Familjeklenoden
Nej! Övertala mig inte, mamma! Jag ska göra det här ändå!
Lovisa, varför?! Förklara för mig, varför måste du göra så?
För att han alltid kliver in i rummet en hel minut innan jag gör! För att jag inte kan stå ut med att se mig själv i spegeln! För att jag aldrig kommer få ordning på mitt liv! Ingen man, inga barn alls! Men snälla mamma, förstår du inte?! Lovisa brast ut i gråt och slängde hårborsten på den yrvakne Sixten.
Kudden, som Sixten så envist rev i med klorna medan han lyssnade på bråket ovanför sig, var noggrant broderad av Lovisas egna händer. Kudden var egentligen till mormor i födelsedagspresent, men efter det stora grälet som splittrade deras tidigare så sammanhållna släkt, blev kudden kvar i Lovisas rum. De vackra sammetsrosorna tjänade nu Lovisa själv men fick då och då utstå Sixtens vilda anfall, katten som ingen verkade kunna tygla.
Sixten hade hamnat i familjen tack vare Lovisa och hon kände själv ett ansvar för att uppfostra den lille busen, som hon en gång räddat undan några elaka pojkar på gården. De hade nästan tagit livet av den lilla katten tydligen stod han utan ägare och förtjänade därmed ingen bättre öde. Den blyga men envisa flickan som artigt frågade vad de höll på med, räknade de förstås inte med.
Men de underskattade Lovisa. Hon var förstås känslig och ömtålig, precis som hennes mamma ville, men hennes pappa hade haft andra idéer. Därför hade Lovisa svart bälte i karate och hyllan i hennes rum bågnade under vikten av pokaler som retade henne varje gång det var dags att damma av dem. Lovisa hatade ordning och det ständiga dammet på hennes så kallade prestationer gjorde henne fullständigt matt. Men mamma vägrade låta henne plocka bort pokalerna de höjde dotterns självförtroende, resonerade hon.
Just den här gången var hennes karatekunskaper användbara. Grannpojkarna drog sig undan medan Lovisa blev ägare till en mager och glest hårig katt med ett skräckinjagande kalstjärt. Fast svansen blev snart lika fluffig som katternas ska vara och Sixten blev till den där självsäkre huskatten som tog för givet att Lovisa var hans, och att han utan oro kunde njuta av livet och låta sig klappas när hans matte behövde det.
Den dag då Sixten blev en självklar del av familjen var Lovisa på väg hem från musikhögskolan, trött och förbannad. Tävlingen hon skulle vara med i gick dåligt. Fingrarna, som brukade lyda henne perfekt, slutade fungera så fort hennes kursare Sven kom in i övningssalen.
Sven, som Lovisa känt nästan hela sitt liv först på grundskolan, sedan på samma estetiska gymnasium hade förändrats. De hade inte setts på månader, efter sommarledighet och Svens resa bort på familjeärenden. Lovisa hade blivit nervös när hon träffade honom igen. Och när Sven slängde armen om henne som han brukade, medan han pratade med kursarna, blev Lovisa alldeles stilla det kändes som om hon svävade av en lycka och hon ville bara stå där länge till och njuta av hans varma hand på sin axel.
När Sven sedan försvann in i klassrummet, slängandes med sina notblad och skränandes att han var tillbaka, skällde Lovisa i tysthet ut sig själv. Så löjligt av dig!
Den där märkliga känslan ville dock inte lämna henne och hon följde Sven med blicken i smyg, med blickarna snabbt sänkta så fort han såg åt hennes håll.
Det var både plågsamt och underbart. En del av Lovisa ville förklara sig för Sven, en annan var så rädd att hon fick svart framför ögonen när hon bara tänkte på det. Fingrarna blev isande kalla och stela.
Hon led.
Men för någon annan, allra minst för sin mamma, kunde hon inte berätta vad hon upplevde. Mamma skulle ändå inte förstå, tänkte Lovisa.
Lovisas relation till sin mamma, Anneli Berg, var komplicerad. De älskade varandra innerligt, men båda hade en vilja som kunde flytta berg. När de krockade blev det aldrig tallriks-skrik eller trasiga glas. Istället stängde någon sort tyst dörren och huset fylldes av ett stilla, tryckande lugn.
Kulturell utrotning av varandra, sa mormor Gunilla innan hon och Anneli blev ovänner, och sedan brukade hon tillägga, det är fenomenal dumhet.
Lovisa höll med mormor, men lyckades inte bryta mönstret utan upprätthöll traditionen. Vanligtvis var det också hon som tog första steget mot försoning, för att bevara freden i huset.
Hon visste att mamma älskade henne, kanske mer än något annat. För Anneli var Lovisa universums mitt. Den kärleken skrämde Lovisa ibland mammas omsorg kunde kännas som kedjor.
Anneli skyddade Lovisa så gott hon kunde. Det betydde att Lovisa, förutom hemmet, musiken och några sällsynta familjeutflykter, knappt visste något om världen utanför. Hon hade aldrig varit i ett läger, umgicks sällan med skolkamrater, saknade verkliga vänner bara de av mammans bekantas barn som var godkända som vänner. Men de kände hon sig inte nära, minst av allt ör Janina som jämt gav henne elaka smeknamn, och Oskar som första mötet skruvade loss huvudet på hennes nalle och sa: Det förtjänar den! Vad den hade gjort visste hon aldrig.
Så synd att barnen inte trivs ihop. De hade blivit ett så fint par, suckade Oskars mamma, men Lovisa kände hur falskt det lät.
Anneli, förstör henne inte, släpp kontrollen! sa alltid Gunilla, när Lovisa kröp nära henne. Låt henne välja själv! Tar du det nu, kommer hon känna sig otillräcklig hela sitt liv.
Gunilla, nu får du sluta, det är jag som är ansvarig än så länge!
Se bara till att det inte dröjer för länge och att du inte tror att ditt barn är din egendom.
Lovisa visste inte varför hon aldrig glömde det samtalet, men när mamma blev för enveten, svarade hon ibland: Mamma! Jag är inte din egendom!
Då blev Anneli rasande:
Du ska inte pladdra som någon annan! Tänk själv!
Det gör jag! sa Lovisa och så blev det tyst igen.
Efter det stora grälet i familjen fick Lovisa sluta träffa mormor Gunilla. Vem som hade rätt eller fel undvek Lovisa att fundera på. Alla bar på skuld. Mormor som, utan att undersöka vad som faktiskt hänt, accuserade Anneli: När du är gravid måste du tänka inte bara på dig själv men på barnet också. Alla skörheter slarv!
Och mamma, som under sitt andra misslyckade graviditetsförsök plågade både Lovisa och Lovisas pappa med nattliga gråtattacker och krav på omöjlig hänsyn. De smög tyst för att inte uppröra Anneli ändå fick det tragiska slutet sin gång. Ingen ville tänka mer på det sedan. Anneli blev bitter och klandrade hela världen, utom sin egen mamma som alltid sa sanningen: att det som hände var sorgligt, men ingen kunde göra mer. Hon flyttade till Småland för att dra sig undan västkustens kallblodiga minnen.
Lovisas pappa försökte hålla ihop familjen, men gav upp inför de två envisa kvinnornas stolthet. Tiden gick. Lovisa saknade mormor Gunilla, men vågade aldrig säga emot mamma, som efter förlusten av den andra babyn höll fast hårdare än någonsin vid Lovisa.
Mamma, varför försökte ni inte igen? Du ville så gärna ha en pojke?
Hon frågade endast en gång. Blicken Anneli gav henne sa tydligt att det aldrig mer fick tas upp. Annars skulle deras redan bräckliga familj slitas itu för gott.
Mormor Gunilla var den enda Lovisa ville anförtro sin hemlighet om Sven till men hon fanns långt borta nu. Pappa åkte till Gunilla två gånger om året, mamma protesterade inte men vägrade släppa med Lovisa.
Jag vill inte att någon vänder henne mot mig!
Lovisa accepterade, av hänsyn till sina föräldrar, men she saknade mormor djupt. Hon gömde Gunillas foto i favoritboken och plockade bara fram det ibland, när ingen såg.
Fotografen hade fångat mormor så fantastiskt. Hur kunde det komma sig att det mest typiska i Berg-släkten, familjens speciella näsa, såg så liten ut där medan Lovisa själv föll i gråt varje gång hon såg sig i spegeln?
Näsan. Den familjeklenoden. Ståtlig och löjligt vacker brukade mormor skämta.
Men av allt det där kände Lovisa bara att den var just ståtlig och inte på något bra sätt.
Den är ju enorm! utbrast Janina, som Lovisa undvikit i över tio år, medan hon försökte peta på Lovisas nästipp med manikyrnageln. Förlåt, men det är så roligt! En levande Pinocchio! Hur går det att kyssas med den där? Eller, vänta har du ens blivit kysst? Inte? Men snälla, Lovisa Du är ju unik! I din ålder och aldrig haft kille! Herregud!
Hur Lovisa stod ut var ett mysterium för henne själv. Hon ville slita ut varenda lock ur Janinas slingriga kalufs.
Vem var Janina att säga sådant? En vän? Nej. Inte ens en ytlig bekant. Hon bodde i Spanien sedan länge och mötet var arrangerat av mamma, mot Lovisas vilja, denna sista dag innan Janina reste.
Men lilla vän, så där kan du inte säga! Ni har ju inte setts på åratal!
Gärna aldrig igen heller, varför, mamma?
Lovisa! Det är viktigt!
För vem?
För DIG! Sluta nu, du förstår snart.
Visst, Lovisa tackade mamma tyst efteråt på så artigt sätt man nu tackar för något som gör ont. Men det beslut hon tog den kvällen var på riktigt det första vuxna beslutet någonsin:
Jag ska göra plastikoperation.
Nej! Anneli stirrade skräckslaget. Jag godkänner inte detta! Varför skulle du?
Det är ingen idé, mamma. Pappa har redan sagt ja. Beslutet är mitt.
Du vågar inte… viskade mamman nästan ohörbart.
Senare på kvällen grät Anneli på sitt rum, desperat letande efter en lösning.
Den kom framåt natten, så självklar att Anneli flög upp och ringde sin mamma. Nästa dag flög Lovisa själv till mormor Gunilla i Växjö.
Anneli körde Lovisa till flygplatsen och höll henne hårt, viskandes i örat:
Man gör så många dumheter i livet, älskling! Man förlorar där man kunde ha vunnit så mycket. Gör inte samma misstag som jag. Glöm aldrig, hur det än verkar jag älskar dig mer än livet och hela världen tillsammans.
Lovisa kunde bara nicka och gå vidare till planet, där Gunilla nu väntade på henne vilket var det enda viktiga i stunden.
Mormor Gunilla tog emot Lovisa med öppen famn. Det tog två dagar innan de verkligen kunde prata som människor igen, inte bara genom utrop och kramar.
Lovisa, vad är det som har fått din mamma att bli så klok på sistone?
Jag vet inte. Kanske för att jag tänkte ta bort min näsa
Varför det? Du är ju så vacker! Med lite smink, visst, men det är detaljer.
Mormor! Du också? Jag ser ut som Pinocchio.
Vem har sagt sånt dumt?
Folk finns
Lovisa bet sig i läppen. Tänkte på Janina, så självsäker, så populär.
Vet du, den som föraktar andras utseende, är inte värd att bli kallad människa. Finns inga perfekta människor särskilt inte kvinnor! Skulle du visa mig en kvinna nöjd med sitt utseende, kan Guinness rekordbok läggas ned samma dag!
Då borde jag kanske ansöka med min näsa. Jag skulle vinna!
Vänta lite, sa Gunilla och försvann in i ett rum. Hon kom tillbaka med ett tjockt, blått fotoalbum.
Här, Lovisa.
Vad är det?
Det här är släktens kvinnor. De som aldrig lät klenoden stå i vägen för ett lyckligt liv. Se på gamla bilderna. Vissa saknas, vissa är borta, men de finns alltid kvar i våra minnen. Din gammelmormor räddade en dotter under finska vinterkriget. Den dottern, Malin, blev kirurg, räddade otaliga liv och till och med beställde särskild mask i operationssalen så näsan fick plats! Här är hon på stranden med sin make Bengt
Och hon var lycklig trots allt? frågade Lovisa.
Väldigt lycklig. Han blev sjuk, hon tog hand om honom och gav aldrig upp, och när han gick bort, orkade hon bara sex månader till. Alla kvinnorna på dessa sidor har älskat, fått barn och barnbarn, och aldrig låtit en näsa avgöra något.
Gunilla letade i kommoden och tog fram en snidad liten ask.
Den här är från Malin till dig. Hon delade sina smycken mellan oss varje flicka i släkten fick något att minnas. Titta.
Örhängena Lovisa plockade fram tog andan ur henne, hon blev fumlig av rörelse.
Din gammelfarfar var silversmed. Han såg skönheten där andra inte såg något alls. Han skapade dessa liljor till sin hustru Lilly. Sen gick de vidare till dotter och så vidare. Nu är de dina.
Mormor, det här är ju en riktig familjeklenod!
Precis som din näsa, min lilla! Föreställ dig att jag en dag bestämmer att dessa är omoderna, smälter ner dem och beställer nya, moderna örhängen utan historik, utan själ?
Lovisa kramade asken, och visste att det hade varit fel.
Så förarga inte Gud genom att vilja ändra på vad du fått. Allt du har är som det ska vara. Men nu, berätta om honom hurdan är han? Den där pojken?
Mormor! Hur visste du?! Lovisa rodnade djupt.
Tänk, du jag har också varit ung en gång!
De pratade halva natten. Lovisa fann styrka, kunde andas, drömma och förbereda sig för musiktävlingen. Nu hade hon någon att anförtro sitt innersta.
Nästa morgon packade mormor plötsligt väska.
Vart ska du?
Det är dags att ångra gamla dumheter, Lovisa. Jag måste träffa din mamma.
Gunilla utstrålade sådan bestämdhet att Lovisa hjälpte henne tyst, beställde taxi till flygplatsen.
Senare, med Sixten spinner vid sin sida, hörde Lovisa röster i köket. Hon ville gärna gå in, sätta sig mellan mamma och mormor, hålla deras händer och fråga om de nu funnit fred. Men hon visste ibland måste man låta saker få gro ifred. För frid i familjen är lika ömtålig som ett smycke det kräver tålamod och varsamhet.
Året därpå Anneli, försiktigt hållande sin mage, reser sig när makeup-artisten gjort sitt. Hon rör vid liljan i Lovisas öra, fäster slöjan, och frågar:
Så, är du redo?
Strax! Jag ska bara pudra lite på min familjeklenod! säger Lovisa, ser sig i spegeln.
Hon ler för sig själv, minns när hon vågat fråga Sven om det fanns något han ville ändra på hos henne.
Aldrig i livet! Du är perfekt, Lovisa! Varför frågar du?
Hans förvåning var så äkta att Lovisa nästan fylldes av lycka.
Ett svagt leende, och så armarna om halsen på den yvige unge musikern som just vunnit sin första internationella tävling.
Bara så där, älskling. Bara så där…
Ibland är familjens sanna klenod att vi lär oss förstå och acceptera oss själva och varandra. Lycka är ofta att våga bevara det som är äkta även om det är krokigt, sticker ut, eller bär på en lång historia.
