Pensionären Ann-Sofi, som alla kallade för Fia, suckade tungt och vände sig mödosamt på andra sidan av sängen. Lederna värkte, benen var svullna och hon hade tröttnat på alla sjukhusbesök och behandlingar.
Hon bodde ensam, aldrig varit gift, och hennes son var ett resultat av ungdomens första kärlek. Plötsligt hördes dörrklockan. Fia tog sig långsamt upp och öppnade.
Utanför stod sonen Erik med sin fru Karin. Bredvid dem fanns fyraårige sonsonen Algot med sin lilla bil i handen och den stora hunden.
Mamma, vi måste skynda oss. Vi åker tillbaka direkt. Algot och Bullar stannar hos dig. På fem dagar borde vi vara tillbaka! Då hämtar vi dem sa Erik hastigt.
Men Jag är sjuk, jag kan knappt gå, jag var allt Fia fick ur sig, medan hon höll sig mot dörrkarmen.
Vi hade inte velat belasta dig, men vi kan inte ta med både barn och hund åtta timmar till Göteborg. Min mamma finns inte längre, svarade Karin och började gråta.
Sonsonen grät efter och Bullar, hunden, gav ifrån sig ett djup suck. Då förstod Fia: “Nu måste jag samla mig!”
Sjukdomen hade smugit sig på för ett halvår sedan.
Fia hade just fyllt 60. Men det kryllade av äldre med käpp i området. Hälsan kunde drastiskt ändras över en natt.
Hon visste att Karin förlorat sin mamma, Inga-Lill, alldeles för tidigt. Svärfadern, Hans-Göran, hade lämnat för länge sedan. Nu var också svärmor borta… yngre än hon själv. Livets skörhet kändes i bröstet.
Son och svärdotter åkte, och Fia stod kvar med värkande ben, blickandes på barnbarnet och hunden.
Algot kramade hunden, som slickade honom ivrigt.
Algot Bits han inte? Varför är han så stor, kunde ni inte skaffat er en pudel? Vad är han för en sort egentligen? frågade Fia försiktigt.
Han är engelsk bulldog, farmor! Och världens snällaste. Han heter Bullar. log Algot och klappade honom.
Jag måste väl gå ut med honom nu också, antar jag? Fia la handen över hjärtat.
Fia hade bara haft katt, det var länge sedan nu, och visste ingenting om hundskötsel.
Det gjorde ont att tänka på svärmor som just gått bort och lämnat Karin ensam kvar.
Hon kunde inte begripa hur hon, med värk och trötthet, skulle orka med både barnbarn och hund.
Han behöver mat också. Han gillar kött. Och gröt! Kom nu, farmor, vi måste gå ut! suckade Algot och började ta på sig stövlarna.
Fia mindes egentligen inte ens vad hon tog på sig. Barnet tryckte in kopplet i hennes hand, tog hennes andra hand. Så gick de ut.
Fia hade inte varit ute på över en vecka. Men nu gick hon. Smärtfyllt, med gråt i halsen, men ändå. Vem annars skulle hjälpa om inte hon? Barnbarnet och den där bjässehunden
Bullar gick så lugnt. Under promenaden drog han aldrig i kopplet eller brydde sig om andra hundar.
Fia började känna respekt för Bullar, och räckte stolt på ryggen när de passerade grannar på bänken utanför porten.
Får du besök nu, eller? Du säger att du är sjuk! Hur ska du klara ett barn och en sådan där hund? Du kommer bli sängliggande på riktigt! Varför tar de inte hand om sin egen unge? ropade Zina, grannen på femte våningen.
Fia kände Algots lilla hand spänna sig. Bullar skakade huvudet som om han förstod.
Tyst med er, skvallerkärringar! Man måste väl kunna hjälpa lite. Och jag är inte sjuk, bara trött! Den där hunden är dessutom champion… Res på er och hjälp någon själva i stället för att prata! utbrast Fia och gick vidare, så snabbt benen bar.
Bry dig inte om dem, Algot! Farmor kommer alltid finnas för dig! sa hon i hissen och kramade pojken.
Farmor… Du kommer väl inte till himlen som mormor? Mamma och pappa sa att hon bor där nu. Och farfar också. Det är bara du kvar Du måste stanna! Lova mig! Jag älskar dig så! sa Algot och kramade hennes knän.
Jag lovar, lilla vän! Farmor ska vara här. Jag följer med dig till skolan och universitetet! Andra får vänta på mig, jag finns alltid för dig! svarade Fia och la armarna om honom.
Trots värken fixade hon middag. Hon handlade själv. Tog kvällsrundan med Bullar, som gick lika snällt som förut.
När både Algot och Bullar sov, tog hon sin medicin och bet ihop trots smärtan. Hon förstod att ingen annan fanns nu och minns Algots tårar. Hans rädsla att bli ensam.
Gud, hjälp mig! Låt smärtan vika lite. Inte för min skull, men för Algots! viskade hon i natten.
Nästa dag lekte de med bilar. Plötsligt insåg Fia att hon låg på golvet och kröp med Algot, något hon inte gjort på många år. De lagade gröt. Badade Bullar, som rullat i leran.
Då kysste Fia storgråtande hunden.
Varför trodde jag att du var så skräckinjagande? Du är ju underbar, vilken fantastisk hund! mumlade hon, när hon torkade honom.
Algot, varför heter han Bullar? undrade hon.
Han skrattade.
För han älskar bullar, farmor! Fast egentligen heter han något mer svårt Men Bullar är bäst! skrattade han.
Dag gick. Sagor lästes, och Algot visade farmor hur surfplattan fungerade. De lärde sig bokstäver och Bullar sov ibland i fåtöljen, tiggde ost och glass.
Mamma, hur går det? Förlåt, vi har inget val! Vi blir kvar några dagar till. Jag förstår inte hur du klarar dig med Algot och hunden. sa Erik när han ringde.
Oroa dig inte! Jag är farmor! Ta hand om Karin, hon behöver dig nu när hennes mamma är borta. Jag klarar detta, det är det minsta jag kan göra. Vi blir ju inte yngre, men det finns alltid lösningar! svarade Fia med ett leende.
När Erik och Karin tillsist kom hem föreställde de sig en sliten, haltande Fia, trött och med två barn att ta hand om. Hur hade det egentligen gått?
Erik! Ser du!? Är inte det din mamma? utbrast Karin.
Jo, men Är det verkligen mamma? Erik stirrade förvånat.
På gården sprang Fia efter en boll, skrattande och klumpig, men framför henne rusade Algot och Bullar. Hon kunde inte minnas sist hon sprungit!
När det blev dags att åka hem höll sig Algot fast i farmor och grät.
Algot! Farmor kommer hälsa på dig om två veckor! Vi går på café! Och karusell du väntar på mig! fnissade Fia och lyfte upp honom, fast hon knappt kunnat lyfta en vattenkokare bara veckor innan.
Mamma, han är ju tung! Akta dig! sa Erik.
Pytt! Det går bra. Vänta på mig, Algot! Farväl Bullar! Vi ses snart på promenad! skrattade Fia.
Hon var min granne, och har berättat denna historia för mig. Hon gick knappt att känna igen förut, men nu rör hon sig med framtåga till allas förvåning.
Algot och Bullar räddade mig! Visst, krämporna finns kvar. Men huvudsaken är att man inte lägger sig ner! Det är bara sämre att tycka synd om sig själv. Läkarna kan inte alltid hjälpa men kärleken kan! När jag insåg att pojken och hunden behöver mig, då hittade jag krafterna inom mig! Då reste jag mig och gick!
Det finns alltid någon att leva för! Hur trött eller ont man än har, så res er upp! Gå, för de små händer som litar på dig. Det är det vackraste i livet! För barn, för barnbarn, för våra hundar och katter de behöver oss också!
Be till Gud om styrka, samla viljan det finns inga gränser för vad en människa klarar när det gäller. I tuffa lägen hittar man krafter man inte visste fanns.
Njut av livet, och ta tillvara varje dag! rådde Fia oss alla.
Vänner, om ni vill läsa fler av våra berättelser, lämna gärna en kommentar och tryck på gilla. Det motiverar oss att skriva mer!
