Robert och Malin har varit kompisar ända sedan de gick på förskolan. De bor grannar, så deras föräldrar tyckte det var smidigt att ha barnen på samma skola och i samma klass. De bad till och med läraren att sätta barnen bredvid varandra det är ju så många barn, särskilt pojkar, så Robert kunde liksom vaka lite över Malin om det skulle behövas. Båda tyckte faktiskt skolan var kul och lärde sig lätt.
Men när de började trean förändrades något. Malins mamma märkte att dottern blivit mer ängslig och helst inte ville gå till skolan längre. En dag bad hon till och med att få byta skola. Hennes mamma blev förvånad och ringde Roberts mamma. Det visade sig att även Robert ville byta till en annan skola. Samma dag såg Roberts mamma att sonen hade blåmärken efter skolan. Nu fick det vara nog de bestämde sig för att göra gemensam sak och besöka skolan.
Läraren försökte förklara att allt minsann stod rätt till i skolan, kanske hade barnen bråkat utanför skolan? Då stormade plötsligt en hel drös ungar in i klassrummet, skrikandes som om det var mellandagsrea. Mammarna såg direkt hur några pojkar ryckte i Roberts kläder, och lite längre bort drog andra i Malins tröja.
Direkt kastade sig mammorna fram för att skydda sina barn, men ingen verkade lyssna. Läraren gjorde sitt bästa för att lugna stämningen. En flicka sprang och hämtade rektorn, och först då fick klassen lugna ner sig.
Robert och Malins mammor slog fast att så här kunde det inte få fortsätta. Antingen kallar ni hit mobbarnas föräldrar eller så går vi till polisen och anmäler misshandeln! sa de bestämt. Rektorn lovade till slut att bjuda in de andra föräldrarna till ett möte, där både han och läraren skulle delta.
På vägen ut förklarade han lågmält att dessa barn minsann var av “goda familjer” deras föräldrar hade både mycket pengar och lite hyfs. De lyssnade inte på någon, störde lektionerna och betedde sig illa mot de andra. Rektorn suckade: “Vi har bjudit in föräldrarna flera gånger, men de är lika omöjliga att tala med som sina barn.”
Nästa dag kom Robert och Malins mammor till skolan på utsatt tid. Mobbarföräldrarna var redan där. Läraren hade haft rätt de verkade tro att skolan var deras egen villa. De försvarade sina små änglar till sista andetaget, ropade och avbröt hela tiden. Till och med läraren fick en skopa ovett. Bara rektorn lyckades tysta dem men bara i några sekunder.
Någon riktig lösning blev det förstås inte, för till slut marscherade de “fina” föräldrarna ut, viftande med jackorna och mumlade: “Det där var väl inget att bry sig om.” Rektorn gick med tunga steg och suckade: “Vad kan man göra? Deras föräldrar har hjälpt till att fixa nytt golv i gymnastiksalen, så vi kan liksom inte föreslå att de tar barnen och byter skola…”
Hemma berättade Robert och Malin att ligisterna gav sig på varenda unge i klassen pojkar som tjejer, ingen gick säker. Gick man ensam i korridoren, så hände det att man fick en knuff eller två. Robert och Malin fick extra mycket stryk för att de höll ihop, och det tålde inte mobbarna.
Tills slut tröttnade mammorna, packade barnens skolväskor och skrev in dem på en annan skola. Rektorn slutade också kort därefter, med kommentaren: “Jag kan ta en utmaning, men de här ungarna och deras föräldrar är över min lönespecifikation.”
