Herregud, Ulf! Du är verkligen en svår människa att ha att göra med! Varför kan du bara inte göra som jag ber dig om?
Den unga kvinnan som tillrättavisade sin make var vacker. Eller snarare, hon var bländande. Långa ben, mörkblå ögon och en figur med sådana proportioner att män vred nacken ur led för att få en bra titt när hon gick genom Strandvägspromenaden intill hotellet i centrala Göteborg.
Hennes make däremot, var ovanligt osnygg. Nästan ett huvud kortare än henne, byggd som ett litet ekfat, med långa armar, något för korta ben och en begynnande flint. Det enda riktigt vackra med honom var ögonen levande, kloka och som såg rakt igenom en människa. Det var därför desto underligare att se dem ihop den krävande skönheten och han som förstod henne så väl…
De var som Hefaistos och Afrodite, med den skillnaden att Ulf sällan hade en hammare i handen, men desto oftare bar på deras dotter.
Den lilla flickan, Maja, var en uppenbarelse av sin far ingen kunde tvivla på deras släktskap. Från sin mor hade hon bara fått ögonfärgen och en fantastisk kopparröd hårman, så bångstyrig och lockig att modern gett upp tanken på att bortsämpa dem. Därför stormade Maja, fem år gammal, runt i hotellkorridorerna som en rödhårig virvelvind, och Ulf jagade efter.
Karin, om du så gärna vill åka på den där utflykten, så gör det. Jag tycker att Maja är lite för liten för sådana aktiviteter. Det är långt att åka, varmt och snart blir hon ledsen. Då förstörs hela din utflykt, du vet ju det!
Och du då? Ulf! Jag är här på semester med min man! Jag kan inte röra mig fritt på hotellet folk glor! Bryr du dig inte ens lite? Spelar det ingen roll för dig?!
Karins röst fick en hysterisk ton och Maja klamrade sig hårdare fast vid Ulf och borrade näsan mot hans hals.
Jag är ju så svartsjuk på dig! sa Ulf och smekte dotterns huvud. Ska vi inte hitta på något annat? Båtutflykt? Villa du dyka? Du bestämmer!
Jag vill se pyramiderna! svarade Karin tvärt och vred huvudet bort. Vill ni inte följa med så gör jag det själv!
Scenen var skickligt iscensatt och Ulf kunde bara rycka på axlarna när Karin, glömsk för både man och barn, gick ut till poolen.
I och för sig, han hade vant sig. Deras bekantskapskrets levde ungefär så: han, välbärgad och ständigt upptagen, hon, vacker och ung, van att bli älskad.
Hur Ulf hade blivit “inne”-maken förstod han knappt själv. Det hade sällan gått bra med kvinnor utseendet spelade liten roll. Problemet var hans oförmåga att prata med kvinnor som inte var kollegor eller affärspartners där fungerade allt. Han visade galanteri och humor, men så snart han blev kär blev han tafatt, sa fel saker och förstod inte hur han skulle få närhet eller kontakt. Till slut gav han upp och bodde ensam, jobbade, och hälsade på sin mamma ute på landet och konstaterade att han nog var en evig ungkarl.
De få tillfälliga relationerna, nyttiga för hälsan som hans mamma Irma ibland kallade dem, var det enda som lättade ensamheten.
Och så skulle det fortsatt, om inte Irma Eriksson bestämt att hennes son måste ha familj och barn.
Ulf! Det räcker nu. Du kommer aldrig gifta dig själv. Vi behöver en matchmaker!
Vad för något?! Ulf satte i halsen sitt te med hallonsylt på verandan till den stora gamla villan utanför Borås, där mamma bodde. Han spillde över hela kavajen.
Där ser du! Du är en fantastisk människa, intelligent, artig, framgångsrik men vad har vi för glädje av det, mer än jag? Ingen! Det är fel. Du har nått längre än de flesta, men du är inte lycklig. Jag ser hur du ser på Maritas barn. Min systerdotter är väl ingen ljusgestalt, men en underbar mamma. Och jag älskar hennes småttingar, men vill få vagga mina egna barnbarn. Jag vill att du bär ditt eget barn först då förstår du vad lycka är. Din pappa visste det också. Så här: huset är förgängligt. Livet är det viktiga känslor, minnen, glädje. Det är det som lever kvar.
Jag fattar, men vad har en matchmaker med saken att göra?
Det är såhär, min vän. Du hittar aldrig någon själv! Du kan inte. Jag säger det rakt ut du är hopplös med kvinnor! Det är mitt fel jag lärde dig aldrig. Nu måste jag rätta till det och eftersom jag är lika hopplös själv får vi ta in specialister! Skriv nu!
Vad?
Allt du önskar dig hos en kvinna.
Men mamma…
Sluta nu! Kom så skriver jag! Vilken ögonfärg gillar du?
Den kvällen satt de till sena kvällen. Ulf visste att mamma inte skulle ge sig, så han svarade på frågor och funderade om hon egentligen varit polis i sitt förra liv. Skämsamt avslöjade han mer om sina tankar och drömmar än han trott. Sedan läste han igenom och förundrades över hur omöjlig listan var.
En sån finns väl inte.
Vi får se! sa Irma bestämt och la lappen i väskan.
Och visst hittade hon någon. Karin var precis så som Ulf önskat sig. Det yttre stämde perfekt, men det där innanför ytan fick han upptäcka senare.
Ulf insåg snart att deras äktenskap mest liknade ett avtal. Många vänner hade det likadant. Karin skulle aldrig stå vid spisen och laga köttbullar. Hon ägnade sig bara åt sig själv. I det stora huset i Mölndal, där de flyttat in efter bröllopet, hade hon krävt eget sovrum Det går inte att sova med dig när du snarkar. Om han snarkade visste han inte. Men han kunde göra vad som helst för den som blivit allt för honom.
Barn? Det ville hon inte ha. Men när barnet ändå blev en del av “kontraktet” bad hon om uppskov i två år.
Jag är ung, vill se världen. Du ordnar det åt mig, eller hur?
Ulf gick med på det. De reste, levde och tålde varandra nästan.
Majs födelse gav en respit. Ulf var lycklig och skyndade om kvällarna hem till dottern. Det sårade honom dock att Karin var en ganska likgiltig mamma.
Jag tänker inte amma! Och tänker definitivt inte förstöra brösten för det! Skaffa barnskötare, eller ge henne ersättning. Du växte ju också upp så, sa din mor. Och du blev ju bra! Alltså, inget problem.
Varken Karin, hennes mamma eller Ulf kunde övertala henne. Så Maja sög glatt på flaskan och Ulf letade barnflicka.
Jag blir galen! Sitta hemma med ett skrikande barn dygnet runt! Du har jobb, folk omkring dig men jag är ensam! Vill du att jag ska gå in i väggen? klagade Karin.
Karins mamma, Solveig, protesterade när hon hörde att Ulf ville ta in barnflicka.
Varför? Din mamma kan väl inte, men jag har ju tid att passa mitt barnbarn. Varför en främling i huset?
Ulf var tacksam. Det var första och enda gången han grälade allvarligt med Karin.
Måste mamma komma hit nu?! Ska hon lära mig leva? Du skulle ju hjälpa mig, Ulf! Varför är du så svår? Älskar du mig ens längre?
Jo. Men jag älskar vårt barn också. Du bryr dig ju inte det minsta! Då får hon åtminstone ha någon mer än mig som älskar henne.
Sanningen var att Karins roll som mor var rätt ytlig. Hennes omsorg bestod mest av att Maja hade de finaste kläderna och det sötaste rummet. Men barnkammaren var bara dekoration; Maja sov alltid inne hos Ulf. Sängen, kläderna, leksakslådan allt hans.
Jag älskar mitt barn! På mitt sätt! fällde Karin och grät, men Ulf vek inte.
Din mamma stannar. Hon tar hand om Maja när jag är borta, så får vi se om du själv vill ta mer ansvar.
Karin fann att det gick lika bra och fick så mer av den frihet hon trånade efter.
Så kom Solveig att bli Majas allt näst efter Ulf. Med mamman satt Maja någon gång på armen, för show. Men annars så fort hon blev fri, letade hon efter pappa eller mormor.
Så gick åren. Maja växte, började dansa balett, gick sedan i en privat förskola, där Solveig lämnade henne om morgonen. Färden gick över halva Europa med föräldrarna alltid trygg, störde hon ingen.
Resan den här gången var inget märkvärdigt förrän Maja plötsligt fick hög feber och huvudvärk.
Nu är ju hela semestern förstörd! utbrast Karin, oroligt trippandes i rummet medan Ulf ringde läkare.
Vad tänker du på, Karin? Vårt barn är sjuk!
Det är bara lite barnsnuva! Det var ju du som gav henne glass! Jag sa ju att det blir problem när du ska skämma bort henne… Vad ska du tänka nu då?!
Vi inväntar läkaren.
Ulf lät så sträng att Karin blev tyst.
Läkaren såg inget farligt överansträngning, vila och sömn.
Ulf nickade men packade omedelbart ihop.
Vi åker hem.
Varför? Läkaren sa ju…
Hans uttalande är inte slutgiltigt. Något är fel när en femåring har migrän. Inga diskussioner.
Hemma i Göteborg blev Maja noggrant undersökt. Ulf hade haft rätt. Sjukdomen varken förvärrades eller försvann. Ulf lämnade allt till sina medhjälpare och var hos Maja dygnet runt. Karin satt också där, men läkare fattade snabbt att hon mest var rekvisita. Hon kunde inget om sitt barn, och gråten var mer för henne själv än för dottern. Man vände sig till Ulf.
Men sanningen var värre Karin längtade efter sitt gamla liv, stördes av sjukhusdoft, tyckte synd om sig själv även om det var de finaste kliniker Ulf kunde betala för.
Tålamodet brast när hon hörde att Ulf sålde huset.
Varför?! Har du inte råd längre?
Nej.
Men
Jag hade, men Majas vård kostar mycket. Hon behöver opereras utomlands. Det är dyrt. Jag säljer allt hus, företag, vad som helst. Bara Maja blir frisk!
Och jag då? Vad händer med mig? snyftade Karin.
Jag låter dig gå. Du får pengar, bil, lägenhet i stan. Lev som du vill. Men du ska besöka Maja minst två gånger i veckan. När vi åker till kliniken följer du med. Du är hennes mamma, hur egoistisk du än är! Skärp dig!
Ulf brast ut, för första gången. Allt han värdesatt låg där i sjukhussalen hans barn med dropp i armen. Det enda bandet till Karin var just det där barnet.
Nu räcker det. Fräscha till dig och låt inte Maja märka något. Skärper du dig inte får du lämna! Gör det nu, Karin. Och tvinga mig inte att upprepa!
Vad som förändrats hos denne lilla, bullige man som Karin brukade se ner på? Frågade man henne skulle hon inte ha ord. Men nu tyckte hon att Ulf vuxit, blivit bredare, stått som en orubblig klippa. Allt kunde gå sönder mot honom men bakom klippan var det tryggt.
Hon gick, ordlöst, för att snygga sig och såg inte hur Ulf smög in i rummet där Maja låg.
Pappa…
Solveig reste sig, vinkade åt Ulf och gick ut.
Ulf, om du låter mig stanna…
Vad menar du, Solveig? Varför be om lov? Ulf kramade tacksamt sin svärmor. Jag hade aldrig klarat mig utan dig.
Jag skäms så, Ulf Det är mitt fel att Karin blivit sån. Hon var alltid söt och duktig, men när tappade jag taget? Hur kunde jag missa så mycket? Hur får jag rätt på detta med Maja?
Ja du… Hade man bara vetat när man faller, så kunde man lägga ut halm… Jag har mina brister. Men älskade Karin verkligen aldrig Maja? Du var god mor själv. Hur gör jag rätt med Maja hur undviker jag samma misstag?
Förbered halmen, Ulf… Solveig torkade tårarna, la håret tillrätta. Sådär! Vi kan inte sitta här och deppa! Maja märker direkt och då får vi se cirkus! Hon måste vara lugn nu. Jag nattar henne, gå du och köp glass. Hon har knappt ätit i dag, kanske lockar det. Och, Ulf, snälla, skär nu inte av för snabbt. Ge Karin tid. Jag vill ändå inte tro det värsta.
Operationen gjordes två månader senare. Irma sade upp sig och följde med pojke och barnbarn utomlands.
Ett halvår senare var Maja hemma igen med pappa och mormödrar. Karin blev kvar i Europa.
Två år av rehabilitering Hoppet flämtade och glödde men dog aldrig, förrän läkaren en dag tog av glasögonen, gnuggade näsroten och log:
Ni lyckades
Livet tvekade ännu, tog sats men gick vidare, på en ny stig tryggare, fastare.
Karin dök upp i Majas liv på hennes femtonårsdag. Lika vacker, lika välklädd, nästan oförändrad kysste hon Solveig på kinden, nickade mot Ulf och rörde sig in bland gästernas lyckönskningar till Maja.
Älskling…
De lika blå ögonen, som hennes egna, kisade mot Karins ansikte.
Mamma…
Och Karin rabblade snabbt någon ursäkt, men Maja stoppade henne:
Ta det lugnt, vi pratar sen.
Men jag ville…
Jag vet. Det kan vänta. Inte nu.
Maja, snälla…
Bra. Följ med.
Maja log mot gästerna, ledde ut sin mor till sin pappas arbetsrum. Hon drog undan tunga gardinen, satte sig på fönsterbrädan med fötterna upp och ryckte på axlarna:
Jag lyssnar.
Gud, så lik du din far…
Vadå, lika svår?
Inte så…
Jo, exakt så. Vet du vad han lärt mig? Han har lärt mig att förlåta. Han har aldrig sagt ett ont ord om dig. Inte velat såra mig. Han tog aldrig hem annan kvinna. Han skilde sig inte ens. Alltid sa han att jag har en mor, fast du aldrig var där. Vet du vad jag vill säga, mamma?
Vadå? viskade Karin, borta var det lilla barnet nu lyste stålet i Majas röst, som hos fadern när han blev bestämd. Karin vågade inte säga emot.
Den där svåre människan lärde mig en sak att man inte ska bära ilska. Jag vet inte hur bra jag lyckas. Men jag är min pappas dotter jag gör allt grundligt. Jag minns dig knappt, har lite lust att försöka. Jag behöver dig faktiskt inte. Jag har pappa, två mormödrar allt man ska ha. För deras skull ger jag dig en chans att visa att du kan vara människa, mamma.
Och innan dess var jag…?
Vad som helst. En docka, ett skal, en kall bild. Hårt? Ja, men du var aldrig där. Jag minns att jag somnade till vaggsånger, Solveigs hand i min, inte din. Hur jag tappade håret och Solveig grät, men Irma gav mig en rosa solhatt vi skrattade så jag kissade på mig. Du var borta. Skolstart ett år senare än andra. Det var svårt, och båda mina mormödrar lärde mig läsa. Pappa jobbade sent. Solveig sydde balettkjol och ordnade prinsesskrona fast jag aldrig skulle dansa på scen, vi hade show hemma. Irma kom med målarsaker, vi satt uppe och målade halva natten. Den där tavlan se, där den vann första pris på utställning. Jag gav den till pappa. Och du var aldrig där…
Men nu är jag här…
Varför? För att vara nära? Och varför tror du inte att jag tror dig? Maja ritade mönster på rutan med fingret. Ute i trädgården stod Ulf och såg upp. Maja vinkade och vände sig till Karin. Vet du inte? Nej, och det gör inte jag heller. Jag tänker inte slösa tankar nu. Visa vad du kan lyckas du övertyga mig om att en mamma är något för mig, då får vi se. Annars… Tårtan är om en timme. Jag måste till gästerna. Ursäkta.
Maja hoppade ned, fixade gardinen, och i dörren vände hon sig om.
Vad, mamma är jag svår nu?
Karin såg på dottern, vågade inte förlora sitt sista hopp.
Då så. Då är jag verkligen som pappa. Det är det finaste du kunnat säga mig. Tack, mamma. Kanske är jag redo att börja förlåta. Vi ses!
Kopparlockarna försvann bakom dörren, och Karin gick fram till fönstret och lade handen mot glaset där Majas fingeravtryck fanns kvar.
