Jag drömde att jag var gift med en man, Henrik Sundberg, som tidigare varit gift och hade två barn från det äktenskapet. Henrik hade separerat för länge sedan, men han pratade fortfarande regelbundet med sin före detta fru, Elin. Deras samtal rörde nästan alltid barnen, Erik och Alva, och varje månad betalade Henrik underhåll via Swish, som vore det bara något vardagligt. Han visste allt om barnens vardag, Elins trassligheter och till och med den gamla svärmodern, som bodde i en lägenhet högt ovanför någon sliten ICA-butik i Sundsvall.
En kväll eller var det mitt på blanka dagen när solen aldrig riktigt går ned? rullade han plötsligt ut sanningen som ett trasigt trasmattor framför mig: Elin satt djupt i skuld, tack vare ett drömlikt banklån från tre år sedan då hon försökt starta ett kafé vid en insjö som ibland kändes större än Mälaren. Men kaféet förvandlades till kranvatten; det gick om intet och lånet låg kvar, kletigare än klibbsnö. Skulden hade svällt till något helt overkligt, en siffra på mintgröna sedlar, nästan så många kronor att den blågula flaggan runkade i vinden. Elin hade försökt överlåta sitt lilla radhus på sin mamma, bara för att inte bli vräkt och stå på gatan med barnen bland snödrivor och röda bär.
Henrik suckade och skruvade på sig vid vårt köksbord som flöt iväg på ett hav av ljus, började tala i kod om “Elins situation” och “barnens framtid”. Han hintade försiktigt, som om han gömde ord i smöret på knäckebrödet: “Det är ju barnens mamma. Skulden kan hamna hos dem. Vi borde hjälpa henne lite, annars kan hon inte betala förrän både vi och Volvo går i pension. Annars blir det barnen som får bära skulden som en rygga full av is.”
Igår var det en tisdag eller alla dagar på en och samma gång? sa han plötsligt: “Jag tänker ge Elin hälften av min lön i månaden, så att hon kan bli skuldfri snabbare. Vad tänker du om det?”
Jag blinkade, ögat hoppade till som när man får in en grusbit under ögonlocket. “Är du tokig, Henrik? Vem är hon längre att du måste rädda henne? Hon är inte längre din någon. Hon är främmande nu lika främmande som grannens katt. Hjälp? Ingen anledning.”
Henrik såg på mig med sina drömdimmiga blå ögon och vägrade släppa taget: “Men barnen är ju ändå mina, får dom ta över skulden sen? Jag måste göra någonting. Det är rätt.”
Jag sa att han redan betalade underhåll och dessutom skickade pengar varje gång någon behövde nya fotbollsskor. Barnen var omhändertagna, de åt köttbullar och pannkakor varje torsdag. Elin fick ta ansvar för sina egna lån. Det angick inte oss längre. Skulle vi försaka oss själva för hennes skull? Aldrig! Jag sade: “Nej, släpp det där, tänk inte ens tanken!”
Henrik teg, vred händerna under bordet som nu förvandlats till grovt byggt av älgben, och blev svår att nå, som om han flytt långt bort i nån snöig skog utanför Östersund. Har jag fel? Drömmen gav inget svar.
