– Nej, mamma, du behöver verkligen inte komma nu. Tänk efter själv – resan är lång, en hel natt på tåget, och du är ju inte ung längre. Varför ska du göra dig allt det besväret? Det är dessutom vår, och du har säkert massor att göra i trädgårdslandet, säger min son till mig. – Men varför, min son? Vi har ju inte setts på länge. Och jag vill faktiskt gärna träffa din fru, det är väl dags att lära känna min svärdotter lite bättre, svarar jag ärligt. – Då gör vi så här: vänta tills slutet av månaden, så kommer vi till dig istället. Det är ju påsk då, och vi får några extra lediga dagar, lugnar min son mig. Jag var egentligen redan på väg att åka, men jag trodde på hans ord och gick med på att stanna hemma och vänta. Men ingen kom till mig. Jag ringde sonen några gånger, men han avvisade samtalen. Sen ringde han själv upp och sa att han hade fullt upp och att jag inte skulle vänta på honom. Jag blev väldigt ledsen. Jag hade ju förberett mig på att min son och hans fru skulle komma. Han gifte sig för ett halvår sen och jag har fortfarande inte fått träffa min svärdotter. Min son, Alexander, fick jag när jag var trettio. Jag hade aldrig gift mig, så jag bestämde mig för att i alla fall få ett barn. Jag vet att det kanske anses fel, men jag har aldrig ångrat det, även om vi ibland bara överlevde, och aldrig riktigt levde. Jag jobbade alltid flera jobb, bara så att mitt barn skulle ha det som behövdes. Min son växte upp och åkte till Uppsala för att plugga. För att kunna stötta honom där tog jag jobb i Norge och skickade hem pengar till hans boende och studier. Mitt modershjärta var lyckligt över att jag kunde hjälpa honom. På tredje året tog Alexander själv extrajobb och klarade sig bättre. Efter examen fick han fast jobb och försörjde sig själv. Han kom hem ungefär en gång om året. Själv har jag skam till sägandes aldrig varit i Stockholm. Jag tänkte att när han en dag skulle gifta sig, MÅSTE jag dit. Jag började spara pengar – samlade ihop 60 000 kronor. För ett halvår sen ringde han äntligen och sa det jag väntat på – han skulle gifta sig. – Men mamma, kom inte nu. Vi kommer bara skriva på pappren, bröllopsfest blir senare, varnade han. Jag blev besviken, men vad skulle jag göra? Alexander visade sin fru på videosamtal. Verkade snäll, väldigt vacker. Och rik – hennes pappa är en riktig företagsmagnat. Jag var ändå glad för sonens skull. Tiden gick. Han bjöd varken mig till sig eller kom och hälsade på. Jag längtade efter att träffa svärdottern och krama om min son, så jag bestämde mig för att åka. Köpte tågbiljett, packade hemlagad mat och hembakat bröd, några burkar sylt och åkte. Jag ringde innan jag gick på tåget. – Men mamma, varför? Jag jobbar ju, kan inte ens möta dig. Här är adressen, ta en taxi, sa Alexander. Jag anlände till Stockholm och tog en dyr taxi, men morgonen var vacker och jag njöt av staden genom bilfönstret. Svärdottern, Maria, öppnade dörren. Hon log inte, kramade mig inte, bara visade kallt in mig i köket. Sonen hade redan åkt till jobbet. Jag började packa upp potatis, rödbetor, ägg, torkade äpplen, inlagda svampar, gurkor, tomater, några burkar sylt. Maria tittade tyst på mig, sen sa hon att det var slöseri att jag tagit med allt, för de äter inte sånt och hon lagar aldrig mat hemma. – Men vad äter ni då? undrade jag. – Vi beställer hemleverans varje dag. Jag tycker inte om att laga mat, för då luktar det i köket, sa Maria. Plötsligt kom ett litet barn in, en pojke på tre, tre och ett halvt år. – Får jag presentera, min son Daniel, sa Maria. – Daniel? frågade jag. – Nej, Danyel. Inte Daniel. Jag gillar inte när folk säger fel på namn. – Okej, som du vill, Maria. – Och jag heter inte Maria. Jag är Maria-Louise. Här i Stockholm säger alla rätt, men det vet man väl inte på landet… Jag ville gråta. Och inte för att sonen tagit en kvinna med barn – utan för att han aldrig berättat något för mig. Men det var inte alla överraskningar. Jag såg ett stort bröllopsfoto på väggen. – Åh, inget bröllop, men tur att ni åtminstone har fina bilder, försökte jag bryta isen. – Vadå inget bröllop? Vi hade festen med 200 gäster. Det var bara du som inte var där. Alexander sa att du var sjuk, så det kanske var bäst så, svarade svärdottern och såg på mig uppifrån och ner. – Ska du ha frukost? – Ja… Hon satte fram en kopp te och några bitar dyr ost. Det var hennes bild av frukost. Så brukar inte jag äta. Jag ville steka ägg och ta mitt hembakade bröd, men svärdottern sa blankt nej – ingen stekning i köket pga lukten. Brödet ville hon inte ha, de lever hälsosamt, sa hon. Då tappade jag också matlusten. Jag tog en klunk te. Svärdottern var tyst och stelt främmande. Barnet kom och ville krama mig, men Maria vevade med händerna – ingen närkontakt, man vet ju inte vad jag kan ta med mig, och barnet är känsligt. Jag hade inget särskilt till pojken, så jag räckte honom en burk hallonsylt och sa att det kan han ha till pannkakor. Maria ryckte sylten direkt ur hans händer: ”Hur många gånger ska jag säga det? Vi äter inte socker!” Jag höll på att börja gråta. Jag drack inte ens upp mitt te, gick ut i hallen och började ta på mig skorna. Maria brydde sig inte ens eller frågade vart jag skulle. Jag gick ut, satte mig på en bänk vid porten och grät. Så här ledsen har jag aldrig varit. Efter ett tag kom svärdottern ut med barnet och bar ut all min mat och sylt till soptunnan. När hon gått hämtade jag allting ur soporna och gick till centralen. Som tur var fick jag tag på en återlämnad biljett och kunde åka hem redan på kvällen. Bredvid stationen åt jag en riktig middag: soppa, kött, potatis, sallad. Det kostade, men jag är väl värd en god måltid? Jag låste in mina kassar och promenerade kring Stockholm några timmar. Staden var fin, och jag glömde bekymren en stund. På tåget hem grät jag. Sonen ringde inte ens för att fråga var jag blivit av. Jag hade snarare trott att det skulle snöa i juni än blivit så här bemött av mitt enda barn, som jag satsat hela livet på – och som till sist visade mig att mamma inte längre betyder något. Nu vet jag inte vad jag ska göra med de 60 000 kronorna jag sparat ihop till hans bröllop. Ge dem till Alexander, så han förstår att mamma alltid brydde sig? Eller spara dem, för han förtjänar dem kanske inte?

Nej, du behöver verkligen inte komma nu, mamma. Tänk lite själv, resan är lång, hela natten på tåg och du är ju inte direkt ung längre. Varför ska du utsätta dig för allt det där? Och det är ju vår, du har säkert fullt upp med dina odlingar nu, säger min son till mig.

Men Erik, varför inte? Vi har inte setts på så länge. Och jag vill ju verkligen träffa din fru också, lära känna henne lite bättre, säger jag som det är.

Men mamma, vi gör såhär vänta tills slutet av månaden. Då kommer vi allihopa till dig i stället, det är ju påskledigt och vi har långhelg, säger han och försöker lugna mig.

Jag hade egentligen gjort mig redo att åka, men jag litade på honom och gick med på att vänta hemma.

Men ingen kom. Jag försökte ringa några gånger men sonen tryckte bara bort samtalet. Sen ringde han upp och sa att han var jättestressad och att jag inte skulle vänta på dem överhuvudtaget.

Jag blev så ledsen. Jag hade gjort förberedelser för att Erik och hans fru skulle komma. Han gifte sig för ett halvår sen, men jag har fortfarande inte träffat min svärdotter.

Min Erik, honom fick jag när jag var trettio. Jag gifte mig aldrig, men ville ändå ha ett barn för min egen skull.

Kanske är det en synd, men jag har aldrig ångrat det, även om livet varit tufft ibland. Vi hade ofta knapert med pengar och livet var verkligen ingen dans på rosor, men jag jobbade alltid extra för att min son skulle ha det han behövde.

Erik växte upp och flyttade till Stockholm för att plugga. För att hjälpa honom den första tiden tog jag jobb som städerska i Norge. Allt för att kunna skicka honom pengar till studier och hyra. Det värmde verkligen mitt mammahjärta att få hjälpa mitt barn.

När Erik började tredje året på universitetet, började han jobba extra och försörjde sig själv. Efter att han tog examen fick han fast jobb och klarade sig fint.

Han kom hem ibland, men bara ungefär en gång om året. Och jag själv har faktiskt aldrig varit i Stockholm, pinsamt nog.

Jag tänkte att när han väl skulle gifta sig, så skulle jag åka dit. Jag började till och med spara ihop pengar till det. Fick ihop 24 000 kronor det var mycket för mig.

För ett halvår sedan ringde Erik: Mamma, jag ska gifta mig.

Men mamma, du behöver inte komma hit nu. Vi gifter oss bara borgerligt, bröllopsfesten tar vi senare, sa han.

Jag blev besviken men vad skulle jag göra. Han presenterade svärdottern via videosamtal. Hon verkade trevlig. Väldigt vacker. Och rik. Hennes pappa är tydligen någon storföretagare. Jag fick bara glädjas åt att det gått så bra för min son.

Tiden gick och varken Erik eller hans fru kom eller bjöd hem mig. Jag ville så gärna träffa dem speciellt min svärdotter och bara få krama min son. Jag bestämde mig, packade väskan, köpte tåg­biljett till Stockholm, fyllde väskan med hemlagad mat, bakade till och med bröd och tog med lite egna sylter och inläggningar.

Jag ringde Erik precis innan jag satte mig på tåget.

Men mamma… varför? Jag är på jobbet, kan inte komma och hämta dig. Men här är adressen, ta en taxi, säger Erik.

När jag kom fram till Stockholm på morgonen och ropade in en taxi blev jag smått chockad av priset, men staden var så vacker i morgonsolen, så det vägde upp lite.

Dörren öppnades av min svärdotter, Freja. Hon log inte, gav ingen kram, bad mig bara gå ut i köket. Erik hade redan åkt till jobbet.

Jag började packa upp mina matkassar potatis, rödbetor, ägg, torkade äpplen, syltade kantareller och gurka, tomater, lite hemkokt sylt. Hon bara tittade på mig tyst, sen sa hon att det var onödigt att jag tagit med allt det där. De äter inte sånt och hon lagar nästan aldrig mat hemma.

Nå, vad äter ni då? frågade jag.

Vi kör med hemleveranser av mat varje dag. Jag gillar inte att laga, köket luktar så illa då, svarar Freja.

Sen kom en liten pojke, kanske tre år gammal, in i köket.

Får jag presentera min son, Samuel, sa Freja.

Samuel? frågade jag försiktigt.

Ja, han heter Samuel, inget annat. Jag gillar inte att man hittar på smeknamn, svarade Freja surt.

Okej, som du vill, Freja.

Och jag heter inte Frejisen, jag är Freja. I Stockholm vrider vi inte till namn men det kan man ju inte begära att alla vet…

Jag ville bara gråta. Det värsta var inte att Erik gift sig med en kvinna som har barn sen tidigare utan att han aldrig sagt nåt till mig.

Men det var bara början på överraskningarna. Jag såg en stor bröllopsbild på väggen och utbrast:

Oj, det blev ju inget bröllop, men vilka fina kort ni tog ändå!

Vad då inget bröllop? Vi firade med 200 gäster. Det var bara du som inte var där för att Erik sa att du var sjuk. Kanske lika bra, svarade Freja och såg på mig från topp till tå.

Vill du ha frukost?

Ja tack

Freja ställde fram en kopp te och några bitar dyr ost. Det var hennes tolkning av frukost.

Så äter inte jag jag vill ha riktig mat, speciellt när jag rest hela vägen hit. Jag tänkte steka lite ägg och ta med mitt bröd, men Freja förbjöd mig direkt att använda spisen, hon ville inte ha matos i lägenheten.

Hon avböjde också brödet, sa att hon och Erik äter hälsosamt.

Jag tappade matlusten helt, så ledsen blev jag av att min son skämdes så för mig att han inte ens bjudit mig till sitt eget bröllop. Jag hade sett fram emot det i flera år och sparat ihop pengar, men det var förgäves.

Jag satt bara och tyst drack te. Freja sa ingenting, det var en så konstig tystnad. Samuel, hennes son, kom fram och ville mysa. Jag försökte krama honom, men Freja viftade direkt undan mig och sa att jag inte visste vad jag kunde bära på för baciller sådär kan man inte göra med barn.

Jag hade inget speciellt till Samuel, men gav honom en burk hemkokt hallonsylt och sa att det skulle bli gott till pannkakorna.

Freja slet burken ur min hand och sa: Hur många gånger ska jag behöva säga det? Vi äter inte socker, vi håller på med riktig kost!

Tårarna började bränna bakom ögonen. Jag lämnade mitt te orört, gick ut i hallen, tog på mig skorna. Freja sa ingenting, frågade inte ens vart jag skulle.

Jag gick ut och satte mig på en bänk utanför huset och började gråta. Så förkrossad har jag aldrig känt mig.

Efter en stund såg jag Freja gå ut med Samuel och så bar hon ner alla mina burkar och la dem rakt i soporna.

Jag blev stum. När de försvunnit, gick jag och samlade ihop allt i påsarna igen och gick till Centralstationen. Turen var på min sida, någon hade lämnat tillbaka en biljett så jag kunde köpa resa hem redan till kvällen.

Bredvid stationen fanns ett kafé. Jag köpte en rejäl tallrik soppa, en köttbit, potatis och sallad. Jag var så hungrig. Det kostade men är det så konstigt om man vill äta något gott när man är ledsen?

Jag la väskorna i förvaringen och promenerade runt i Stockholm några timmar. Staden var fin, jag kunde nästan glömma hur det hade varit.

På tåget hem kunde jag ändå inte sova. Jag grät. Min son ringde aldrig ens för att kolla var jag var.

Jag hade trott att det skulle kunna snöa på midsommar innan mitt eget barn skulle behandla mig såhär. Han var allt jag hade, min enda son, och så kände jag mig bara överflödig.

Nu funderar jag på vad jag ska göra med pengarna jag sparade ihop till hans bröllop ska jag ge Erik de där 24 000 kronorna ändå, bara så han vet att hans mamma alltid tänkte på honom? Eller ska jag inte ge honom något, för han förtjänar det nog inte?