Min bror har alltid varit en blyg pojke, redan sedan barnsben. Ingenting har riktigt förändrats med åren. I skolan hade han knappt några vänner alls, trots att Emil som han heter var riktigt snäll. På grund av sin blyga natur lyckades han heller aldrig träffa flickor på riktigt. På universitetet var hans studiegrupp bara killar. Tjejen han tyckte om började istället träffa någon annan, eftersom Emil helt enkelt aldrig vågade ta steget. Trots motgångarna i det privata gick det desto bättre för honom på jobbet.
Efter att ha tagit examen lyckades min bror få ett arbete, köpa en liten lägenhet i Göteborg och började hjälpa familjen ekonomiskt. Åren seglade förbi, men Emil verkade ändå aldrig hitta en vettig flicka. Jag försökte till och med presentera honom för kompisar till mig, men det ledde ingen vart. Alla tjejer sade i kör att det inte fanns något att prata om med Emil, även om han var trevlig och artig. Det fanns dock en flicka som lyckades vinna min brors hjärta. Emil var plötsligt bländande lycklig på ett sätt han aldrig varit förr.
Själv tänker jag att det är bättre att vara ensam än tillsammans med någon som han. Hans nya flickvän, som heter Svea, jobbar i en klädbutik och har två barn från ett tidigare äktenskap. Någon högskoleexamen har hon inte hon hyr bara ett litet rum i Majorna. Jag förstår inte alls varför min bror är med henne. När Emil presenterade sin utvalda för våra föräldrar, så blev mamma så chockad att hon nästan svimmade, och sedan bad hon Svea gå därifrån. Jag tycker synd om Emil ändå. Han var ensam så länge, och när han fann någon blev det ändå såhär. Emil vägrar lyssna på sina föräldrar. Kärleken är verkligen blind. Jag hoppas innerligt att min bror snart inser sitt misstag och lämnar Svea.
Hur kan jag egentligen övertyga honom?
