Mamma Ingalill
Vad är det du snorar för? Så snorig du är! Ute är det redan så rått, måste du göra det ännu värre här inne?
En stadig kvinna, stor som en Volvo-kombi i bredd, dunsade ned på bänken bredvid Moa.
Vilken dag, va! Klibbigt och fuktigt är det, och dessutom började det ösregna redan i morse. Nu känns det som att sitta i en bastu och klockan har knappt hunnit lunch! Jag är alldeles svettig, det går att vrida ur mig!
Ingalill grävde runt i sin tygkasse, fiskade fram en vattenflaska och lyckades efter lite fipplande få av korken.
Vill du ha? frågade hon och höll ut flaskan åt Moa. De säger att lite vatten lugnar nerverna. Funkar aldrig för mig. Jag kan dricka en hel kanna, och ändå är det samma visa.
Moa stirrade chockat på sin märkliga bänkgranne. Vad hade hon gjort för att förtjäna även det här i livet? Som om det inte var tillräckligt med elände
Moa har aldrig kunnat med stora människor. De slog an någon sorts dyster ton inom henne. Hur kunde man bara skita i sig själv så? Gör några situps, ät färre kanelbullar och tänk lite på hur andra i världen har det. Det är ju inte estetiskt. Alla dessa valkar, jättestora kläder, svett, lukt Usch! Moa mindes en dag på Yasuragi Spa, när hon och hennes vänner såg en sån kvinna plaska omkring i poolen.
Jag badar inte, hörni. Nu får det vara nog för idag, fnyste Cornelia, Moas bästa vän, och sträckte på sig, solbränd och spänstig. Hon tillbringade typ hela sitt liv på SATS i sällskap med en PT.
Varför inte? Vi skulle ju vara här hela dagen?
Med sånt där? Cornelia pekade bakom sig med ett avsmakande finger. Näe, jag klarar inte ens av att se på det. Det äcklar mig!
Det blev ett sådant där snack som Moa hellre ville glömma. Egentligen blev hon illa till mods av att höra det, men hon var ingen hycklare i grunden höll hon ändå med Cornelia. Det är faktiskt inte ok. Om man nu inte kan ta hand om sig själv, kan man väl åtminstone sitta hemma och inte förstöra för resten av oss.
Nu satt hon alltså bredvid Ingalill, som till och med var nästan dubbelt så rund som den kvinnan i poolen. Och! Den här snabba pratkvarnen höll sig dessutom inte still hon babblade oupphörligt. Men Moa hade ingen ork att fly från bänken. Hon hade tillbringat flera timmar här redan, först gråtit tills det inte gick mer, sedan suttit och glott in i väggen framför sig. Hon hade helt enkelt ingenstans att ta vägen, utom möjligtvis Centralen.
Hon kunde inte låta bli att lyssna, när Ingalill plötsligt riktade en fråga rakt till henne.
Så söt du är! Ingen resväska, ingen påse ens du ska alltså inte någonstans. Vem väntar du på? Eller är det ingenstans att gå?
Motvilligt släppte Moa väggstudiet och sneglade i smyg mot kvinnan.
Ett rundhyllt ansikte med röda kinder, leendet bredde ut sig så att det liknade en mjuk plastmattan, men dog snabbt när Moa oväntat hulkade till och brast ut i storgråt. Vad det var med den där Ingalill, som genast drog henne intill sig, kunde Moa aldrig riktigt förklara. Hon grät mot hennes tunna, blommiga blus och märkte att den snabbt blev dyngsur inte av svett, utan av tårar. Och Moa förväntade sig dofter av svett, men istället slog ett diskret blommigt doftmoln emot henne. Var det tvättmedlet? Torkade hon verkligen sina blusar ute bland persilja och johannesört? Samma doft påminde plötsligt om mammas händer den mamma som försvann för tidigt. Moa var bara fem när hennes mamma körde ihjäl sig. Det enda minnet av henne var en blomsteräng och händer som doftade just så här.
Men du min lilla raring, har någon gjort dig ledsen?
Moa först drogs undan, nekade reflexartat, men nickade till slut.
Elaka typer de där! Så får man INTE göra med barn! Ingalill plockade upp ett paket smörgåsar och ett glänsande Gravensteiner. Kom nu!
Hon vecklade upp paketet, och med ens snörptes Moas mage ihop till en hård boll av hunger. Hon hade inte ätit på snart ett dygn, det fanns inte en krona kvar i fickan.
Här, ta! Med skinka. Kyckling! Nyttigt! Hemmagjort. Ät nu! Du är så tunn att en vindpust kunde välta dig!
Jag äter inte kött Moa svalde och vände ansiktet bort.
Vad sa du? Med en skicklig knuff tryckte Ingalill smörgåsen i Moas händer, låtsades att hon ingenting hört, och bröt äpplet mitt itu.
Ingenting Moa betraktade de starka, ovanmanikyrerade händerna och insåg plötsligt att idén om att ta nattåget kanske inte varit så lysande ändå. Hon dök rakt in i smörgåsen och utstötte ett lågmält stön.
Gott, va? Där ser du! Resten är bara trams.
Ingalill hackade runt lite på bänken för bättre plats, kikade på Moa, som redan såg ut att vara redo för smörgås nummer två, och nickade:
Ät på bara! Och så berättar du för mig nu vad har hänt egentligen, så att du sitter här på Centralen utan väska, utan pengar, utan nånting alls?
Moa nickade medan hon snörvlade. Hon torkade bort nya tårar.
Tat lugnt nu! Berätta alltihop först, grina kan vi göra sen. Kanske skrattar vi till och med, vem vet!
Berätta ville hon ju inte men det kändes som att det ändå inte gick att ducka. Skit också
Hon hade dragit hemifrån igår kväll. Eller, snarare flytt i panik efter att hennes pappa berättat att Moa inte var hans dotter, och att det skulle komma en “riktig” unge. Pappan hon kallat pappa hela livet han var alltså inte hennes riktiga pappa. Vad skulle hon ens tro på nu? Och mamma kunde hon ju inte fråga mer
Med bonusmamman, Anneli, blev det heller aldrig nåt flyt. Hur skulle det kunna bli det, Anneli var ju knappt äldre än Moa själv. Kall, höll sig i bakgrunden och log sitt tunna, falska leende från dag ett.
Du är jättesöt! kvittrade Anneli när de möttes, och Moa visste direkt att nu var det roliga över.
Käppar i hjulet, gnäll, tårar, ja, typisk svensk familjedefullbok om styvmammor. Moa visste men ändå gick det inte att stoppa. Hon var ju van vid att pappa alltid skyddade. Nu ändrade sig allt.
Sista droppen var samtalet när pappa la papper på bordet och bad henne läsa. Där stod svart på vitt att hon var adopterad. Vem hennes biologiska pappa var? Ingen aning. Pappa svarade aldrig på det.
Moa satt i sitt rum och stirrade på väggen halva natten innan hon till sist slängde på sig en sliten jacka och gick. Vart? Ingen aning. På morgonen insåg hon att Centralen nog var närmast att ta sig till, så nu satt hon där. Mobilen dog direkt och ingen ville Moa ändå prata med. Barndomsvänner? Nja, alla flyttar hela tiden, så nån nära kompis har hon aldrig haft. Och de nya? Nä, de skulle garanterat inte orka bry sig om Moas drama. Livet är som det är. Hon mindes en gammal tecknad film där en imp sprätte: Älska dig själv, strunta i andra, så kommer du att lyckas. Klart bäst i hela filmen, och Moa hade köpt ett nyckelband med impens bild på, som hon bar tills det försvann.
Ingalill hade lyssnat hela tiden, utan att avbryta. När Moa tystnade, plockade hon fram en näsduk och räckte fram.
Här. Torka bort tårarna.
Hon drog fram en bulig, sliten plånbok ur tygkassen.
Såhär gör vi, gumman. Du måste prata med pappa, men det får vänta. Din mobil död?
Ja.
Förstås Här, ta min gamla lur!
En tegelsten till mobil dök upp.
Vad glor du för? Inte tillräckligt trendig? Den här funkar utmärkt! Fick den av min dotter. Riktiga knappar man hör vad folk säger! Skriv ett sms, säg att du lever. Han är kanske ingen superpappa, men oroa honom i onödan behöver du väl inte.
Ingalill såg på när Moa knappade meddelande, mulnade lite och reste sig modigt, slätande ut sin skrynkliga blus, nu vattensjuk av tårar.
Ja, alltså. Jag heter Ingalill, men alla här säger “tanten”. Jag bor några mil utanför stan, i en by. Hänger du med? Om du ändå inte har nånstans att ta vägen, så kan det knappast bli sämre.
Varför? Moa såg misstänksamt på henne. Varför vill du hjälpa mig? Jag är ju ingen för dig.
Ingalill log, smekte försiktigt Moas haka med varma, mjuka fingrar.
För att, älskling, några andras barn finns inte. Man låter inte ett barn vara ensam på vift.
Men jag är faktiskt inget barn längre
Det är då man behöver mest koll! Kom nu! Vi måste hinna köpa biljett innan tåget går, annars får vi stå här till nästa avgång.
Och så hamnade Moa hemma hos Ingalill Larsson.
Resan sa inte Ingalill ett pip om mer än tågtider och väder, förklarade sedan att det gäller att känna efter om någon är redo att berätta mer. Man kan inte tvinga sig in i någons själ, sa hon.
Moa somnade i tågsätet, och vaknade av att Ingalill buffade henne på axeln.
Nu är vi hemma! Upp och hoppa, raring.
Vid perrongen möttes de av en lång, smal kvinna som nästan välte Ingalill över ända.
Mamma Inga! Jag missade två pendlar trodde du aldrig skulle komma. Vad säger Markus?
Allt är under kontroll. De bor hemma hos sig nu. Jag åker dit och kollar till dem snart.
Pratat med läkaren?
Han lovade kolla noga. Ung och grön men verkar klok.
Och den där? Kvinnan blängde nyfiket på Moa.
Många frågor, Linnea. Vi är hungriga. Vi tar resten senare.
Ja, ja! Kom nu!
Den gamla Volvo 240:n Moa bjöds upp i var så bedårande rostig att hon fnissade.
Vad? Snyggaste bilen på gatan! Lillebror lackade motivet själv.
Airbrush. Moa rättade, medan hon betraktade katten Findus på motorhuven.
Var har du hittat en sån språkpolis, morsan? Linnea slog upp bakdörren åt dem.
På Centralen.
Som mig ju! Linnea sneglade på Moa. Kan du teckna på riktigt?
Gick bild och form på gymnasiet.
Skämtar du! Brorsan blir impad. Han har bara kletat själv i garaget.
Ser proffsigt ut, faktiskt.
Du får säga det till honom! Nu drar vi hemåt, det är folk som väntar.
Vilka då?
Vänta du bara!
Linnea körde som om hon testade Volvons stötdämpare till max i varje kurva knep Moa ihop ögonen.
Kör lugnt nu, Linnea! Ingalill drog på munnen. Jag har vant mig, men det här är ovant för stadsbarn.
Hon får vänja sig! Linnea tvärnitade framför ett rött hus med faluröda brädor. Hemma!
När barnaskaran tumlade ut på grusgången, spärrade Moa förvånat upp ögonen.
Alla mina, gumman! Ingalill svängde ur bilen. Men oroa dig inte. Jag bor själv. De är bara alltid här ändå. Alla bor i närheten, så mitt hus blev navet. Kom nu, var inte blyg!
Ungarna klängde kring Ingalill, och Moa såg hur de stora händerna rufsade hår och smekte kinder i förbifarten.
Moa lärde känna hela Ingalills flock under veckan som följde. Det var helt omöjligt att lista ut släktskapet mellan alla förrän Linnea till sist tog henne på rundvandring.
Där bor de, och där bor de, och där bor Ylva och lilla Edith. Sen, på andra sidan byn, där är jag med min familj och brorsan Oskar. Och så Markus förstås han håller på att bättra sig efter hjärtoperationen.
Vänta nu jag hänger inte med.
Ingen hänger med första veckan. Vi är mååånga. Men Ingalill har inte fött nån av oss, om du undrar.
Moa snubblade till.
Va? Vad menar du?
Vi är allihop sådana som du. Insamlade. Lång historia! Men ändå vår mamma.
Linnea bjöd in Moa till sitt lilla radhus och när Moa klev in, möttes hon av det renaste, mest nostalgiskt lagda köket i hela Uppland. Gardinerna hade handbroderade blåklockor.
Snygga va? Broderade av min snos. Satt inlagd flera månader varje gång jag var gravid, så det fanns god tid.
Moa strök över blommorna.
Fint! Lärde din mamma dig?
Japp. Jag kunde inte ens sy en knapp när hon tog mig. Min barndom den glömde jag helst. Farsan supade bort det lilla som fanns, morsan dängde till så jag låg kvar en vecka ibland.
Tog de inte dig ifrån dem?
Näh, vem skulle ta hand om mig? Grannarna snackade, men ingen gjorde nåt. I slutändan flydde jag, tretton år gammal. Hamnade på Centralen som du. Och där satt Ingalill på bänken och väntade på pendeln. Fodrade mig och tog med mig. Resten är historia. Hon tog hem fler och fler. Alla berättelser skulle kunna bli romaner.
Men har Ingalill aldrig haft egna barn?
Nej, blev aldrig så. Vet du varför hon är så stor?
Diabetiker? gissade Moa.
Yes. Och med svagt hjärta. Men det sa hon aldrig så länge vi var små annars hade myndigheterna inte gett henne några fosterbarn. Började behandla först när det till sist var illa nog.
Men Anna, varför tycker du då att det är så… självklart att vara familj här?
För att hon räddat oss, Moa. Ingen av oss hade funnits kvar om inte hon plockat oss från Samhället. Nästan alla här hade hamnat där, eller värre.
Fast var får hon pengar ifrån? Hur finansierar hon det här?
En del från socialen, men mest via Oskar och hans pappa. Oskar är vårt största mirakel. Han hittades på gatan i Stockholm. Ingen liten gullegubbe, men hennes ändå. Hans pappa är stormrik, har företag överallt. Oskar har alltid fått bo kvar, men vill helst vara hos oss. Pappan skickar pengar, hjälper med det mesta.
Men varför sticker Oskar hemifrån ibland?
Hela livet har varit kämpigt för honom. Han fungerar lite annorlunda. Inte illa bara… annorlunda. Men något med Ingalill får honom att komma till ro. Hans pappa har till och med erbjudit Ingalill två miljoner om hon flyttar dit och tar hand om Oskar på heltid, men hon vägrar lämna oss andra.
När Anna tröttnade på att berätta, försvann hon ut i köket: det var dags att laga middag.
Middagsbordet på radhuset fylldes av skratt, tonåringar, småungar och några vuxna som kom in farande och skämtade högljutt. Det var första gången i hela sitt liv Moa satt med vid ett riktigt svenskt långbord lagom kaotiskt, ingen självgod perfektion så långt ögat nådde. Hon märkte inte förrän tårarna droppade i tallriken.
Hallå där, jag saltade redan soppan! Linnea slängde en kökshandduk över axeln på Moa. Nu måste du sluta gråta här är du hemma!
Den kvällen berättade Moa för första gången allt om sin mamma, sin pappa, Anneli, hela soppan. Linnea lyssnade, nickade ibland och blandade sig i med frågor men vävde aldrig av samtalet.
Vet du vad jag tycker, Moa? Du ska inte vara för hård mot din pappa. Han har ändå valt att ta ansvar, vuxit in i rollen. Inte alla gör det rätt bland svenskar är vi bäst på att gräva ner känslor och hantera medelklasskriser men ändå! Ge honom en chans.
Moa nickade tyst.
Och du, han har väl gjort faderskapstest nu också va?
Moa stirrade.
Hur kunde du lista ut det?
För att han är svensk… och misstänksam. Det första en panikslagen svensk gör det är att kontrollera fakta. Fast han borde vetat bättre. Nä, tänk om alla var som Ingalill.
De samtalade länge om resorna, om de duktiga mammorna, om stackars Markus hjärta. Moa lärde sig att ingen familj någonsin är helt vanlig. Att band blir starkast när man släpper in varandra, även om det är helt okända först.
Så småningom återvände Moas pappa, generad och tafatt, och frågade om han fick hjälpa henne med lägenhet och studier. Moa tittade på Ingalill, fick en blick till svar (“Bestäm själv!”) och tackade ja till ekonomitips men vägrade gå hem.
Jag fixar det själv, pappa. Du har redan lärt mig man ska klara sig själv. Nu gör jag det på riktigt.
Han betalade klart utbildningen. Moa blev psykolog, och barnkön till hennes mottagning var lång som till Skansen under Vårsalongen. Anneli födde en son, Moa var glad för deras skull men valde ändå Ingalills brokiga flock som sin egen familj.
När Ingalill till sist blev sjuk tog Moa tjänstledigt, flyttade hem till byn. Det halvår när Ingalill låg efter slaganfallet blev hennes livs tuffaste och lyckligaste månader. Hon fanns där folk verkligen behövde henne, blev omfamnad som den hon var, aldrig dömd. Och precis det Linnea sagt det förstod Moa till sist.
Familjen kämpade och Ingalill kom på benen igen. Pratade kanske lite otydligare och hade svårt att röra sig som förr, men Oskar och Jonas byggde en bänk drottningens tron precis vid grinden. Där satt Ingalill bland skrattande barnbarn och hela traktens ungar som hävde ur sig spektakulära fotbollsmål och bjöd in domaren (alltså Ingalill!) att avgöra vem som var störst och bäst i byn.
Moa for tillbaka till Stockholm först när hon visste att Ingalill var så återställd som hon kunde bli. När Moa själv skulle gifta sig var det Ingalill som var första bordsdam.
Mamma Ingalill, är du med mig nu?
Alltid, min lilla, alltidIngalill log så hennes ögon blev till två smala glittrande streck och lutade sig fram över de släta linnedukarna.
Med dig? Alltid, raring.
Skratten dansade mellan väggarna, barnen fladdrade förbi borden som nyfikna fjärilar, och Linnea skymtade i dörren, vinkade åt Moa och drog med sig Oskars yngsta i farten. Någonstans i köket skrattade Anneli hon och Moa hade slutligen lärt sig att tala med varandra, utan taggar, och nu räckte det med en blick för att förstå. Moas pappa stod bredvid Ingalill, höll hennes trötta hand och kramade hennes axel lika varsamt som han en gång burit Moa på sin.
Det blev en oväntat stillsam kväll. När festen tystnat och natten slöt sig om huset, satt Moa kvar på trappan med Ingalill insvept i en stickad filt, doft av syrén och regn hängde i luften.
Du, Ingalill Tror du folk kan få nya familjer hur många gånger som helst?
Hjärtat har inte sånt där maxantal, förstår du. Det växer med varje unge, varje arg pappa, med varje ledsen själ som kryper in och lägger sig tillrätta. Till slut blir det så stort att det räcker till hela världen om det behövs.
Moa lutade huvudet mot Ingalills famn den största, tryggaste platsen hon visste. Hon tänkte på den lilla flickan på Centralen, på den arga, rädda tonåringen, och på den kvinna hon nu blivit, full av egna historier och ett hjärta som för första gången kändes fullt på rätt sätt.
Och när morgonen kom, och gården sakta fylldes med liv, visste Moa: hur livet än såg ut det skulle alltid finnas en bänk att slå sig ner på, en plats där någon bredvid kunde räcka fram en smörgås, en näsduk och ett hjärta. Och i det stora huset vid grusvägen, där träden bugade sig för vinden, hördes fortfarande Ingalills skratt, lika starkt som när Moa hörde det första gången.
Några andras barn fanns ju ändå aldrig. Bara hjärtats egna.
