När Maja berättade för sin pojkvän att hon väntade barn såg man direkt på Niklas ansikte. Han blev helt förvånad det syntes tydligt att han varken väntat sig barn eller var sugen på att gifta sig så tidigt i livet
Maja hade varit förälskad i Niklas långt innan hon fyllt 18. Han var från samma lilla by, och de hade hängt ihop hela våren, gått på promenader över åkrar, badat i sjön och tittat på solnedgångarna. Hon skulle ju börja på folkhögskola i Uppsala om några månader. Men så en dag insåg Maja att hon var gravid. Hon blev alldeles ställd.
Vad ska mamma säga, min syster, alla i byn?
Hon kände sig helt vilse.
Till slut tog hon ett beslut hon skulle inte behålla barnet. När hon gråtande berättade allting för sin mamma, och sedan tog tåget in till stan för att ordna det hela, försökte inte mamma stoppa henne.
Det var ju svårt för Majas mamma att klara allt på egen hand, och lillasystern behövde ju också henne. Så när den äldsta dottern nu kom hem med sådana nyheter ja, du förstår.
Allt gick bra inne i Uppsala. Efter det bröt Maja kontakten med Niklas. Han gjorde heller inga försök att nå henne
En bitter tomhet flyttade in i Maja. Hon orkade inte längre plugga stödet hemifrån fanns inte, mamma kunde knappt titta på henne. Men hon ville absolut inte tillbaka till byn där alla viskade bakom ryggen på henne.
Så Maja letade efter jobb och lägenhet i Uppsala, fast det var svårt eftersom hon knappt hade någon utbildning. En kväll, när hon var nära att ge upp, såg hon en lapp på Ica: Barnflicka sökes till 3-årig pojke, boende i familjen. Perfekt!
Maja fick jobbet hos ett par universitetslärare, Karin och Anders. Sonen, lille Erik, blev snabbt så fäst vid Maja att han frågade efter henne så fort hon besökte sin mamma eller syster i byn.
Åren gick och Maja blev en självklar del i familjen. Hon tvättade, strök, höll ordning, handlade mat, hjälpte Erik med läxorna, och lagade den godaste maten. När Erik blev äldre och Maja inte längre behövdes som barnflicka, blev hon kvar för att hjälpa till med hushållet.
Lönen var låg drygt 7000 kronor i månaden men eftersom hon bodde och åt hos familjen så räckte det. Hos Karin och Anders kände hon lugn, trygghet och värme, och det betydde allt för henne.
Men något skavde ändå. Några månader tidigare hade Maja lärt känna Jonas som bodde i huset bredvid. De började träffas och ganska snabbt blev det något mer. Tre år gick, men något saknades efter allt Maja gått igenom kunde hon inte få egna barn.
Det berättade hon för Jonas, och så lämnade han henne. Där stod Maja, ensam igen och med samma värkande tomrum inom sig.
Så familjen blev hela hennes värld. Hon tog hand om Karin och Anders som om de var hennes egna, och blev en självklar familjemedlem. Så småningom släppte smärtan efter all kärleksbesvikelse och Maja slutade hoppas på giftermål igen.
Tiden gick vidare. Erik pluggade klart på universitetet, han blev riktigt duktig på engelska och fick erbjudanden om jobb utomlands han tog också ett jobb i Tyskland.
Men då började Karin bli svagare. Maja vårdade henne kärleksfullt i flera år. Under tiden jobbade Anders nästan jämt, både för att försörja familjen och för att hjälpa Erik utomlands.
Allting förändrades när Karin tog sitt sista andetag och viskade till Maja: Lämna inte Anders. Lova att du stannar
Det blev tyst och mörkt i lägenheten i Uppsala. Anders slutade nästan prata och satt mest tyst vid middagsbordet. Maja kände sig ensammare än någonsin. Skulle hon försöka hitta ett nytt jobb när hon egentligen knappt kunde något annat? Eller vända hem till byn, där det ändå inte fanns något för henne?
En kväll efter middagen gick hon fram och sa tyst:
Jag tror jag säger upp mig nu, Anders. Ni behöver mig ju inte längre. Tack för allt, men det är dags för mig att gå.
Anders såg ut som han vaknade ur en dimma. Han tittade på Maja med förvåning och oro.
Vad då, vart ska du? Ska du också lämna mig? Så där rakt av, bara gå din väg och lämna mig helt ensam?
Maja suckade. Då reste sig Anders, gick fram, tog hennes hand och kysste den för första gången någonsin.
Maja, du är ingen anställd här, du är en av oss. Du är familj. Därför kommer jag inte att låta dig gå. Förstår du?
Maja nickade, rörd till tårar.
Dessutom, fortsatte han, Karin sa alltid att du skulle stanna hos oss. Vi hör ju ihop nu, efter alla dessa år. Snälla, stanna kvar. Vi tar hand om varandra. Okej?
De stod länge där i köket, höll om varandra och grät. Efter den kvällen kändes det lugnare inombords för dem båda.
Så fortsatte dagarna, ganska stillsamt och tryggt. Maja väntade in Anders efter jobbet, fixade hemma, ibland ringde Erik och lovade komma och hälsa på
Så gick åren. Nästan på dagen två år senare, strax innan Majas födelsedag, satte sig Anders vid köksbordet och sa allvarligt att hon betydde allt för honom och han skulle vilja gifta sig civilt, så allt var ordentligt och han kunde ta hand om henne. Han var äldre än Maja, och behövde också någon som fanns där när åldern började ta ut sin rätt.
Maja blev rörd och sa att hon ville prata med Erik innan hon bestämde sig. Så när Erik kom hem, tog Anders upp det igen. Erik, som höll av Maja som en andra mamma, sa att det var en utmärkt idé. Själv hade han ju sitt liv i Tyskland med både bra jobb och egen familj.
Så blev det att Maja och Anders gifte sig till slut. De älskade varandra, minst lika starkt som andra par. Maja kallade honom fortfarande för Anders, ibland till och med så som Karin gjort Anders med ett hjärta i rösten och han kallade henne alltid sin kära lilla Maja.
Aldrig hade Maja varit så lycklig. Hon bad tyst varje kväll att Anders skulle få vara frisk länge till.
Och man skulle aldrig gissa, om man såg dem promenera i Stadsparken, att de delat nästan ett helt liv tillsammans. Ingen kunde ana hur stark deras kärlek var, och hur de trots allt faktiskt hade hittat hem hos varandra.
