10 september 2006
Jag stod i dörren, höll hårt i Elins hand. Hjärtat slog fort och benen darrade så jag knappt kunde stå still.
Mamma, det här är min vän. Elin, sa Erik och tittade nervöst på mig. Han hade nyss kommit hem efter ytterligare en jobbresa, borta i nästan två veckor. Den här gången kom han inte ensam hem. Erik bodde ju fortfarande hemma i vår lilla tvårummare med sina föräldrar, så på nätterna fick jag sova inne på hans rum, medan han lade sig i det lilla köket.
Var träffade du henne?, undrade hans mamma och lade armarna i kors. Alla ungdomar idag går ju bara runt i jätteskarpa kläder och har smycken överallt, till och med i ögonbrynen.
Mamma, jag hade riktig tur faktiskt. Vi träffades på studentboendet. Elin är uppvuxen på barnhem.
Nästa morgon kom Eriks syster, Karin, förbi på fika hos deras mamma.
Var är ungdomarna då?
De har gått till Skatteverket för att lämna in en ansökan.
Din Erik är fortfarande så ung. Och varför ska han bry sig om någon som vuxit upp på barnhem? Nu får du gömma alla värdesaker, för vem vet vad man kan vänta sig.
Vad pratar du om? skrek Eriks mamma upprört.
Jag är också uppvuxen på barnhem! Eller menar du att jag blev annorlunda då?! Det var Eriks pappa som försvarade mig.
Vi får väl se. Det är generna, de kommer visa sig, fräste Karin.
Säg aldrig så om Elin! röt pappan tillbaka.
Eriks föräldrar lät ändå honom fatta sina egna beslut. De la sig inte i särskilt mycket. Vi bodde kvar hos dem ett tag, innan vi började leta efter eget. Om sanningen ska fram, var jag kanske ingen idealisk svärdotter. Svärmor höll vid flera tillfällen på att ge upp, men svärfar försvarade mig envist.
Senare berättade Erik att jag planerade att söka till universitetet och plugga språkvetenskap. Vi insåg att det var han som skulle stå för pengarna hemma tills vidare. Klart att hans mamma inte var supernöjd med det men i dagens Sverige krävs ändå utbildning för att komma någonstans. Så småningom flyttade vi äntligen till vår egen lilla hyresetta i södra Stockholm. Jag fick extrajobb som svensklärare på deltid.
Svärmor tyckte synd om sin son, men erbjöd ändå oss att flytta hem igen om det krisade. Svärfar respekterade alltid våra val, vilket jag var tacksam för.
En dag kom svärmors syster, Birgitta, förbi med två stekpannor.
Se vad jag hittar på. Jag säljer gärna en billig till dig, du kan ge den till ungdomarna. Det är kärva tider nu, särskilt för dem.
Du, mina barn klarar sig! Elin pluggar, hinner både hålla rent och laga mat.
Svärmor gav mig en av pannorna. Hon förklarade noga hur den skulle användas: Du måste bara röra om med träslev!
En vecka gick. Svärmor kom på sitt första besök i vårt lilla kök. Jag stod där och grät.
Biffarna blev brända, snyftade jag. Jag har skurat stekpannan med stålull. Det skulle jag ju inte… Det var ju din present.
Men lilla vän, lugna dig nu! sa hon och la armen om mig.
Erik hittade oss båda sittande på golvet. Jag såg på honom, och han bara log snett och backade ut igen. Han visste att vi två klarade det själva.
Nu har det gått arton år. Jag är biträdande rektor. Med tiden blev jag verkligen svärmors egen dotter, men hennes syster Birgitta har nog aldrig riktigt förlåtit oss. Hon har varit avundsjuk i alla år.
Men spelar det egentligen någon roll varifrån någon kommer, så länge man är ärlig och har ett gott hjärta?
