ENKELSPÅRIG
På dagen för min fru Lindas begravning fällde jag inte en tår.
Se där, vad var det jag sa, han älskade aldrig Linda, viskade Siv till sin granne Agneta.
Inte så högt, väste Agneta. Vad spelar det för roll nu? Barnen blev föräldralösa med den där pappan.
Du ska få se, han gifter sig säkert med Annika, sa Siv självsäkert.
Varför Annika? Vad är det med henne? Det var ju alltid Klara som varit hans stora kärlek. Eller har du glömt hur de sprang runt i sidorummen och ladorna när de var yngre? Annika har ju familj, hon vill ha lugn och ro, hon har glömt honom för länge sen.
Och det vet du?
Säkert. Annikas man är framgångsrik bonde, varför skulle hon gå tillbaka till Håkan med ungarna på släp? Nej, Annika är förnuftig. Men Klara har det svårare hemma med sin Mattias. Det är nog där det börjar rulla igen, tro mig, viskade Agneta.
Linda begravdes. Barnen höll varandra hårt i händerna.
Mats och Elin var bara åtta år då. Linda hade gift sig med mig av kärlek, men om jag faktiskt älskade henne det visste hon aldrig, ingen i byn visste heller riktigt. Det sades att hon blivit gravid, och att det var därför vi gifte oss. Lilla Karin föddes för tidigt, överlevde inte länge. Sedan dröjde det många år innan Mats och Elin kom till världen.
Jag var alltid tillbakadragen, fåordig, kallades Björnen av folk i trakten. Talade sällan, visade ännu mindre värme. Ingen visste det bättre än Linda. Men Gud förbarmade sig ändå och skänkte oss tvillingarna.
Mats var snäll och varm, precis som sin mor medan Elin mest var som mig. Hela hennes väsen var tystlåtet, hon stängde in sig och släppte inte någon in på livet. Kontakten med henne blev aldrig självklar. Däremot var hon alltid omkring mig i snickeriet, frågade hur verktygen skulle användas, ville veta hur livet fungerade. Mats höll sig till Linda, hjälpte henne med att sopa golvet eller bära in vatten, så liten han var. Linda älskade oss båda, men förstod aldrig riktigt Elin medan Mats var hennes allt.
När Linda låg för döden, tog hon Mats hand:
Min pojke, snart är jag borta. Du blir den som håller ihop familjen nu. Var rädd om din syster. Hon är flicka, du måste skydda henne; hon är svagare än du och behöver din hjälp.
Men pappa då? frågade Mats.
Va? undrade Linda.
Kommer pappa att skydda oss?
Jag vet inte, sa Linda tyst. Livet får utvisa det.
Dö inte, mamma, hur ska vi klara oss utan dig? grät Mats.
Om det ändå vore så enkelt, suckade hon, och tidigt nästa morgon var det över.
Jag satt vid hennes sida, höll hennes kalla hand, inte ett ord sade jag, inte en tår. Ryggen krokade ihop, ansiktet blev mörkare. Det var så det var inget mer.
Livet återvände långsamt till sin gilla gång. Elin tog ansvaret som hushållerska, fast hon var för liten för bördan. Min syster Elisabet kom ofta och hjälpte till, visade Elin hur man slet med disk och matlagning.
Faster Elisabet, undrade Elin en dag, kommer pappa att gifta om sig nu?
Vem vet, flicka lilla. Tror du att han berättar något för mig? svarade hon torrt.
Elisabet hade sin egen familj och man, Erik. De var lyckliga.
Skulle du ta oss till dig om det blev så? fortsatte Elin.
Inte tala strunt. Pappa älskar er och kommer aldrig lämna över er, sa faster strängt.
Snacket i byn gick ändå om mig och Klara att den gamla kärleken skulle blomma upp igen.
Nu har Klara blivit tokig, hörde jag att Siv sa utanför ICA, släpper sitt och springer efter Håkan som om inget har hänt.
Dumma Klara, suckade de andra kvinnorna vid busshållplatsen.
Kom igen nu, avsluta skvallret, röt Per Jonsson, föreningsordförande, när han gick förbi.
Ni snackar bara om andra, känner egentligen ingen på riktigt, sa han och försvarade mig.
Det är sant jag och Klara hade haft en kraftig romans i ungdomen. Men jag blev sänd som maskinförare till Småland i två månader för att hjälpa till med höskörden på en stor gård. Medan jag var borta hade Klara börjat träffa Mattias. När jag kom hem fick jag reda på det, slogs med Mattias, och struntade sedan i Klara helt.
Klara gifte sig med Mattias. Men han drack, sprang efter andra kvinnor, och Klara grät ofta för att han aldrig blev som en riktig make. Och jag, som aldrig drack, aldrig slog dank, men var tyst och svåråtkomlig.
Efter detta började byborna lägga märke till att jag verkade bli dragen till Linda. Hon blommade som en sommaräng. “Sådan är kärleken”, suckade de.
Linda har älskat mig länge, det visste jag, även om hon tigit om det hon var mycket stillsammare än sin mor, som aldrig varit gift, vända männens blickar till sig men gick ensam genom livet. Linda bar inget av sin mors lättsinnighet.
Byborna tyckte synd om Linda, särskilt när hon gifte sig med mig:
“Oj, detta kommer aldrig gå, han älskar henne inte, detta blir ett lidande hela livet,” brukade Maj-Britt säga vid frosten på postkontoret.
Men trots pradiktionerna var jag Linda trogen. I en by vet ändå alla allt och det blev aldrig tal om otrohet eller bråk. I femton år var vi tillsammans, aldrig någon verklig konflikt. Men så blev Linda svårt sjuk förra vintern, en sjukdom utan bot.
En kväll kom Klara ifatt mig när jag var på väg hem.
Håkan, får jag komma in en stund? Jag har bakat bullar till dina barn, sa hon och räckte mig en burk.
Nej tack, Klara, Elisabet var ändå här igår och bakade åt oss, svarade jag vänligt.
Men det är ju från mig, från hjärtat, försökte hon.
Ja, men min syster älskar också mina barn, sa jag.
Håkan, möt mig vid kvarnen ikväll, viskade hon.
Varför?
Har du glömt hur det en gång var mellan oss?
Det är länge sedan, Klara. Jag älskar mina barn. Jag älskar Linda.
Men henne får du inte åter, sa Klara.
Kärlek dör inte, svarade jag tyst.
Du älskade aldrig henne! Du gifte dig av ilska mot mig!
Gå hem, Klara, sa jag och gick ifrån henne.
Klara blev ensam kvar där på grusvägen.
Åren gick. Barnen blev vuxna. Faster Elisabet hälsade fortfarande på, men nog förstod hon nu, att hennes bror inte kunde älska någon annan. Bara en.
Elin, jag hör att du och Gustav från Forslund börjat umgås, sa faster en dag rakt på sak.
Ja, det stämmer. Varför undrar du? svarade vuxna Elin. “Vilken skönhet hon blivit,” tänkte Elisabet.
Inget särskilt. Bara fråga. Akta dig.
Vadå?
Du vet själv, du är inte ett barn längre, sa faster.
Faster, jag älskar honom. På riktigt, hela livet.
Det tror du nu, sa Elisabet.
Nej, jag vet det.
Ja, du kanske vet det. Men hur är det med Gustav?
Om han sviker mig, kommer jag aldrig kunna älska någon annan.
Dét tror jag faktiskt på, sa faster ärligt.
En fredagskväll satt jag inte hemma när barnen väntade på middag.
Pappa dröjer, sa Mats.
Det är ju fredag, påpekade Elin.
Och?
Han går alltid till mammas grav på onsdagar, fredagar och söndagar.
Hur vet du? undrade Mats, förvånad.
Du känner inte din egen far på djupet, sade Elin.
De smög efter bort mot kyrkogården, gick bakvägen genom trädgårdarna.
Där är han, viskade Elin, och pekade på min hukade gestalt vid gravstenen.
Mats lyssnade. Han hörde min mörka stämma.
Linda, det går sin gilla gång. Elin ska giftas nu, jag har samlat på mig saker till hennes hem, Elisabet hjälpte till. Vi klarar oss, på vårt sätt. Förlåt mig, Linda, att jag var så fåordig i livet. Men mitt hjärta har sagt dig fler ord än min mun någonsin kunnat. Jag vet inte hur man talar, jag älskar med hjärtat, sa jag hest och lämnade kyrkogården långsamt.
Elin sneglade på Mats. Hela hans blick var full av tårar.
