Lägenheten köptes av min son: svärmodern har talat ut
Jag minns fortfarande den där dagen då jag träffade min man på universitetet i Uppsala. Vi var båda tjugo år, unga och fulla av drömmar. Direkt drogs jag till honom hans styrka, intelligens och framförallt hans vänlighet stack ut. Först blev vi goda vänner, men ganska snabbt insåg jag att mina känslor för honom var djupare än så.
Efter några månader blev vi tillsammans. Den tiden finns fortfarande värmt kvar inom mig, och jag är säker på att studentåren var några av de lyckligaste i mitt liv.
Ett år senare friade Anton till mig. Vi gifte oss under en liten och intim ceremoni med den närmaste familjen någon storslagen fest fanns det helt enkelt inte pengar till. Vi var nöjda ändå och glada för det lilla vi hade.
När andra året kom hade Anton redan fått jobb som ekonom på ett företag i Stockholm. Vi bodde i studentlägenhet och att ha ett eget hem kändes stundtals avlägset, men vi höll drömmen vid liv. Så småningom blev det ändå verklighet. Min mormor gick bort och jag ärvde 100,000 kronor, och Anton hade lyckats spara ihop en del själv. Det var tillsammans tillräckligt för att kunna ta lån till en tvårummare vi hade redan börjat prata om att någon gång snart starta familj.
Vi var gifta i tio år. Barn blev det dock aldrig. För några år sedan fick Anton problem på jobbet. Företaget han jobbade på fick stora ekonomiska svårigheter. Den nya ledningen skyllde allting på Anton, som då var ekonomichef. Trots att han bara gjort vad han blivit tillsagd blev det rättegång och till min stora förtvivlan dömdes han, helt oskyldig, till fyra år i fängelse.
Jag kämpade för hans skull
Vi letade advokater, överklagade och kämpade, men det hjälpte inte. Alla papper var utformade på ett sätt som fällde Anton, trots att det egentligen var företagets ledning som borde burit skulden.
Jag försökte vara stark och stötta honom, men efter ett år började jag märka att orken själv höll på att ta slut
En dag stod min svärmor, Margareta, i hallen och sa rätt ut att jag inte kunde bo kvar längre i vårt hem. Hon skyllde allt som hänt Anton på mig och påstod att Anton köpt lägenheten för sina egna pengar, så jag hade ingen rätt till den. Jag blev helt ställd. Aldrig hade jag kunnat ana en sådan hårdhet från hennes sida.
Det visade sig att Anton, innan allt gick riktigt illa, hade gett Margareta en fullmakt. Med den hade hon, fick jag veta, ordnat det så att alla betalningar till bolånet gick via Antons konto. Nu menar hon att dessa papper är bevis nog för att domstolen ska anse att det är Anton och bara Anton som står för lägenheten. Jag har alltså, enligt henne, ingen del i det vi byggt upp tillsammans.
Jag känner mig förvirrad och maktlös. Vet varken ut eller in. Hur gör man när ens värld plötsligt slits bort under fötterna?
