28 april
Jag anlände idag till lilla byn Långforsen för att hälsa på min moster, mammas storasyster, precis som jag lovade mamma på hennes dödsbädd. Moster Solveig är gammal och liten, eller mer rätt, har krympt med åren. Jag har flera gånger försökt övertala henne att flytta till oss i Uppsala, berättat att hon kunde få ett eget rum och att det finns en innergård med andra äldre damer att prata med. Men nej, hon vägrar lämna sitt älskade hus på landet.
Så nu får jag, som vanligt, ta fem obetalda dagar från jobbet var tredje månad och komma hit. Två dagar går åt till själva resan, tre dagar hjälper jag henne med allt möjligt hemma. Tur att jag själv är avdelningschef och bestämmer över min ledighet, och att min närmsta chef dessutom är min vän.
Den här våren blev det dock inte förrän i slutet av april, det var för mycket att göra på jobbet i mars. Jag märkte direkt att Solveig blivit mycket svagare efter vintern. Hennes granne, tant Birgit, berättade att de fått ringa ambulans till henne två gånger.
Varför sa ni inget till mig när jag ringde? frågade jag henne.
Hon tvingade mig lova att hålla det hemligt, så att du inte skulle oroa dig eller skynda hit mitt i allt ditt jobb, svarade Birgit. Dör jag, då får du ringa honom, sa hon.
Jag gick ner till affären för att handla det Solveig bad mig om socker och salt och passade på att köpa på mig pasta, konserver och mjölk också. När jag kom hem stod en hundvalp, knappt fem månader gammal skulle jag tro, vid trappan. Större huvud och lång nos.
Moster Solveig, varifrån kommer den här valpen?
Han bara dök upp för en månad sen. Jag hade grinden öppen, och där satt han och skakade i kylan, utsvulten. Så tog jag in honom. Fick något att syssla med och sällskap.
Jag klappade honom och han lade huvudet i mitt knä, så där som bara en hund kan. Som barn hade jag alltid drömt om en egen hund, men mina föräldrar sa alltid nej. Nu med jobbet, resorna och livet i stan finns det inte riktig tid till djur. Frun, Linnéa, prövade en katt några år sen, men den sprang bort tillslut. Vi har inga egna barn och har för länge sen accepterat det, försökt göra det bästa av det med resor och fritt liv.
Vad heter din nye vän?
Han heter Gösta. Så hette min gamla katt en gång.
Jag kunde inte låta bli att skratta lite. En hund som heter som en katt, är inte det konstigt?
Strunt samma, bara han lystrar.
Gösta följde mig som en skugga under dagarna jag var där. När det var dags att åka hem bad jag Solveig lova att höra av sig om hon blev sämre, och att inte vara blyg att be mig köpa hem mediciner eller vad som helst.
Du har fått springa nog för min skull nu, suckade hon. Men det är nog inte långt kvar till slutet ändå.
Säg inte så, moster. Jag hjälper dig mer än gärna. Du är aldrig till besvär.
Hon såg länge på mig och sa tyst: Kan jag få be dig om en sak till, om jag går bort? Lova att inte lämna Gösta. Han är ju en levande själ, ändå.
Jag ska inte lämna honom. Jag hittar någon som kan ta hand om honom.
Nej, ta honom själv. Jag tror inte han kom hit av en slump.
Samtidigt tryckte sig Gösta tätt intill mig och såg mig rakt i ögonen.
Okej, moster Solveig. Jag lovar.
En månad senare gick Solveig bort. Jag tog farväl, begravde henne och såg till att traditionen med nio-dagars minnesstund respekterades tillsammans med grannarna. Sedan tog jag och Gösta en sista promenad till kyrkogården.
När jag sedan skulle ta tåget hem till Uppsala, hade jag tagit med både koppel och munkorg. Vi reste till tågstationen och köpte biljett till den vagn där hundar är tillåtna. Väl i kupén fräste Gösta plötsligt till och började morra när en man vid fönstret såg upp och stirrade på oss.
Vad är det där för best? röt mannen. Ni kan inte resa med varg här!
Skärp dig nu. Det är min hund Gösta, sade jag.
Gösta eller ej, det där är en varg. Jag jagar sådana där i min skog.
Mannen skällde igen och hotade höja rösten: Skynda er att ta bort besten innan jag gör det.
Du, sätt dig någon annanstans. Ingen tvingar dig att sitta här, svarade jag ganska bryskt.
Mannen reste sig och muttrade att han skulle sitta i korridoren tills han var framme.
Efter det blev vi själva i kupén. Jag såg på Gösta och frågade honom lågt: Är du en varg? Han la huvudet i mitt knä och vifta på svansen. Du är ju toppen ändå, vad du än är.
Strax kom tågvärdinnan och stack in huvudet: Ursäkta, är det där en varg eller en hund?
Den där idioten därute pratar en massa, sa jag. Det är en särskild slags herdehund, en sån där som letar saker.
Då så, har du papper på honom?
Självklart, sa jag och började rota i fickorna. Oj, nu kom jag på, jag glömde dem visst vid biljettdisken. Ni förstår, utan papper hade vi aldrig fått biljett.
Självklart, sa hon och log. Tur att det var Birgits dotter som satt i kassan hon ville mig inget illa.
När vi kommit hem tog jag Gösta till veterinären vid torget. Veterinären studerade honom noga.
Är ni från cirkusen? undrade hon.
Nej, varför frågar du?
Han ser ut att vara varg.
Jag suckade. Ja, det är han kanske, eller en blandning. Min moster dog och bad mig ta hand om honom.
Hon nickade och granskade honom försiktigt. Han är blandras, antagligen en blandning mellan varg och schäfer. De brukar vara lugna, lojala och vänliga djur. Oroa dig inte. Jag registrerar honom och ger nödvändiga vacciner, så får ni behålla honom utan problem.
Min fru Linnéa blev fort fäst vid Gösta, tvättade, matade och gick promenader varje dag. Tio månader senare, under jullovet, gick hon ut med honom en skymningskväll i stadsparken, bara tio minuter från oss.
När de strosade där slog Gösta plötsligt upp öronen, stack iväg in bland skuggorna och försvann. Linnéa ropade, men han höll sig undan fem, sju minuter. Just när hon skulle ringa mig kom han släpandes med något i munnen.
Hon skyndade sig fram till honom och såg att det var ett bylte ett nyfött barn, fortfarande levande. Linnéa, som själv är läkare, ringde genast ambulansen och polisen.
Allt gick fort, ambulansen kom och tog med barnet. Hon kunde inte följa med, men efter att ha lämnat Gösta hemma åkte vi båda till barnmottagningen. Där fick vi veta att flickan, som varit ute i kylan, hade klarat sig mirakulöst. I byltet låg ett brev barnet hette Märta, och modern bad att det skulle ges till goda människor.
Linnéa grät när hon såg den lilla flickan och jag förstod genast vad hon ville. Sjukhuspersonalen sa att vi kunde adoptera Märta, att det bara behövdes några papper.
Två månader senare bodde Märta hos oss. Gösta följde sin nya lilla syster från rum till rum, alltid vaksam och stolt. Det var som min moster sagt ibland händer saker i livet för att det är meningen.
Och min egen lärdom av det här året? Att livet, precis som landsvägen, leder en dit man behöver, om man bara lyssnar på de som verkligen betyder något.
