En vecka innan Internationella kvinnodagen lyckades jag precis ta mig ut ur rättssalen utan att snubbla över mina egna tårar. Allt var suddigt och det enda som ekade i skallen på mig var: “Ni är inte längre makar.” Jaha, så gick det med den drömmen. Vem hade jag trampat på tårna för att förtjäna denna utmärkelse i livets svåra sport?
Jag gifte mig när jag var 18, som sig bör när man rusar iväg med hjärtat först och huvudet någonstans på tunnelbanan. Det var som en schlagerlåt oförklarlig eufori, sömnlösa nätter och känslan av att sväva runt i Stockholm som en lost turist. Fem år av pasta med ketchup eller ja, fem fantastiska år fyllda med kärlek, hemlagad raggmunk (enbart hans favoriträtt), frukost på sängen och dammsugning med militärisk precision.
Detta hade kunnat vara en solskenshistoria, om det inte vore för mina svärföräldrar, som aldrig riktigt tyckte att jag var någon “riktigt bra tjej för deras son”. Jag var för Göteborgsk kanske, eller så gillade de helt enkelt Skåne mer. De påpekade ofta att det nog fanns bättre fruar i någon annan del av landet. Och ja, det satte spår. Min käre make började sakta men säkert glida ifrån mig och blev expert på gnäll. Det kändes som att bo ihop med Jante själv.
Vår son, lille Algot, var fem år och älskad från dag ett. Hans pappa brukade skämma bort honom med nya legobitar och förbjuda sockerkaka men efter ett tag blev det kyligare: Djurgårdsvindar i vardagsrummet. Svärföräldrarna viskade och mopsade sig, att pojken kanske inte alls var hans. Han är visserligen en kopia av pappa, minus den lilla mustaschen, men det gjorde tydligen ingen skillnad.
Till slut flyttade maken in hos sina föräldrar i Uppsala och kom bara hem när han ville kritisera städningen eller min köttbullsteknik. Jag försökte vara den perfekta svenska frun och hålla samman vår lilla villa i Bromma, men humöret blev lika kallt som en novemberdag.
Så hände det fasansfulla: en dag blev han så arg att han faktiskt slog mig. Jag stod där, chockad, med ett halvt paket surströmming i handen och undrade om Stockholm hade blivit en sitcom utan laugh track. Ändå hoppades jag på mirakel kanske skulle han läsa Läckberg och bli snäll igen. Men nej, han ringde och meddelade att nu var det slut, och han stack. Han lämnade mig och vår son som om han bara glömt kaffekoppen på tåget.
Jag bad och bönade, följde varje svensk serie om familjeliv, men han ville inte lyssna. Jag älskade honom fortfarande, trots att vi hade fått en skilsmässa att skicka in till Skatteverket. Nu ger han mig lite underhåll varje månad knappt så det räcker till en påse lösgodis och kräver kvittot för varenda krona jag lägger på sonen. Till och med om jag köper filmjölk måste jag scanna kvittot och skicka det.
Han träffar Algot knappt alls. Hur han kan glömma sitt eget kött och blod är obegripligt grabben vill inte ens följa med honom till Gröna Lund längre. Exet tror att jag manipulerar sonen, jag tror att han är arg på hela systemet. Själv mår jag som en överbliven svensk julskinka har gått ned i vikt och ägnar kvällarna åt att gråta framför tv:n och ibland ryta på Algot, vilket får mig att känna mig som världens sämsta morsa.
För varje dag stapplar jag vidare, fast hjärtat känns som en lingonsyltskopp på väg mot marken. Kvällen innebär att jag scrollar genom mitt exs sociala medier och ser att han nu ska gifta sig med någon ny, säkert från Östermalm, vilket får mig att vilja sova i en väska på Centralstationen. Det är väl därför han aldrig dyker upp hos oss, och varför sonen inte vill se honom. Hjärnan förstår att det är slut, men hjärtat sitter fast i svensk vinter. Hur man går vidare från detta? Ingen aning, men jag antar att man så småningom dricker ur sin kopp med kaffe och försöker ta sig ut i solen igen.
