Jag minns än idag den där tidiga morgonen för så många år sedan, då en artonårig flicka födde en dotter på Södersjukhuset. Efter förlossningen skrev hon snabbt på några papper, ringde en taxi och lämnade sjukhuset utan att se sig om. Den unga kvinnan kunde inte ana vilken sorts öde som väntade hennes barn just där och då.
När min man Erik och jag anlände till sjukhuset sent på kvällen, genomsyrade glädje och förväntan våra hjärtan inför att få välkomna vårt fjärde barn till familjen. Vår familj var redan rik på kärlek och liv, ett riktigt svenskt storhushåll.
Det var en särskild tid; våra andra och tredje barn, systrarna Signe och Maj, kommit till världen som tvillingar en sällsynthet utan tidigare motsvarighet i vår släkt. Under den sista graviditeten hade vi börjat skoja: “Tänk om det blir tvillingar igen?” Den tanken fick oss ofta att le.
Våra föräldrar blev förstås både överraskade och glada när de hörde nyheten, och de hjälpte oss mycket de första dagarna. Redan vid andra ultraljudet fick vi dock veta att det bara fanns ett hjärta den här gången ingen risk för fler tvillingar.
Så föddes vår fjärde lilla “stingare” bara en bebis som snabbt stillade våra farhågor, och vi installerade oss på ett eget rum som Erik redan hade betalat för med ett par sedlar nya tusenlappar.
Några timmar efter förlossningen kom en barnmorska in med barnet och lade det i min famn för att jag skulle amma. Plötsligt öppnades dörren och chefen för avdelningen trädde in, hans ansikte allvarligt. Han sade: “Vi har fått en situation …”
Samma morgon hade alltså en artonårig flicka fött en dotter, skrivit under att hon avsade sig vårdnaden, och sedan tagit sig därifrån per taxi. Trots att hon knappt kunde gå efter förlossningen hade hon gjort allt för att slippa stanna längre än nödvändigt. Vi hade inget annat val än att låta henne lämna.
Flickan barnet var frisk och vacker. Jag minns att jag tänkte, nästan viskade för mig själv: “Du har ju drömt om fler tvillingar… Kanske ska du ta hand om den här lilla?”
Vi kan skriva det som om du hade fött henne, föreslog någon försiktigt. Men jag vill inte att barnet ska hamna på barnhem, det livet unnar jag henne inte… Det skär verkligen i hjärtat. Men naturligtvis, det är ju olagligt.
Formellt sett skulle adoption kunna påbörjas, men processen kunde ta månader och ingenting var säkert. Under tiden skulle flickan hamna på ett barnhem.
Det kändes verkligen sorgligt. Ärligt talat var jag djupt tagen av situationen. Jag kände huvudbarnmorskan, Märta Lundgren, väl hon var alltid varm och medkännande. Vi hade till och med kontakt utanför sjukhuset ibland.
Kanske var det just därför hon anförtrodde mig med detta svåra dilemma.
En ung mamma valde ett ensamt avsked från BB direkt efter förlossningen; ett friskt barn behövde omsorg; tid och ovisshet kring att adoptera ledde till oro; den vänliga Märta erbjöd sin hjälp av omtanke för situationen.
I efterhand tänker jag ofta på hur sådana öden visar hur varsamt och nyckfullt vårt liv sveper oss kring, särskilt när det gäller nytt liv.
Till sist är det tydligt: att ett barns födelse alltid innebär hopp och oro, och ibland leder vägarna åt oväntade och svåra håll. Då är det vår uppgift att värna om medkänslan och söka hjälpa varandra. Och just den här berättelsen stannar hos mig som en påminnelse om mänsklighetens betydelse även i våra svåraste stunder.
