Följ med mig! Jag har just ett tomt gårdsplan utan hund. Du kan bli min väktare jag lovar att inte skada dig! Jag hoppade på min gamla basket och styrde mot byn. På vägen tittade farbror Sven, den gamle, om och om igen men ingen jagade honom.
Den var en så kallad ensam hund Så talar man om människor som ensamma Hon var precis lika.
För länge, länge sedan, många år tillbaka, när farbror Sven begav sig ut i skogen för att samla ekollon, fann han en valp en ungdomlig. Endast Gud vet hur den lilla varelse hamnade i den djupa skogen.
Hon gick tyst bland trädens skugga. Hon var inte iklädd någon koppel En liten, regnvåt varelsesliknande sak Farbror Sven rynkade pannan och gick närmare.
Klumpig, inte särskilt vacker men ändå hennes bruna ögon mötte honom. Ögonen tillhörde inte en valp de tillhörde ett gammalt, klokt djur Farbror Sven stod stilla och funderade.
Följ med mig! Jag har just ett tomt gårdsplan utan hund. Du blir en bra väktare jag lovar att inte såra dig!
Han satte sig på sin basket och rullade mot byn. På vägen blickade farbror Sven bakåt en otal gånger men ingen sprang efter honom. Så småningom glömde han den skogsmötet.
Han återvände till sin gård. Gården var inte liten: tre vildsvin, en dräktig gris med tio smågrisklingar, kon Mjölk, tio höns, sex ankor med sina ungar, och katten Pluto
Farbror Sven rullade en sladd av tobak han hatade de moderna affärerna, smet in genom grindporten och satte sig på en bänk framför stugan för att äntligen slappna av. Plötsligt kände han en närvaro
De bruna ögonen stirrade på honom så uppmärksamma, så underliga att han inte visste vad han skulle göra.
Så, går vi ut på gården? Efter en lång paus drog valpen sig tillbaka och försvann i mörkret.
Det dröjde inte länge, men ändå inte en dag eller två De bruna ögonen följde honom varje kväll, som om de bedömde honom, som om de sökte en själ att kalla sin egen
En sommarmorgon, när farbror Sven satt på bänken och snurrade sin tobak, närmade sig hon hon nosade på honom och lade sig vid hans fötter
Farbror Sven var inte särskilt öm mot djur; han betraktade dem snarare som resurser. Han kunde inte ens räkna hur många grisar, kor, höns och andra djur han hade haft under sina år
Han behövde en hund för att vakta, katter för att jaga möss men minnena av döda hundar hade bleknat. Enstaka burar stod tomma på gården.
Tidigt på sommaren släppte vinden loss en krampaktig kittling veterinären pekade på fästingar. Ingen sörjde särskilt mycket, för farbror Sven var hård och sparsam med tårar.
Hans fru, Katarina, var ännu hårdare. Hela byn minns hur hon en gång slog ett kalv med knytnäven för att den bara lekte och trasslade i jordens mjuka yta
Farbror Sven tände ännu en tobak och såg på valpen som vilade vid hans fötter. De bruna ögonen följde varje rörelse
Så, ditt lilla djur, du väljer att stanna hos mig? Jag lovar att ge dig mat två gånger om dagen, så gott som Gud vill men jag kommer inte att förarga dig. Det finns ett varmt hundkoja. Jag släpper dig ibland ut på natten i några timmar Du får vakta trädgården! Så ingen främling passerar utan rädsla! Om du går med, så följ med mig!
Och så började hennes nya liv. Farbror Sven döpte henne till Hjördis. Varifrån han hörde det ljuva namnet är ett mysterium. Hjärnan fylldes av drömlik värme: en varm koja, en stor gård och ett rep.
Åren gick, och den klumpiga valpen växte till en enorm, ståtlig hund som hela byn fruktade. Man viskade om att Hjördis i sitt släkte hade vargar i blodet
Hon var otroligt vacker och märklig. Hennes vanor var inga hundvanor. Ingen svansviftning, ingen slickning av händer
När farbror Sven, hans fru eller släktingar närmade sig, låg Hjördis stilla, blickande med sina kloka, bruna ögon.
Främmande folk fick hon riva i stycken Hon skällde knappt. Hon morrade ett fruktansvärt rytande som bara hördes på dagtid. Så de flyttade hennes koja från trädgården till hagen så att byborna inte skulle stöta på grinden.
På natten släppte farbror Sven ibland henne från repet och ropade:
Jag kommer tillbaka om tre timmar, så håll dig här! Se, mjölkposter är rädda för att gå förbi dig på morgonen! Så att ingen blir biten! Tre timmar!
Hon bet aldrig någon, skrämde ingen. Kanske hade hon andra intressen Men varje dag fann farbror Sven henne i kojan och hyllade hennes lojalitet. Kanske förstod han ännu inte allt.
Det är sant att Hjördis, likt alla honor, regelbundet födde valpar, som naturen krävde. Det mest märkliga var att, trots bybornas rädsla, valparna spreds som varma pannkakor.
Människor från närliggande byar kom för att köpa valpar. De fruktade Hjördis men respekterade hennes kraft De betalade i kronor, inte för nöjes skull utan i nödvändighet.
Det var en vanlig sommar dag. Efter frukost låg Hjördis lugnt vid sin koja, solade sig och med ett öga följde hon lilla Märta som lekte i sandlådan under ett stort träd vid grinden, och med det andra ögat såg hon gamla Katarina rycka i sin trädgård
Märta, bara tre år gammal, hade nyligen börjat tillbringa helgerna i byn med sina föräldrar.
Plötsligt sprang hon mot Hjördis, med armarna utsträckta:
Hjördis! Hjördis!
Hjärta av hund slog i jubel och kärlek för detta lilla mänskliga liv! Så den olyckliga dagen vakade Hjördis över Märta och Katarina och somnade.
Hon vaknade av ett skriande klor som skrapade hennes nos. Hjärnan öppnade sig. Katten Pluto satt framför hennes nos och hostade:
Gör något! Märta håller på att drunkna!..
Hjördis tittade bort vid staketet. Märta var ingenstans varken i sandlådan, på gungan eller vid trädet. Hon vände sig mot katten.
Hon är vid dammen! Vattnet har fångat hennes klänning! Hon kämpar! Hjälp mig! Ingen hör mig! Aaaah uuuuh
Hjördis släppte ett skri! Hon ylade och ylade så högt som hon aldrig gjort i hela sitt liv. Hon hoppade, rev sig loss, flög mot himlen i ett rasande försök att bryta kedjan
Gamla Katarina reste sig, tittade på hunden och tänkte:
Vad har hon blivit för en vild best, men så är hon ändå min och återgick till sina kålrabatter.
Och så ylande hördes en varglik skrik över byn, så öronbedövande att håret på bybornas huvuden reste sig som spöken
Hjördis fortsatte att ylade, ett rop så smärtsamt att ord inte kunde beskriva det
När hela byn hörde det fruktansvärda ylandet, insåg Katarina att något hemskt hade hänt och rusade för att hitta Märta. Grannarna, som tidigare gömt sig i sina gårdar, kom fram i panik.
Märta fanns i sista stund och dras upp ur den lilla dammen nära husen.
Kaos rasade i byn. Ambulansen rullade in. Märtas föräldrar grät och skrattade samtidigt av lättnad.
På kvällen lugnade sig byn, och en hel delegation anlände till Hjördis: Markus, Märtas far, hans hustru och farbror Sven.
Markus satte sig på huk framför Hjördis och talade:
Tack för att du räddade min dotter! Jag kommer aldrig glömma det! Jag ber dig, flytta till mig! Jag har ett hus i Göteborg. Du får en stor inhägnad. Jag ska ge dig gott och mycket mat, och vi kan gå långa promenader tillsammans!
Hjördis stirrade med sina bruna ögon, tyst. Sedan lade hon sitt huvud på hans axel för ett ögonblick
Sedan gick hon tillbaka till sin ägare, farbror Sven. Hon lade sig vid hans fötter, och han stod som förstenad, ovetande om hur han skulle ta emot hennes ömhet. Enda tårarna som föll var mänskliga, men ändå dolda.
Gilla, kommentera och dela era tankar!
Vänner, om ni vill höra fler drömlika berättelser lämna era kommentarer och gilla. Det inspirerar oss att fortsätta skriva.
