Men åh, Kajsa, kan du inte bjuda på några gurkor? Du har ju ändå så många, de blir snart övermogna och gula, men mina barnbarn har kommit på besök och de behöver lite vitaminer. Kom igen, vi är ju grannar! Vi bor ju vägg i vägg här ute!
Ingrid hängde över det låga staketet av grön tråd som skilde tomterna åt, hennes ansikte sprack upp i ett sockerladdat leende. I ena handen höll hon en emaljskål som redan var halvfull med någon annans jordgubbar, med den andra plockade hon vant en klase svarta vinbär som egentligen växte på Kajsas trädgårdsland.
Kajsa, som satt på knä i morotslandet och pillade bort pyttesmå ogräs, rätade långsamt på ryggen. Det knakade misstänkt i ländryggen. Hon torkade bort svetten på pannan med baksidan av en jordig hand och såg strängt på sin granne. Den där vi är ju grannar hade hon fått höra i över tre år nu, ända sedan hon och Anders köpte stugan och förvandlade ett vildvuxet slyområde till en prisvärd köksträdgård.
Ingrid, sa Kajsa med lugn men bestämd röst. Du har ju själv jordgubbar. Varför plockar du inte dina egna?
Äh, mina? Pff, de är så små och sura, skadeinsekterna har tagit det mesta. Jag har aldrig förstått det där, du vet, med gödsel och extra näring. Jag kör bara på det som naturen ger. Men dina bär, de ser ut som små äpplen! Det är nästan synd att de bara ska förfaras. Dessutom, du och Anders är ju bara två, hur mycket kan ni äta egentligen?
Kajsa suckade djupt. Ingrids logik var lika ogenomtränglig som pansar. Ingrid tyckte på fullt allvar att om någon har mycket, då måste den personen dela med sig till den som inte har. Att själva anledningen till bristen var ren lättja räknades inte i resonemanget.
Ingrids tomt såg mest ut som en sorglig samling krokiga äppelträd med mossa, ogräsmisär och ogräs överallt, där maskrosorna spridde sina frön som små fallskärmar. Ingrid själv var sällan på landet för att arbeta. Hon vilade upp själen i hängmattan, grillade billig korv på gamla tegelbitar och skrålade med till schlager på radion.
Kajsa däremot, älskade trädgårdsarbetet. Hon kunde namnet på varenda planta och beställde sällsynta tomatsorter online. Hon gick upp kl. fem för att öppna växthuset och gick och lade sig först när allt var vattnat. Varje tomat och gurka var ett resultat av hennes slit, onda rygg och många sömnlösa nätter när det plötsligt skulle bli frost i maj.
Ingrid, lägg ner skålen, sa Kajsa bestämt. Jordgubbarna ska jag koka sylt på. Här räknar jag varje bär.
Men herregud! utbrast Ingrid och rullade med ögonen. Så snål du är! Äh, du märker inte att det fattas. Lite till barnen bara. Du kan väl inte ta ur munnen på ett barn?
Innan Kajsa hann fram till staketet klämde Ingrid till med en stor jordgubbe i munnen som om det vore en föreställning, tuggade demonstrativt och vandrade tillbaka mot sitt hus med sitt byte.
Kajsa stod kvar mitt i landet och kände orden stiga som en ilning av irritation genom kroppen. Anders, hennes man, kom ut ur boden med en hyvel i handen. Han såg vad som hänt men lade sig inte i sådana där kvinno-bråk var inte hans grej.
Var det Ingrid igen? frågade han.
Jajamän. Som en get på grannens mark. Det har gått över styr nu, Anders. Förra helgen tog hon squasher medan vi var och handlade. Hon sa att ni glömde dem, de skulle ändå bli för stora. Och nu tar hon jordgubbar rätt framför ögonen på mig.
Då får du väl bygga ett riktigt staket, föreslog Anders. Två meter högt plåtstaket.
Får inte, suckade Kajsa. Enligt kolonilottsföreningens regler får man bara ha låga staket, inget tätt. Och vi har inte råd nu vi lade ju allt på det nya växthuset.
Läget blev bara värre för varje vecka. Sommaren var het, skörden överdådig. Tomaterna lyste röda och gurkorna var spänstiga och gröna. Ju mer som frodades på Kajsas tomt, desto oftare stod Ingrid vid staketet.
En kväll kom en hel drös gäster till Ingrids stuga. Hög musik och lådor med folköl. När Kajsa vattnade blommorna på kvällen närmade sig en påverkad Ingrid.
Kajsa! Ropen ekade över staketraden. Kan inte du bistå med lite grönsaker? Vår tilltugg tog slut. Lite tomater, sådana där fina, och lite sallad. Butiken är ju så långt bort, gästerna vill ha mer fest!
Kajsa sträckte på sig, vattenstrålen spelade över rosorna.
Ingrid, mina tomater är inte riktigt klara än. De jag har ska jag ta med till dottern i stan imorgon.
Äsch, håll inte på, Kajsa! Ingrid lutade sig så hon knappt stod kvar på fötterna. Där hänger ju mängder! Kan du verkligen inte vara lite snäll? Jag köper en Marabou till dig sen, jag lovar!
Nej, Ingrid. Inte den här gången, sa Kajsa bestämt.
Ingrids leende sprack och ögonen blev smala.
Jaja, ha då dina tomater i fred! Så grannaktigt Skulle inte få ett enda snöre av dig mitt i vintern! Fy skäms!
Hon trampade iväg mot sitt hus. Resten av kvällen hördes hånfulla kommentarer från grannens uteplats: stockholms-snobbar och hon dör för en krona. Det gjorde verkligen ont. Kajsa stängde in sig, vred upp ljudet på TV:n.
Nästa morgon möttes Kajsa av en chock. Dörren till nya växthuset stod på glänt. Hjärtat tog ett språng. Hon rusade ut.
Precis som hon anat: de största tomaterna låg nerrivna, några grenar brutna, halvmogna tomater utspridda på jorden. Det hade även försvunnit gurkor och i kryddlandet var det bara ett gapande hål både dill och persilja uppdragna med rötterna.
Kajsa stirrade på förödelsen. Det här var inte bara tjuveri, det var en förolämpning mot hennes arbete och henne själv.
Anders! skrek hon med skälvande röst.
Han kom direkt, såg kaoset och rynkade pannan.
Det här är inte roligt längre, Kajsa. Det är ju rent av stöld.
Stöld? Vem ska bevisa det? Vi har inga kameror. Hon nekar bara, eller vänder på det och säger vi själv tagit grönsakerna. Ingrid kan prata omkull vem som helst.
Kajsa gick till staketet. På Ingrids veranda stod resterna av en sallad. I den kunde Kajsa känna igen sina köttiga tomater och den karaktäristiska krusiga persiljan.
Nu får det vara nog, sa Kajsa bestämt. Jag har försökt med snällhet. Dags att vara smart, på svenska vis.
Vad ska du göra? oroade sig Anders. Inget olagligt, hoppas jag?
Nej då, log Kajsa snett. Bara lite psykologi. Och lite kemi.
Planen kläcktes på direkten. Kajsa åkte in till Uppsala och trädgårdsbutiken. Hon återvände med skyddsoverall i klaraste gult, gasmask, en sprayflaska, blå karamellfärg och en flaska av det mest illaluktande tvålet hon kunde hitta.
På kvällen, när Ingrids gäng satt ute och drack kaffe, började spektaklet på Kajsas tomt.
Kajsa klädde på sig overallen, drog på gasmasken, skyddsglasögon och stora handskar. Anders satte på sig en gammal regnjacka och munskydd. De gick tillsammans mot växthuset.
Med överdrivna rörelser blandade Kajsa vatten, blå karamellfärg och halva flaskan av det starka tvålet. Doften var så unken att det sved i näsan. Blanda sprutades ut på tomater, paprika och kål så att växterna såg radioaktiva ut.
Anders, håll dig undan! skrek Kajsa med muggigt röst genom masken. Rör inget utan skydd!
Ingrid stack ut huvudet och stirrade.
Kajsa, vad gör ni? Är det skadedjur eller eldsvåda? Vad är det som luktar?
Ännu värre, ropade Kajsa. Jag har fått in ett virus och svampangrepp. Enda boten är ett experimentellt medel. För människor är det farligt, 21 dagars karens! Kan ge magsjuka.
21 dagar? frågade Ingrid med skräck.
Ja! Du får inte NUDDA eller äta nåt här. Om du får det på huden måste du sanera med alkohol och syra. Bäst att hålla sig borta, alltså.
Kajsa fortsatte spruta de blå fläckarna gjorde tomaterna oaptitliga även för den mest svältfödda fågel.
Ingrid blev blek och drog sig försiktigt därifrån. På kvällen hördes hennes stressade röst:
Släng salladen från igår! Smakar konstigt Bättre att vara safe.
Kajsa log i masken. Fasen ett: avskräckning, avklarad.
Följande vecka höll Ingrid sig långt från staketet. Hon skrek till barnbarnen om att hålla sig undan för annars kunde de bli förgiftade. Kajsa pysslade vidare i lugn och ro. När ingen såg sköljde hon och Anders av gurkorna i hemlighet, och åt dem till middagen. Tomaterna fick hänga kvar, nästan självlysande blå.
Fast Ingrid var inte dum. Efter en vecka började misstänksamheten ta över rädslan.
Kajsa! ropade hon en lördagsmorgon Är det verkligen butiksgurkor du äter? Du sa ju själv att man blir sjuk av dina. Eller har du utvecklat resistens?
Kajsa log, knaprade vidare.
Köpte dem på ICA, Ingrid. Man kan ju inte äta egna när de är så behandlade, va? De är plastiga, men man får stå ut.
Varför är tomaterna fortfarande blåa? Det har ju regnat!
Medlet går in i växten, ljög Kajsa. Nanoteknologi, du vet.
Ingrid fnyste och gick, muttrande om miljömuppar. Men nu höll hon sig borta från grönsakslandet.
Den verkliga finalen kom i augusti när det var dags för skörd. Färgen hade nästan regnat bort, bara ett svagt skimmer vid skaften.
Kanske trodde Ingrid att karenstiden var slut, eller så segrade girigheten igen.
Kajsa skulle åka in till stan några dagar. Hon låste grinden med ett rejält hänglås och satte upp en skylt på staketet:
*OBS! Kameraövervakning. Marken behandlad med experimentella ämnen. Förtäring utan neutralisering ger magbesvär. Koloniträdgården är underrättad, vid intrång kontaktas polisen.*
Det där med kameror var lögn, förstås. Men det lät allvarligt.
När Kajsa återvände stod Ingrid och stormtrivdes på staketet, skällde på ordföranden i koloniträdgårdsföreningen, Per-Erik.
Per-Erik! ser du vad som händer här? Hon förgiftar oss! Och filmar allt! Mina barnbarn har magvärk det är från hennes giftångor! Säg åt henne!
Per-Erik torkade trött av sina glasögon. När han såg Kajsa anlända sken han upp i ett litet leende.
Kajsa, god dag. Vi har fått in ett klagomål om kemikalier och kameraövervakning här.
Det är bara vanlig karamellfärg, Per-Erik. Och tvållösning mot bladlöss, sa Kajsa lugnt. Skylten är mest för att få bort folk som tjuvar. Om Ingrids barnbarn inte varit på min tomt hade de inte fått ont i magen.
Jag har aldrig varit där! skrek Ingrid fyrkantigt. Bevisa det!
Jag kan visa film, log Kajsa lugnt. Köpte riktiga kameror just innan jag åkte. Vi kan titta nu direkt på mobilen Eller så skriver jag en polisanmälan.
Det var en ren bluff. Men det fungerade. Ingrid fick röda kinnben och drog sig skamset tillbaka.
Äh, dina konstgödselgrönsaker vill jag inte ha ändå! Du får väl behålla dem! Jag klarar mig själv.
Hon försvann in i sitt hus och smällde igen dörren.
Per-Erik sneglade med glimten i ögat på Kajsa.
Var det där verkligen farligt medel?
Nä, bara karamellfärg och såpa. Men som avskräckare för snikna grannar funkar det utmärkt.
Bra, sa Per-Erik. Då låter vi skylten sitta kvar för säkerhets skull.
Efter det gick relationen mellan grannarna in i en fas av kallt krig. Ingrid hälsade inte, vände demonstrativt bort huvudet och berättade gärna för hela föreningen att Kajsa var en häxa och förgiftade folk. Kajsa brydde sig inte så länge skörden var i fred.
Det mest oväntade hände ändå våren efter. När Kajsa kom ut till stugan såg hon Ingrid stå och gräva i jorden. Snett, och slarvigt, men ändå! På marken stod små skraltiga plantlådor.
Kajsa gick bort till staketet. Ingrid spände blicken i henne och höll spadbladet mot marken som ett spjut.
Vad vill du? Härmar du kanske?
Lycka till, Ingrid, sa Kajsa med ett vänligt leende. Gräv inte för djupt, där är det bara lera. Bättre med lite sand i jorden.
Det klarar jag själv! snäste Ingrid. Mitt land, mina regler.
Helt rätt, sa Kajsa och log. Det är alltid godast när det är ens eget.
På sensommaren växte det äntligen små gurkor och knottriga tomater på Ingrids land. Hon gick omkring med stolt min och höll sig borta från andras mark.
En kväll såg Kajsa hur Ingrid jagade bort några grabbiga grannar som sparkat bollen på hennes land:
Stick härifrån! Ni trampar ju ner allt jobb! Här har man slitit!
Kajsa log mot Anders vid grillen.
Ser du, sa hon. Fostran genom arbete är oslagbart.
När hösten rullade in kom Ingrid självmant fram till staketet med en burk hemgjorda inlagda gurkor.
Varsågod, sa hon buttert. Smaka. Egna. Gjorda efter recept.
Kajsa tog emot burken som en gåva.
Tack, Ingrid. Vi ska verkligen smaka. Jag kan ge dig lite fina tomatfrön inför nästa år. Om du sår dem redan i februari ska du se hur bra det går.
Ja det kan jag nog testa, sa Ingrid och gömde ett leende. Om du nu vill avvara några?
För den som jobbar själv delar man så gärna, svarade Kajsa.
De stod tysta en stund, såg ut över det falnande koloniområdet. Skylten om kemikalier hade regnat bort, men respekten dem emellan stannade kvar och visade sig vara starkare än vilket stängsel som helst.
Det året fyllde Kajsa fler konserveringsburkar än någonsin, och inte en enda av hennes tomater gick till spillo.
Livet lär oss: det smakar bättre när man odlar själv och respekten mellan grannar är värd mer än alla stängsel och lås.
