Ett glas mjölk
Det är inte bara de som redan har det tufft som får det kämpigt, utan också alla som råkar befinna sig i närheten av dem. Detta hade Vera Lundgren förstått för länge sedan hon var inne på sitt åttonde år som anställd inom socialtjänsten. Under de här åren hade hon flängt runt som en skållad bäver, blivit smal som en sticka, fått sylvassa kommentarer och lärt sig att snäsa av folk särskilt när någon tyckte till om hennes jobb. Och vem är du att lägga dig i mina angelägenheter?! bet hon av, och kastade en grön, halvsned blick under sitt bångstyriga röda lugg som utan problem kunde stoppa vilken nyfiken själ som helst. Vissa stack till och med därifrån utan att riktigt veta vart de skulle. Det var därför hon kallades för Vera Pestens drottning eller ja, mest Vera Pes.
Vera handlade alltid livsmedel åt sina brukare, städade vid behov och lyckades i princip alltid komma överens med alla. Bara en gång blev det konflikt, när en ensam farbror försökte ge henne en chokladkaka. Det var strängt förbjudet att ta emot gåvor och Vera hade aldrig tagit emot något förut, men den här gången föll hon dit. Hur kunde man tacka nej? Hon tog med chokladen hem, men fick inte ner en bit. Det kändes som om den fastnade i halsen. Hon gav den därför till en av grannbarnen, och tackade bestämt nej till alla framtida presenter från farbrorn. Han blev så ilsken att han klagade hos socialen och påstod att nutidens hemtjänsthornor minsann inte nöjer sig med choklad de vill ha pengar i ett kuvert!. De ville sparka Vera, men hon kontrade med: Varsågod, sparka mig! Jag är inte en trasmatta någon ska torka fötterna på!. Men hennes brukare tog hennes parti särskilt Ann-Sofie Wallenius. Vera hade redan varit svag för Ann-Sofie, men efter denna incident blev hon en sorts extrastorasyster.
Deras öden var lite lika, båda hade blivit föräldralösa tidigt. Ann-Sofie var dessutom handikappad sedan hon var barn, medan Vera såg pigg ut på utsidan, men inuti var det sårigt värre. Ingen skulle ändå säga att de var bittra men barn hade de inga, båda två, och det sved lika mycket för båda. Fast Vera hade för länge sen förlikat sig med tanken, medan Ann-Sofie fortfarande kämpade emot hon försökte till och med peppa Vera när den sistnämnda blev för dyster. Extra modig blev Ann-Sofie sedan hon börjat på några repövningar hos en dansstudio på rehabiliteringscentret, inför en kommande föreställning. Hon hade först vägrat, särskilt eftersom prästen Lars brukade komma på besök med kaffe, psalmer och presenter, och alltid tyckte Ann-Sofie skulle hålla sig till broderierna; det var ju det hon gillade. Visst, hennes fingrar var knappast någon syföreningsdröm, men hon hade envishet nog. Hon gick från små broderade servetter vidare till att pynta en hellinneklänning med mönster i halvton och små fantasifåglar och röda slingor av den sorten att man får för sig att det är någon nobel etnolog som varit framme. Klänningen ställdes ut på Blekinges länskonsthall och vann första pris, för att under sista utställningsdagen till och med säljas. När Ann-Sofie fick klumpsumman in på kontot ringde hon Vera, grät och visste inte vad hon skulle ta sig till.
Tat lugnt, vi finner nog en lösning! fnittrade Vera och blev genast allvarlig: Vi köper flera likadana klänningar så du har att brodera på minst ett år till! För annars hamnar dina tankar någon annanstans, och dit vill vi INTE.
Ann-Sofie svarade inte, men blev stött. Det var känsligt, det där på senare år längtade hon efter att gifta sig, att överhuvudtaget någon gång få vara i ett riktigt förhållande. Hon hade sett nog med filmer för att veta exakt vad som brukar hända mellan kära par, prat och cliffhangers och sånt, men i hennes läge fick man mest fantisera.
Efter succén med klänningen började rehabiliteringscentret ringa och erbjuda plats i deras dansgrupp partävling väntade!
Är det verkligen möjligt?! Det är ju rent ut sagt uselt troligt! utbrast Ann-Sofie och la på. Hon var övertygad om att någon bara drev med henne.
Men, nej då. De ringde igen och lyckades till sist övertala henne bara att prova, och funkar det inte, fine.
Och tänk, det kanske blir succé! bluddrade en barsk dameröst i luren. Nu får vi ta tillvara på din talang, Ann-Sofie! Socialen har fixat, så du får följeslagare.
Och vem ska jag dansa med?
En till, ungefär som du. Vi har flera danspar, förstår du i Sverige får ingen vara utanför! Alla får plats efter förmåga här!
Ja, vi kan väl prova… suckade Ann-Sofie.
Heja! Jag heter Margareta Josefina och leder studion. I morgon ringer jag igen och har skickat en specialbuss. Var redo vid lunch!
Nästa dag, punktligt, dök den surmulne busschauffören Johannes upp rakad med Full Metal Jacket-frisyr och hämtade Ann-Sofie, som glatt lämnade mössan hemma för att frisyrfixet hon just fått av Vera skulle hålla. I bussen satt redan hennes danspartner Kristoffer. Ann-Sofie blev generad, rörde vid hans hand och blev förvånad över det där första, ganska rejäla handslaget.
På rehabcentret hjälpte Vera till med rampen, Kristoffer styrde sin egen rullstol med en supermanöver, och snart var det dags för repetition. Ingen vidare start direkt de svettades och rodnade, lyssnade på instruktionsrop medan de snurrade runt, inte alltför elegant. Att man ens kan vara så klumpig! Det kändes pinsamt bredvid den långbenta dansledaren, smidig som en mygga, bredvid Kristoffer och lilla kvicka Margareta Josefina. Men tiden gick; två dagar i veckan kämpade Ann-Sofie vidare, och Vera satt såklart som en skugga.
Nästan hela hösten och halva vintern slet Ann-Sofie i dansstudion, broderandet lades på is, dansen blev ett nytt jobb. Och nu var det dags igen hon väntade på Vera, som denna gång såg ut som om hon skulle möta Skatteverket och migrationsverket på samma dag.
Inte så konstigt att Ann-Sofie till slut frågar:
Vad är det med dig? Ser ut som om du fått årets elräkning på posten!
Inget särskilt! svarar Vera, och försöker dölja surläppen.
Ann-Sofie byter snabbt ämne:
Vi är ändå bara drygt fyrtio! Vi kan gott få till det!
Ja, du och din fixering…! Jag har varit där gift sju år innan han drog. Det var lika bra det, jag är ingen som sörjer i evighet. Jag sprang ändå efter grabbar på dansbanan förr. Bara synd att föräldrarna aldrig hann uppleva barnbarn…
Släpp det gamla! På din plats hade jag gift mig om och om igen!
Eller fått höra ännu fler gnäll?
Äh, nu kan vi ju ändå köpa oss barn om vi vill. In vitro, liksom!
Du har en övertro på mitt bankkonto! Tror du att socialarbetare tjänar miljoner?
Men på tv säger de ju att det där nu erbjuds gratis…
Ja, vi får väl se! Men du, vilken outfit väljer du idag?
Men typiskt, du ska ändå aldrig lyssna färdigt… Jag kör på min rosa tröja och grå kjol!
Du borde använda den där konsertklänningen! Den är ju lång dags att vänja sig.
Det gör jag bara på genrepet, annars förstör jag den i bussen.
Dagen före generalrepetitionen tränade de över extra länge. Väl hemma rullade Vera in Ann-Sofie i badrummet för tvagning och snack, på Ann-Sofies typiska babbliga vis. Sen, inlindad i badrock, placerades Ann-Sofie i köket, Vera satte på te och fiskade fram kakor och godis. Men Ann-Sofie ignorerade sötsakerna och viskade plötsligt:
Hur var ditt första… du vet, gång?
Vaddå första gång?!!!
Ja med du vet… Ann-Sofie rodnade.
Äh, minns inte.
Skojar du? Du var ju gift en halv evighet! Och så springer Niklas efter dig nu!
Sprang. Två månader efter skilsmässan, sedan hittade han nån yngre. Så avundas inte mig precis! muttrade Vera.
Jag tror att Kristoffer gillar mig, sa Ann-Sofie plötsligt. Han TITTAR liksom.
Mörkhåriga män har alltid svag för blondiner. Akta hjärtat, Ann-Sofie! Sitt inte och dagdröm, du blir bara besviken!
Men snälla, HUR VAR DET DÅ?
Jag vill inte prata om det! Drick ditt te och lägg dig och vila!
Ann-Sofie blev tyst, men Vera såg att den där blicken var där. Typiskt. När hennes brukare fastnat i nåt, då släpper de aldrig. Vera diskade ur kopparna, samlade ihop sig för hemgång och ropade från dörren:
Jag låser när jag går, jag kommer imorgon till lunch. Ska jag handla något?
Du vet väl själv snäste Ann-Sofie och blundade surt.
Sov nu ut, du har generalrepetition imorgon!
Ann-Sofie svarade inte ens.
Jamen, dansens fel! muttrade Vera tyst för sig själv. Tänkte lägga till Man blir galen av sånt här, men tystnade.
Väl utomhus tänkte Vera annorlunda: Hon behöver någon, den där Ann-Sofie. Folk tror de är hjälplösa, men sluga är de! Och Niklas, varför var jag tvungen att berätta om honom?
När Vera gått ångrade Ann-Sofie att hon varit så fräsig. Hon kunde väl ändå lyssnat Vem skulle hon annars prata med om sånt här? Om jag ändå kunde skriva dikter! tänkte hon, medan tårarna brände bakom ögonlocken. Hon försökte slå bort tankarna på Kristoffer, men de kröp tillbaka hans mörka hår, snälla, intensiva ögon, de stadiga händerna. Slutligen somnade hon, om än oroligt.
Dagen efter låg konsertklänningen redo, Ann-Sofie granskade sömmarna, de turkosa pärlorna, glittret. Hon försökte fokusera inte trassla till ett enda steg med Kristoffer på repetitionen, inte ge någon skäl att säga: Vad kan man vänta sig?
Drömmandet fick ett abrupt slut när ytterdörren slogs upp Vera, hård i rösten som vanligt:
Jaså, stjärnan är klar för generalrepetitionen?
Tror det men jag är SÅ nervös!
Det ska du vara, annars vore du väl gjord av falukorv. Kom, nu packar vi!
De tog sig iväg, genom snömodden, och Ann-Sofie insisterade på att vara allra först ombytt till sin klänning. När de var på plats kändes det som att alla glodde särskilt på Kristoffer som hade fluga och kostym. Och så en kvinna.
Bakom scenen, när de gjorde sig i ordning, rullade Kristoffer plötsligt fram, kysste Ann-Sofie på kinden och viskade:
Ingen fara! Det kommer gå toppen!
Ann-Sofie hann inte ens tänka innan hon kände kinden brinna. Hon ville helst gräva ner sig men blev distraherad av att någon lutade sig mot hennes axel. Det var kvinnan, Kristoffers följeslagare:
Ingen fara, det ordnar sig! sa hon tyst.
Vem är du? pep Ann-Sofie, med ett gnagande illavarslande i magen.
Kristoffer dök upp igen:
Ann-Sofie, får jag presentera min fru, Siv!
Ann-Sofie hann bara nicka och såg för första gången ringen på Kristoffers finger. Pang alla drömmar, borta på ett ögonblick, som om hon aldrig haft dem. Hon kände att hon tappade andan och världen välte.
När hon kvicknade till igen svävade personalen runt henne. Margareta Josefina fräste:
Vad håller Wallenius på med?! Ska hon svimma nu, mitt under genrepet?!
Hon behöver hem, fräste Vera. Det är väl uppenbart!
Hon ska ha läkare! Hon ska på scenen, punkt!
Inte hjälpte det, Ann-Sofie svarade inte på frågor, varken på scen eller i bussen. Precis utanför hennes dörr sa hon till Vera:
Var är Kristoffer?
Han stannar kvar och dansar sitt gamla nummer med sin fru. Du får väl brygga kaffe och vila istället! Sådana där kärleksaffärer mår du bara dåligt av!
Ann-Sofie blev arg. När busschauffören lämnat henne rusade hon raka vägen till sängen, fortfarande i glittrande konsertklänningen.
Slutdansat, eller? skrattade förvånansvärt vänlige chauffören.
Japp, slut på det roliga. Stick nu! hojtade Vera och slog igen dörren.
När Vera satte sig bredvid Ann-Sofie började hon ändå försiktigt:
Kan du säga vad som hände?
Efter en stund svarade Ann-Sofie:
Kristoffer är gift
Vera måtte ha skrattat om det inte vore så personligt tragiskt just för Ann-Sofie.
Du trodde du kunde fiska upp honom bara sådär?
Inte din sak, stick ifrån mig! Du är en hemsk människa!
Om det där sagt med ilska hade det gått in, men Ann-Sofie lät mest som en gnällig kattunge. Vera kunde inte ta illa upp men det sved ändå. Så där kan bara någon säga som räknar Vera som sin allra närmaste. Vera var nästan som en syster fast nu var det förstås kört. Inga andra hemtjänstanställda skulle stå ut. Vanligt folk levererar maten, dammsuger och far. Men Vera var alltid där lagade mat, diskade, ibland sov hon över bara för att Ann-Sofie skulle slippa känna sig ensam. Och nu? Nu var hon elak pest. Det skar ändå i henne.
Tack för den, Ann-Sofie Eriksson! muttrade Vera surt.
Hon försökte verka lugn när hon traskade hemåt, men benen vek sig under henne. Jag får be chefen fixa annan brukare bestämde hon. Eller slänga in handduken! Det finns lediga platser på förskolan bättre att plaska i fingerfärg än att kallas pest!
Väl hemma orkade Vera knappt fixa middag. Hon drack te, mumsade pepparkakor och somnade på soffan för trött för allt. I ett drömlikt ögonblick tänkte hon: Får hon bo ensam i ett par dagar ska vi allt se på andra bullar.
Vera vaknade av att mobilen ringde. Präst-Lars på linjen. Hon hann precis bli rädd; det var mörkt ute.
Vera Lundgren, du måste till Ann-Sofie genast, hon måste till sjukhus
Vera fick andnöd hon hade ju glömt att låsa hennes dörr! Något allvarligt hade alltså hänt. Hon rusade genom snön, möttes av blåljus, polis och ett koppel grannar utanför.
Vad har hänt? frågade hon Lars, som såg lite extra lång ut i sin mössa.
Troligen förgiftning Hon ringde mig och sade att hon mådde mycket dåligt. Jag kom hon låg på golvet, med några utspridda tabletter bredvid Jag ringde SOS.
En sned polis med överspänt bälte närmade sig:
Är du vårdare till henne?
Ja eller, alltså, socialarbetare. Hur är det med henne?!
Försökte ta livet av sig.
Hon? Hon är ju snäll som en dalmas!
Något har hänt. Polisen reder ut det. Har du nyckel?
Javisst
Följ med in, stäng av spisen, släck, lås Och vi behöver ditt vittnesmål sen.
Men för inte länge sen var allt normalt!
Då ska vi se om det stämmer, jämför med henne om hon överlever.
Men nu får ni lägga av!
De gick in. Grannarna agerade vittnen. Polisen tyckte kylen skulle tömmas och saker ställas på balkongen. Vera hittade Ann-Sofies mobil:
Kan jag lämna mobilen till henne då?
Nej, låt allt vara!
Efteråt blev det polisstation, förhör, rapporter. Polisen verkade smått road:
Alltså, kan hjärtekross göra så här?
Vad skulle det annars vara, suckade Vera.
Släpp det då, ingen idé att fastna i sånt. Du kan åka hem.
Men Vera tog taxi till akuten. Där fick hon veta att Ann-Sofie, som haft hjärtat i halsgropen, lagts in för magsköljning på intensiven. Hon fick inte komma in, fick inte ens lämna en blomma influensakarantän. Dagen efter ringde Vera till jobbet och bad dem inte byta ut henne som kontakt.
Några dagar gick. Vera ringde till sjukhuset varje dag, men fick honom inte i luren. Fjärde dagen ringde en ny kvinna:
Du, är det Vera Lundgren? Från sjukhuset. Jag är Ann-Sofies sjuksköterska. Hon ber dig komma men du får bara stå ute under fönstret, andra våningen, tredje fönster från vänster, klockan ett.
Får jag ta med nåt?
Nej, karantän! Inte ens blommor!
Vera skyndade sig mellan klienter, ställde sig under fönstret såg först ingen, men plötsligt dök Ann-Sofie upp, blek men med ett glittrande leende. De vinkade, försökte få något sagt, men det gick ju inte genom dubbla glas. Till sist höll Ann-Sofie upp en lapp där det stod: FÖRLÅT. Vera viftade tillbaka, försökte se sträng ut, men fylldes av värme. Sådär länge hade hon inte känt sig glad på år och dag. När Ann-Sofie nickade hejdå och försvann bort från fönstret gick Vera, med ett andäktigt snörvlande, därifrån.
Vägen hem gick i slasket, under den varma marssolen, och Vera såg sig omkring alla byggnader, skyltfönster och gamla kyrktorn glittrade plötsligt i solen. Det var vår på riktigt. Hon andades ut och kände hur hela vinterns oro försvann. Inget att grubbla över längre, snörvlade hon och tänkte på sin envetna, underbara Ann-Sofie: Nog är hon jobbig, men vilken envis get ändå….
