Mitt barn kastade sig om min hals och grät hjärtskärande: “Mamma, jag vill aldrig mer åka till farmor. Jag vill aldrig mer åka till farmor. Snälla mamma.”
Det hade bara gått tre dagar sedan barnen var hos deras pappa och min makes föräldrar. De bor ute på landet, i ett eget hus utanför Umeå. Min yngsta, Saga, är fyra år, och den äldsta, Tyra, är sex. Farfar var övertygad om att barnen borde få vara hos dem, och först senare förstod jag orsaken.
Sofia, som är huvudpersonen i berättelsen, har aldrig riktigt kommit överens med sin makes föräldrar. Särskilt svärmor, som ofta låtit förstå att Sofia inte var tillräckligt bra för hennes son. Det har Sofia stått ut med, men hon har aldrig trivts hemma hos sina svärföräldrar. Där bråkades det och tjafsades jämt. Till och med hennes man kom alltid hem upprörd från deras besök.
Med tiden blev det bara besök vid högtider hos farföräldrarna. När svärfars 70-årsdag närmade sig, kunde vi inte längre tacka nej. Särskilt eftersom barnen inte hade träffat farmor och farfar på länge.
Firandet gick förvånansvärt bra. Under jubileet slapp vi faktiskt de giftiga kommentarerna från svärmor sensationellt nog. Farfar lyckades dessutom övertala barnen att stanna några dagar extra; han lovade till och med att ta med dem ut med skotern över vintriga åkrar.
Barnen blev överlyckliga och började genast övertala Sofia om att de skulle få stanna. Trots att farföräldrarna aldrig köpt ens en liten Pollypåse till barnen, gick hon till sist med på det. Dels ville barnen gärna vara där, dels såg Sofia sin chans att få måla om hemma i lägenheten i lugn och ro något som alltid skjuts upp när ungarna är hemma. Hade jag bara kunnat ana hur de tre dagarna skulle sluta…
När barnen kom hem igen släppte allting. De grät, båda två först Saga och sen Tyra, som är större och brukar hålla ihop. De ville först inte säga någonting, men sakta och med tårarna rinnande kom sanningen fram.
Farfar hade tagit med dem ut på skotertur till gran- och tallskogarna. Men farmor… Farmor började genast skälla ut Sofia inför barnen, och när Tyra försökte försvara sin mamma tappade farmor allt. Hon tog Tyra i kragen, som om hon var en hund, och släpade henne ut till hundkojan. Tyra hade bara innetröjan på sig och det var smällkall vinter. Sedan tog farmor även Saga och slängde ut henne och smällde igen dörren bakom dem.
Farfar var i garaget när han hörde barnens hjärtskärande gråt. Han rusade ut och blev så chockad av vad han möttes av, att han för första gången i sitt liv slog näven i bordet mot sin fru. Farfar bad barnen att aldrig berätta för sina föräldrar vad som hänt. Han älskade sina barnbarn, och rädslan att aldrig få se dem igen var honom övermäktig.
