Katten blev sviken, utkastad och övergiven allt på grund av ett litet testresultat mitt i iskalla vintern
Katten, som förstås hette Sixten (för här kan man inte heta något annat än ett riktigt svenskt namn), hittades huttrandes utanför porten till sitt eget hyreshus i Uppsala. Stackars Sixten sprang förtvivlat mellan snödrivorna, krafsade desperat på den kalla säkerhetsdörren, och chockade nog både sig själv och dörren när han försökte gnaga på den. Han var van vid livet på mjuka filtar vid elementet, och aldrig hade han ens övervägt att utmana det svenska vintervädret det gjorde man ju bara om IKEA hade total utförsäljning.
Sixten, en rejält bortskämd och förtroendefull kissemisse, sprang fram till allt och alla grannar, brevbärare, barn med pulkor och gnuggade sig längs benen så att folk trodde han dansade schottis. Han darrade som ett asplöv och såg på varje människa med stora, bedjande ögon: “Snälla, rädda mig från detta bistra Narnia, där snö och motvind regerar!”
Men varför stod Sixten egentligen ute i snön och frös om tassarna? Jo, matte hade fått för sig att det där med två katter i soffan lät som en dröm särskilt efter att ha sett en Blocket-annons om en superfin raskatt. Kattkuratorn (eller Livets Hårda Kattfakta) krävde dock att gammelkatten skulle ta prover. Sagt och gjort, veterinären petade lite, och vips! Provsvaren kom och visade FIV, alltså katternas egna version av “harmlös virus som ändå låter lite läskigt”. För Sixtens del var han symptomfri, smittade inte till folk eller hundar, och var dessutom fortsatt pigg och fikasugen.
Men matte tappade modet direkt. “Ska jag bo med en sjuk katt? Nej tack, man vet aldrig, kanske han förvandlas till varulv… eller nåt.” Så Sixten, svenskaste av svenska katter, blev iskallt utjagad ut i snö och blåst, utan en enda extra raggsocka.
Tack och lov jobbade Birgitta som fastighetsskötare och hade ögonen med sig. När Sixten slutade desperat skrapa på dörren och istället låg ihopkurad och sov i snön som en övergiven Pucko-flaska, förstod hon läget. En tupplur i minusgrader går sällan vägen, så hon agerade bjöd in honom till ett varmt vaktmästarutrymme, la sin bästaste vinterjacka som täcke, och delade med sig av dagens matlåda: svensk hederlig pyttipanna (inte ens Sixten saknade lyxpatén just då). Maten och värmen väckte liv i honom igen.
Så småningom kom volontärerna från katthemmet och hämtade in honom. Lite förkyld och lätteligen frostnupen, men hans nya veterinärer botade det mesta med penicillin och värme. Idag mår Sixten toppen, fräschare än en diskad Blåbärssoppa-thermos, och har återfått tilltro till mänskligheten. Katthemmet har fixat allt: han är kastrerad, vaccinerad och har ett eget litet blått kattpass.
Sixten är knappt tre år fortfarande en ungdom med hela pälsen framför sig. Han älskar folk nästan lika mycket som han älskar leverpastej: han kramas, spinner i örat så man tror nån glömt mobilen på vibrat, och delar ut små “kissepussar” till alla frivilliga. Fast varje gång någon ska gå tillbaka till sitt rum på katthemmet, kramar han dem extra hårt och ser så ledsen ut för Sixten, han har pälsen full av hemmakänsla och längtar efter någon med soffhörn, element och hjärterum. Och gärna en och annan matlåda med pyttipanna.
