För ett och ett halvt år sedan blev jag och min fru föräldrar. Vi fick en underbar liten dotter. Trots att vår dotter fortfarande är så liten bestämde vi oss i år ändå för att åka på semester tillsammans. När min mamma kom på besök berättade jag för henne om våra planer.
Mamma sa:
Hur tänker ni kunna koppla av med ett så litet barn? Ni kan ju inte ha en ordentlig semester med henne. Min granne kom just hem från en resa. Hennes barn bad henne följa med för att hjälpa till med barnbarnen. Jag skulle också följa med, men jag har helt enkelt inte råd.
Såklart förstod jag mammas antydan, men jag sa ingenting direkt. Vi bestämde oss för att fundera och diskutera sinsemellan. Nästa dag sa jag ändå till mamma att vi ville att hon skulle komma med oss. Men jag var tydlig med henne:
Hör du mamma, min fru betalar hela din resa. Du får eget rum, vi köper biljetter åt dig. Vi ger dig till och med fickpengar. Men du är där för att hjälpa oss. Jag ger dig lite extra dessutom! Bara min fru inte får reda på det!
Mamma tackade glatt ja. Så vi reste iväg tillsammans. Första dagen spenderade vi allihopa ihop. Efter flyget var vi trötta och la oss tidigt. Nästa dag sa min fru till mamma:
Kan du ta med dig ditt barnbarn in till dig ikväll? Vi vill gå på restaurang! Jag skulle gärna göra det, men tyvärr kan jag inte. Igår bokade jag två utflykter och måste upp tidigt imorgon! svarade mamma.
Mamma, vänta! Jag förstår inte vad som pågår! Vi kom ju överens om att du skulle hjälpa oss med barnet! Men jag har bara två egna dagar. Jag vill också ha lite semester. Sen hjälper jag er! lovade mamma.
Vi gick förstås med på det. Två dagar senare sa mamma:
Jag tror jag har blivit förkyld! Ni får ta hand om flickan själva så länge, jag vill inte smitta henne! Men mamma, du ser inte alls sjuk ut! Ingen snuva, ingen hosta! utbrast jag förvånat.
Veckan gick och mamma klagade ständigt på att hon mådde dåligt. Tills jag en dag råkade se henne äta glass.
Mamma! Vad gör du? Hur är det med din onda hals? Eller är du kanske inte alls sjuk och har bara ljugit för oss? Men jag vill också ta det lugnt! Jag jobbar och är trött! Jag är faktiskt inte er barnflicka! svarade mamma bestämt.
Jag blev riktigt upprörd:
Men vi hade avtalat att vi betalar din semester, och du hjälper oss med barnet i utbyte. Istället vilar du bara själv!
Jag kände mig väldigt sårad av mamma. Resten av semestern hade vi ingen kontakt alls. När vi kommit hem hördes vi inte heller mer. Det har nu gått tre månader men jag kan fortfarande inte förlåta mamma för vad hon gjorde…
