Kära dagbok,
Jag är bara en vanlig svärdotter, arbetar heltid och har ingen krona på huvudet bara den där vardagliga, tunga kappan av ansvar. Johan och jag bor i vår egen lägenhet i Stockholm, en liten tvåa som vi själv får betala för med bolån, el och vatten, och jobb från gryning till skymning.
Min svärmor, Ingrid, och hennes dotter, Lovisa, lever i en stuga i Dalarna. Allt hade kunnat gå sin gång om de inte hade bestämt att vår lägenhet är deras helgparadis. Till att börja med lät det charmigt:
Vi kommer förbi på lördag.
Men bara en kort stund.
Vi är ju släkt.
Ja, kort stund betyder övernattning; förbi betyder med kassar, tomma grytor och ögon som väntar på ett festbord.
Varje helg är samma saga: jag slänger mig från jobbet in i mataffären, lagar mat, diskar, dukar, ler och sedan, när klockan är strax efter midnatt, fortsätter jag att torka tallrikar och plocka undan. Ingrid sitter i soffan och kommenterar:
Varför är salladen utan majs?
Jag föredrar en mustigare biffgryta.
Så gör vi inte i byn.
Lovisa hänger på:
Åh, jag är så trött efter resan.
Finns det ingen efterrätt?
Och ingen någonsin säger tack eller kan vi hjälpa till?.
En dag krossade jag av tålamodet och vände mig till Johan:
Jag är inte en hembiträde, och jag vill inte varje helg stå i köket för din familj.
Kanske är det dags att göra något åt det.
Det var då idén slog till.
Nästa gång Ingrid ringer:
Vi kör förbi på lördag.
Åh, vi har redan planer för helgen, svarar jag lugnt.
Vilka planer?
Bara våra egna.
Och vet du vad? Vi körde faktiskt iväg, men inte till planerna utan till Ingrids hus. På lördagsmorgonen står vi framför hennes trädgård. Hon öppnar dörren och stannar upp, helt förskräckt.
Vad i hela friden?!
Vi kommer på besök. Bara en kort stund.
Du borde ha sagt till mig att jag inte har lagat nåt! Vet du hur dyrt det är att ta emot gäster?!
Jag stirrar på henne och svarar jämnt:
Så här ser min helg ut, varje helg.
Så du vill lära mig en läxa? Så självsäkert!
Ropet var så högt att grannarna kikade fram ur fönstren, och vi tog snabbt vår sak tillbaka till bilen.
Och vet du vad som är mest märkligt? Sedan dess har vi inte fått ett oinbjudet besök. Inga fler vi hoppar förbi och inga fler helger där jag står i köket. Ibland måste man bara visa folk hur det känns att vara i din situation för att bli hörd.
Kände jag rätt? Vad skulle du ha gjort i samma läge?
Om du vill läsa fler berättelser, lämna en kommentar och klicka på gillaknappen. Det driver oss att skriva vidare.
