Mamma, du har ju fyllt 65 nu. Det är dags att gå till notarien och ordna med testamentet för huset, anmärkte min syster när hon var på besök.
Det var bara en vecka sedan vi firade min mammas 65-årsdag. Hon ville inte slå på stort, utan bjöd hem oss bara för att sitta tillsammans i lugn och ro. Jag hade köpt en vacker bukett rosor, en mjuk morgonrock och tofflor i samma set till henne. Dessutom lade jag tre tusen kronor i ett kuvert det kunde vara bra att ha till något.
Men min fru och barnen kunde inte komma. Sonen blev sjuk, dottern hade fotbollsmatch och Rita blev akut skickad på tjänsteresa till Stockholm. Men barnen målade i alla fall en stor teckning där vi alla står samlade utanför huset åt mormor.
Till byn kom också min yngre syster, Vera:
Hör du, jag glömde köpa present till mamma. Säg att morgonrocken är från oss båda, sa hon.
Okej. Men glömde du verkligen att mamma fyller år? Och det är ju ändå ett stort jämnt tal.
Äsch, Micke, du vet ju hur det är med jobbet!
Min syster har aldrig riktigt tagit sig för egen hand. Hon blev mamma vid nitton, med en kille från studentboendet som sedan försvann och vägrade ta något ansvar. Han betalade inte ens underhåll. Själv jobbade jag då på byggen och skickade pengar till henne ibland, mest till blöjor, barnmat och kläder åt lilla Kristin.
Jag lyckades ordna en plats åt Kristin på förskolan och hittade jobb åt Vera genom en bekant som behövde en butikssäljare. Men Vera stod ut i tre månader och slutade sedan ändå.
Än idag hankar hon sig fram på tillfälliga jobb naglar, fransar och sådant på salongen. Förra sommaren for hon till Norge på jobb och lämnade Kristin hos mamma. Efter tre månaders slit kom hon hem med 70 000 kronor, men de gick snabbt åt till ny mobil och en laptop åt dottern. Själv tjänar jag ihop den summan på en månad, men det är hårt arbete.
Mamma blev glad att vi kom och ställde fram en massa gott fika. Hennes granne och faster Elsa kom också över.
Men vårt firande slutade i gräl när Vera tvunget skulle diskutera arvet mitt under fikastunden:
Mamma, vem skriver du över huset på?
Men Vera, varför frågar du så nu? Ni får ju dela lika.
Hur så dela lika? Micke har redan sin lägenhet och företag. Jag hyr ju fortfarande. Varför skulle han ha huset?
Hon pratade som om mamma redan var på väg bort. Hon skämdes inte att ta upp det framför gästerna.
Vera, nu tar vi det lite lugnt och förstör inte festen.
Jamen när ska vi annars prata om det? Mamma, du är 65 nu. Du borde inte dra ut på det, utan skriva över huset på mig hos notarien.
Faster Elsa satte nästan i halsen när hon hörde det där. Själv stod jag inte ut med Veras fräckhet, tog henne i armen och gick ut i köket.
Har du blivit tokig? Vad är det för dumheter att prata arvsfrågor nu? Har du redan begravt mamma i dina tankar?
Lägg dig inte i mellan oss! Jag har uppfostrat mitt barn själv, och ni…
Själv? Har du glömt hur jag kom med pengar, och mamma såg efter Kristin? Passar det att tacka nu annars smäller det!
Vera blev riktigt sårad, tog med sig dottern och gick utan ett ord. Hon hotade även att stämma mig och anmäla mig till myndigheterna. Sådant rör mig inte i ryggen.
Men mamma är förtvivlad över Vera. Nu har Vera förbjudit Kristin att träffa mormor eller ens svara i telefon. Och allt för ett hus. Mamma gråter och tar sig för hjärtat.
Vad ska jag göra med min syster? Hon är vuxen men beter sig som ett bortskämt barn.
Vad skulle ni ha gjort? Tycker ni jag ska försöka försonas med min syster eller är det för sent?
