dag i den vita sjukhussalen mötte jag en man han hette Lars. Han berättade att hans fru hade lämnat honom för någon yngre och att han var ensam, han hade inga barn och hans dagar flöt långsamt ihop.
När han såg på min dotter Tova, så ömmade hans blick att mina ögon blev fyllda av tårar, som regn mot fönstret. Han hjälpte mig med råd, kontakter, och med sina sista kronor, svenska, sjutton tusen kronor låg som ett litet berg i hans hand. Vi blev så nära, som folk i en saga, och snart ville vi inte längre vara ifrån varandra. Vi gifte oss under de stora ekarna i Vasaparken.
Nu är Tova nästan frisk. Hon är mästare på friidrott, springer över ängarna vid Vänern, och vi har också fått en liten pojke i familjen, vår lille son Arvid. Allt slutade som i en konstig dröm där det omöjliga blev möjligt, och där hjärtat alltid kan brinna vidare, även i snö och vind.
