När min granne knackade på dörren klockan tio på kvällen höll han en främmande nyckel i handen.
Jag stod ensam i köket och diskade. Dagen hade varit lång och allt jag ville ha var lugn och ro. När jag öppnade dörren stod han på tröskeln och såg på mig med en bekymrad blick.
Är inte det här din nyckel? frågade han.
Jag såg på den blanka nyckeln i hans hand. Den var identisk med min.
Nej, svarade jag. Min är här.
Jag visade honom min egen.
Han rynkade pannan.
Men varför passar den i din dörr, då?
Först trodde jag han skämtade. Men han såg helt allvarlig ut.
Menar du att den verkligen gör det?
För en halvtimme sedan, sa han, såg jag en kvinna gå in genom din dörr. Jag trodde först att det var du, men sen såg jag dig på balkongen.
Mitt hjärta började slå snabbare.
Jag har bott själv i två år nu. Efter skilsmässan bestämde jag mig för att aldrig mer stå ut med någon annans vanor, ljud eller nycklar.
Hur såg hon ut? frågade jag.
Mörkt hår kanske fyrtio bar på en handväska.
En kall rysning for längs ryggraden. Ingen annan än jag hade en nyckel till den här lägenheten.
Förutom en person.
Min före detta man.
Men han flyttade ut för två år sedan. Och den nyckeln jag gett honom fick jag tillbaka. Det var vad han sa, i alla fall.
Är du säker på att hon gick in här? frågade jag.
Jag såg det tydligt, svarade min granne. Hon tryckte ner handtaget och gick in.
Jag vände mig om mot dörren. Inne i lägenheten var det tyst.
Alldeles för tyst.
Vänta här, sa jag.
Men han skakade på huvudet.
Jag lämnar dig inte själv, sa han bestämt.
Vi gick sakta in tillsammans. Vardagsrummet såg precis ut som jag lämnat det, lampan lyste.
Men på bordet stod något som inte varit där förut.
Ett glas.
Mitt glas med vatten i.
Jag stannade tvärt.
Jag har inte druckit vatten ikväll, viskade jag.
Grannen gick fram och kände på glaset.
Det är ljummet.
Samtidigt hördes ett svagt ljud från hallen. Någon verkade flytta på något.
Vi stelnade.
Är det någon där? ropade han.
Inget svar.
Han gick vidare, jag tätt bakom. Dörren till sovrummet var på glänt.
Mitt hjärta bultade i bröstet.
Han slog upp dörren.
Rummet var tomt.
Men min garderob stod öppen.
Mina kläder var rörda.
På sängen låg något litet.
Ett kuvert.
Jag gick dit och tog upp det. Ett enda ord stod skrivet utanpå mitt namn.
Mina händer skakade när jag öppnade det.
Där låg en lapp.
Bara en mening:
När du är redo att prata, vet du var du hittar mig.
Handstilen gick inte att ta miste på.
Min före detta man.
Grannen såg frågande på mig.
Har han en nyckel?
Jag skakade stumt på huvudet.
Han borde inte ha det.
Jag satte mig på sängen och försökte få ordning på mina tankar. Sista gången jag såg honom var i tingsrätten. Han var så lugn, nästan onaturligt lugn. Han hade sagt:
Vi hörs säkert igen någon gång.
Jag trodde det bara var tomma ord.
Men nu
Någon hade gått in i mitt hem.
Suttit vid mitt bord.
Druckit ur mitt glas.
Rotat i min garderob.
Grannen stod kvar i dörren och höll i lappen.
Det här är inte normalt.
Jag vet.
Plötsligt kom jag att tänka på reservnyckeln. Jag gick till skåpet vid ytterdörren.
Där brukar jag ha extranyckeln.
Men den var borta.
Då gick sanningen plötsligt upp för mig, med ilande kyla.
Han hade aldrig gjort någon kopia.
Han hade helt enkelt aldrig lämnat tillbaka nyckeln.
Och jag hade trott honom.
Grannen sa lågmält:
Du borde nog byta lås.
Jag såg på lappen en sista gång.
Sen rev jag den mitt itu.
Nej, sa jag. Det är dags att byta ut något större än bara låset.
Det är först när vi släpper taget om gammalt bagage som vi får plats för ett tryggare liv.
