Jag och min man lämnade vår lägenhet i Stockholm till vår son och flyttade ut på landet. Han flyttade in hos sin svärmor och hyrde ut vår gamla lägenhet till några främlingar.
Jag och min man gifte oss när vi var 23. Förresten var jag redan gravid på bröllopsdagen klassiskt svenskt, eller hur? Vi båda pluggade på lärarhögskolan. Ingen av oss hade någon rik pappa eller snål farbror att luta oss mot, så vi fick gneta ihop allt själva med hederligt svennearbete.
Vi började jobba tidigt. Nästan från början fick vår son välling istället för amning. Om det nu var stressen eller bara min tråkiga diet, men någon mjölk blev det inte mycket av. När han var elva månader hamnade han på förskola. Där fick han lära sig äta själv, sitta på pottan och sova utan att vi vaggade honom (någon ska ju ha ett liv utanför blöjorna!). Jag och min man fick jobba på, som folk gör.
Först bodde vi i en hyresetta, sedan snikade vi till oss en liten tvåa, och till slut lyckades vi spara ihop till en normalstor lägenhet med två rum och kök riktig jackpot! Och eftersom vi båda är lantisar i grunden, drömde vi oss bort till något grönt och köpte en liten tomt utanför Uppsala för några år sen. Min man byggde ett litet rött hus med vita knutar tegelsten för tegelsten. Spis installerades, marken jämnades ut, och möbler inhandlades från IKEA, förstås.
Allt rullade på. Vi var 46 år och livet började äntligen handla lite om oss. Men generna förpliktigar. När vår son blev 23 skulle han naturligtvis också gifta sig. Hans flickvän, Elin, kom från en förmögen familj. Båda två läste juridik. En rätt bra matchning och vipps ville de gifta sig.
Sedan drog det igång. Elin ville ha en dyr restaurang till festen, limousin, en lyxig bröllopsresa och givetvis en egen lägenhet.
Ända sedan vår son föddes har jag haft en känsla av att vi aldrig gav honom tillräckligt med kärlek. Han började förskolan tidigt, skolan likaså. Vi jobbade jämt så som lärare ofta gör engagerade oss i andras ungar medan vår egen fick klara sig själv. Far- och morföräldrarna bodde för långt bort för farmors bullar och extrakramar. Det vi inte kunde ge känslomässigt försökte vi istället kompensera för materiellt: dyra leksaker, schyssta kläder, extra lektioner, och så en Volvo till artonårsdagen.
Och nu fortsatte vi i samma stil. Alla sparpengar åkte rakt in i bröllopet. Efter några tankevurpor bestämde vi oss för att ge honom lägenheten i bröllopspresent för att han skulle slippa kämpa som vi gjort. Elins föräldrar gick inte av för hackor heller: pälsar, smycken, nymodiga möbler, och ett hus i Danderyd med tre våningar, fjärran från våra IKEA-soffor.
Lite i taget drog sig sonen ifrån oss. Han dök upp kanske en gång i månaden och till sist slutade han ringa helt. Farbror Lars fixade jobb åt honom på något flashigt kontor.
Så, av en händelse, stötte vi på en granne på Söderhallarna, som glatt informerade oss att vår son sen länge flyttat ut från lägenheten. Elin och han bodde nu hos hennes mamma. Och vad gjorde han med vår gamla lägenhet? Jo, hyrde ut den till ett okänt par från Sundbyberg! Min man blev helt nedslagen, men jag försökte sansa honom. Jag ringde direkt upp vår son, som svarade otrevligt att “vi ändå gett bort lägenheten frivilligt”, och att vi “aldrig haft pengar ändå”. Han vrålade att han alltid haft det sämst och att vi gjort det för bra för honom och Elin, så nu skämdes han för att han satt hemma hos sin svärmor medan vi, hans föräldrar, var små skolfröknar.
Jag och min man bestämde oss för att kämpa emot orättvisan och själviskheten. Vi tog kontakt med en advokat som, på sitt stela sätt, informerade oss om att eftersom vi aldrig skrivit över lägenheten var vi fortfarande de enda riktiga ägarna. Den som hyr ut måste liksom äga, så enkelt är det.
Vi valde att inte stämma vår son, men lät hyresgästerna stanna en månad till. Vi förklarade läget och de var otroligt förstående och flyttade ut snabbt och utan knussel. Vi flyttade tillbaka till lägenheten och… har fortfarande ingen kontakt med sonen. Min man bär på mycket bitterhet, det gör jag också. Kanske, kanske blir vi vänner igen någon gång. Men just nu spelar vi bara våra roller i det svenska familjedramat, lagom ironiska, lagom sårade precis som man ska.
