TRAMPADE PÅ MITT ÖDE EN FRÄMLINGS FOTSPÅR
Jesper, om du inte slutar träffa den där påstridiga kvinnan, kan du räkna med att du inte har någon mamma längre! Den där Nina är minst femton år äldre än du! försöker min mamma återigen intala mig.
Mamma, jag kan inte, det går inte! Jag skulle gärna försöker jag försvara mig.
Jag hade en gång en kär flicka, Elin, som var 14 år. Ren, blyg och så efterlängtad. När vi träffades på högstadiediskot var jag precis fyllda 18. Elin fångade min blick direkt, och jag blev som förtrollad.
Via hennes kompis lyckades jag ordna så att Elin och jag skulle gå på dejt. Tror ni att hon dök upp? Nej! Men jag gav mig inte, ringde henne och bad om att få träffa henne. Till slut gav hon med sig, men bara om jag först bad hennes mamma om lov.
Jag stod där utanför Elins dörr, svettades, rodnade och var rejält nervös. Hennes mamma var dock vänlig och hade glimten i ögat. Hon litade på mig och lät mig ta ut Elin i två timmar.
Vi promenerade i parken, pratade och skrattade. Allt var så oskyldigt. Plötsligt sa Elin:
Jesper, jag har en kille, tror jag är kär i honom. Men han springer efter andra tjejer hela tiden. Jag är trött på det; jag har ju faktiskt min stolthet. Ska vi prova att bli vänner istället? Vad säger du?
Jag höjde ögonbrynen förvånat och tittade ännu mer fascinerat på Elin. Så hon kunde vara både skygg och redan förälskad. Det gjorde mig bara mer intresserad.
De två timmarna gick fort och jag lämnade Elin till hennes mamma efteråt.
Med tiden blev Elin allt viktigare för mig. Min mamma älskade henne också till och med kallade henne sitt lilla solsken. Elin var ofta hemma hos oss och mamma lärde ut husmorstips och små knep. Ibland blev de så uppslukade av sitt prat att de helt glömde mig.
När Elin fyllde 18 började vi prata om att gifta oss. Det var självklart för oss båda, och för våra familjer. Bröllopet bestämdes till hösten.
Sommaren kom och Elin åkte ut på landet till sin mormor. Själv tillbringade jag sommaren på landet med att hjälpa mamma med allt som behövdes.
En dag står jag och vattnar tomaterna när en kvinna, kanske 35 år, sliten men med eldiga ögon, ropar:
Ursäkta unge man, kan jag få lite vatten att dricka?
Jag vände mig om, kände inte igen henne från sommarstugan, men ville inte säga nej. Jag hällde upp kallt brunnsvatten och räckte henne muggen:
Varsågod, drick så mycket du vill!
Hon drack med glädje och sa:
Åh tack, unge man! Jag hade nästan törstat ihjäl. Jag har med mig lite hemgjord bärlikör som tack ta emot!
Hon stoppade en flaska i min hand. Vad gör man? Jag tackade och ropade efter henne:
Tack!
På kvällen satt jag ensam vid middagen (mamma hade åkt in till stan) och smakade på likören. Hade mamma varit hemma hade hon aldrig låtit mig röra flaskan.
Nästa dag kom kvinnan tillbaka. Vi började prata och jag fick veta att hon hette Nina och bodde i närmsta byn. Jag bjöd in henne. Hon hade med sig samma söta och starka likör. Slängde ihop en sallad, mackor, och vips var flaskan tom under samtalets gång. Med åren har jag förbannat mig själv för vad som sedan skedde.
Nina fick mig, som en liten pojke, att helt förlora mig i henne. Jag var som i en dimma, förstod inte vad jag höll på med.
När jag vaknade var Nina borta och mamma stod böjd över mig och försökte väcka mig:
Jesper, vad har hänt här under tiden jag varit borta? Vem drack du med? Och varför ser din säng ut som om ett helt hästspann galopperat på den? undrade mamma förvirrat.
Jag orkade knappt öppna ögonen, huvudet bultade, jag skakade. Kunde inte förklara något.
På kvällen klarnade huvudet igen och skammen över Elin och min otrohet sköljde över mig
Men knappt en vecka gick innan Nina kom tillbaka. Och till min förvåning blev jag glad att se henne, till och med hade jag saknat henne lite. Mamma stormade då ut:
Och vad vill ni nu, frun?
Jag drog in mamma i huset.
Men mamma, så kan du inte bemöta gäster. Kanske vill hon bara ha lite vatten? Du brukar inte vara sådan.
Gäst? Det där är ju Nina från byn! Hela byn känner till henne! Hon ränner runt, lockar män till sig! En riktig opålitlig kvinna! Hon ska inte förstöra dig, Jesper! Jag förbjuder det! blev mamma rasande.
Mamma förstod inte att det redan var för sent. Nina hade fått mig på kroken med sin magiska likör. Det kändes inte ens som det var mitt beslut längre. Jag visste att jag inte älskade henne ändå sprang jag efter henne som en skugga.
Elin var totalt glömd. När jag berättade för Nina om min fästmö sa hon bara:
Första flörten räknas inte.
Bröllopet ställdes in.
Mamma bjöd hem Elin, satte sig med henne och berättade allt:
Elin, förlåt Jesper han förstår nog inte själv vad han håller på med. Han dras ner i fördärvet, men kan inte se det. Vänta inte på honom lev ditt liv, sa mamma.
Elin gifte sig så småningom.
För att skilja mig från Nina ordnade min omtänksamma mamma så att jag kallades in till lumpen, trots att jag hade uppskov. Det blev tjänstgöring i Afghanistan. Jag ska inte berätta allt det hemska jag var med om där Jag återvände till Sverige utan tre fingrar på höger hand. Bara en lättare skada.
Mentalt var jag skadad och blev likgiltig och orädd. Nina väntade på mig. Vi hade redan fått en son innan jag for, för jag ville säkra mitt arv i fall jag aldrig kom hem. I krigets hetta drömde jag om att få fem barn.
Mamma hatade Nina fortfarande men omhuldade Elin och stickade strumpor och mössor till hennes dotter. Underligt nog var mamma övertygad om att Elins dotter var min, men tyvärr stämde inte det.
Elin besökte ibland mamma, frågade efter mig. Mamma suckade:
Åh, Elin, Jesper och den där Nina Vad kan han se i henne?
Detta berättade Elin många år senare när vi sågs igen.
Så småningom tog jag jobb i norra Sverige, och hela familjen Nina och våra tre barn följde med.
Där föddes två barn till min dröm om fem barn besannades. Men efter två år dog vår yngsta dotter, bara fem år gammal, i svår lunginflammation. Kylan i norr var för hård mot henne. Vi återvände hem till våra björkar det är lättare att sörja hemma.
Jag började ofta tänka på Elin, min avvisade fästmö. Saknaden efter henne växte sig tung. Till slut bad jag mamma om hennes nummer (hon gav även adress, men varnade mig: Stör inte hennes familj, Jesper!).
Jag ringde vi sågs omgående. Elin var vackrare än någonsin och bjöd hem mig, presenterade mig för sin man som en barndomsvän. Han var så trygg i sitt äktenskap att han gick på sitt nattpass och lämnade oss ensamma hemma.
På bordet stod en halvfull flaska mousserande vin och frukt. Elins dotter var hos mormor.
Så, Jesper, nu är du här. Jag har hört allt om dig från din mamma. Berätta nu själv hur har du haft det? säger Elin och tittar mig rakt i ögonen.
Förlåt mig, Elin. Allt blev fel. Inget går ju att göra ogjort. Jag har fyra barn
Och det behöver du aldrig ändra på, Jesper. Vi sågs, mindes ungdomen det räcker så. Men ge din mamma mer kärlek, ber hon. Hon bär fortfarande smärta på grund av dig, försök tänka på det, sa Elin.
Jag tittade på Elin, kunde inte slita blicken från henne tiden hade gått spårlöst förbi fortfarande vacker och åtråvärd. Jag tog hennes hand och kysste den mjukt.
Elin, jag älskar dig, som då när vi var unga. Men vår kärlek försvann med åren. Förlåt mig.
Jesper, du måste gå nu. Det är sent, sa Elin och satte punkt.
Hur kunde jag bara gå därifrån?
Starka känslor sköljde över mig. Själens via brann upp galen längtan.
På morgonen smög jag ut Elin sov djupt.
Vi träffades i smyg under tre års tid. Sedan flyttade Elin med sin familj utanför staden och kontakten bröts för gott.
Jag skilde mig från Nina när våra barn vuxit upp. Mamma fick rätt en främling går bara genom ditt liv, trampar runt, lämnar märken och krossar hjärtat.
Hur du än kokar vatten, förblir det bara vatten.
Till slut fick jag bara ett eget barn min första son.
