“Trivs du inte med att jag vill ha min egen familj? Jag flydde från er, började bygga upp mitt liv, och ändå kommer ni tillbaka och kör med samma gamla visa – Zina möter Dima: En stadskvinna testar livet på landet, oväntade släktingar bjuder på prövningar, men kärleken och självständigheten sätts på prov i den svenska sommaridyllen”

Tycker ni inte om att jag vill skapa min egen familj? Jag flydde från er, började bygga mitt liv, och så kommer ni och börjar om på nytt igen.
Elin, ta det nu lugnt! Jag fattar att det kan bli tufft för en stadsbo i byn. Men jag hjälper dig! sa Viktor med övertygelse. Jag kan det här. Jag fixar det själv. Bara du är vid min sida!

Jag var förvirrad. Hur kunde jag bli så förälskad i en kille från landet? Och inte lite heller, benen skakade bara jag såg honom!

Jag är redan tjugoåtta, med en bra karriär och eget boende i Uppsala. Viktor, som är trettio, har stor familj och ett hus ute i en liten by utanför staden.

Vi träffades av en slump i Tivoliparken, när Viktors mamma var inne på Åhléns och han råkade irra sig dit. Mina kompisar drog med mig dit den dagen.

Vi blev bekanta, bytte nummer och började prata mer och mer. Viktor gjorde allt för att charma mig, hälsade på i Uppsala, var omtänksam och snäll till slut smälte jag. Och till skillnad från andra killar jag träffat, var han öppenhjärtig, ärlig och rent av godhjärtad.

Så småningom friade han, och jag tackade ja.

Vad säger du, vännen? Ge det ett försök. Viktor är en driftig och vänlig kille från landet, sa mamma. Funkar det inte, kan du alltid vända hem till Uppsala igen.

Jag hade inget att förlora. Jag kunde jobba på distans vårt företag i Stockholm hade börjat gilla det upplägget. Och jag är ju inte längre arton, byluften sägs vara friskare! Men …

Viktor, men i vilken roll flyttar jag dit? frågade jag.

Som min fästmö. Om ett år gifter vi oss, och då åker vi på semester. Jag kommer ha sparat ihop till allt, så vi slipper fundera på pengar, log han lite generat.
Jag vet att du är van vid bättre vanor.

Allt verkade ju så rätt, ändå var det något jag grubblade på. Jag kunde bara inte sätta fingret på vad så, jag tänkte; nu vågar jag prova!

Så tog jag ut en veckas semester, packade väskan, låste min lilla tvåa, som jag kämpat så hårt för, och bilade ut till byn där Viktor väntade.

Första kvällen i byn överraskade mig positivt.
Det var högsommar. Vi vattnade trädgårdslandet och lagade mat tillsammans. Allt blev snabbt gjort när vi var två.

Älskling, mina föräldrar kommer hit i helgen! Viktor stack in huvudet efter jobbet, tidigare än vanligt.

Varför? undrade jag nervöst.

För att träffa oss, och hjälpa till lite. Och min bror och hans fru kommer också, sa Viktor medan han gick runt och plockade bland sakerna.

Hur länge stannar de? frågade jag, oroligt.

Troligen inte länge! Viktor såg mig i ögonen. Men oroa dig inte nu, vi fixar det.

Efter det kände jag mig riktigt orolig.

Oroa dig inte, hjärtat. Se det som ett test. Misslyckas du så återvänder du bara. Det bästa är att du alltid har någonstans att ta vägen! skojade mamma i telefon på kvällen. Gör som du vill. De vänjer sig. Eller inte. Men det är Viktors problem.

“Ja, varför stressa?” tänkte jag snabbt. Dessutom var jag ju inte ens gift än. De äter mig inte, eller hur?

Jag stod och dukade när jag hörde en bil stanna ute på gården.

De är här! Viktor kom in i köket.
Vi gick ut och mötte gästerna.

Nämen hej, svärdotter! ropade Kristina, stor och varm, i en färgglad klänning och mörkt, snabbt hår, medan hon kramade om Viktor.
En lika stor man, rund om magen, hälsade kort på Viktor och nickade åt mig.

Viktors yngre bror, lång och skämtsam, hälsade glatt, men hans fru, Linda blond, rosig och rätt kraftig tittade med misstänksam blick på mig och vände sig till maken:
Stirra inte så! Hjälp mig hellre, sa hon och gick mot bilen efter väskor.

Jag bjöd in alla till bordet, hoppades att all stelhet skulle smälta bort. Dessutom vet alla mina vänner att jag kan laga mat.

Oj, vad ni har gjort det fint! Berömde Kristina.

Är det kyckling? Vem lagar så här? grymtade Linda och rotade besviket med gaffeln. Folk hittar på så mycket konstigt nuförtiden!

Men det är ju gott! protesterade hennes man.

Du äter allt, bara magen blir full! snäste Linda syrligt och släppte besticken demonstrativt.

Viktor såg besvärad ut.

Linda, visa lite respekt! Det är fult att vara så avundsjuk. Elin har ansträngt sig, försvarade han mig.

Och vad är det för namn, Elin? Påminner om vår ko hemma, ju. Den heter också Elin, svarade Linda med giftig röst.
Jag kunde inte låta bli att fnissa åt det.

Vad var det? frågade Viktor tyst.

En av mina vänner döpte sitt marsvin till Linda, viskade jag.
Men alla hörde det.

Kristina gav mig en sträng blick, männen försökte hålla sig för skratt, och Linda blossade av ilska.

Vem tror du att du är! Hur vågar du? stirrade hon på mig.

Du talar ju själv så. Tänkte att du kanske ville ha samma bemötande, ryckte jag på axlarna.

Viktors bror såg uppskattande på mig.

Jag är lagvig hustru! Du är bara sambo! bluffade Linda självsäkert.

Jag är i alla fall artig, och när jag är gäst sköter jag mig, svarade jag.

Men jag har inte kommit för din skull! triumferade Linda.

Och jag har inte bjudit in dig, muttrade Viktor surt. Hur länge stannar ni?

Det blev tyst runt bordet. Alla stirrade förvånat på Viktor.

När din stadsflicka lärt sig leva på landet, så far vi, svarade Kristina snabbt.

Mamma, låt bli. Vi har klarat oss själva. Vi klarar oss bra, sa Viktor.

Ja, du satte en latmask i knät och är lycklig för det. Vi får se hur länge, fnös Linda.

Latmask finns det nog en av här och det är inte Elin, kontrade Viktor. Nåväl, kära oförhappandes gäster, tack för maten, nu får ni vila.

Viktor hjälpte mig att plocka av. Jag funderade tyst på hur tryggt det är att någon har ens rygg. Jag tänker inte låta någon trampa på mig här. Och om det går på tok har jag alltid mitt hem i Uppsala.

Lördagsmorgonen blev inte glad.

Men vad är det här? Vi sover inte till lunch på landet, utbrast Kristina när hon stormade in i sovrummet. Och frukosten ska vara färdig nu!

Förvirrat kastade jag en blick på mobilen.
Klockan var åtta!

Kristina, det finns allt till frukost i kylen, drog jag täcket högre upp. Kan jag få klä på mig först?

Oj, hör på madamen! utropade Kristina. Det i kylen ska lagas också! Upp nu!

Hon gick ut och smällde dörren.

När jag kom ner till köket möttes jag av Viktor vid spisen.

Är du redan uppe, älskling? frågade han.

Ja, om jag inte väckt henne hade hon inte kommit upp, snäste svärmor.

Jag pressade ihop läpparna av irritation.

Mamma, varför gick du ens in till oss? sa Viktor upprört. Jag bad ju om lite privatliv.

Så vi har inte bara en vimsig stadstjej, utan en lat sådan! hånskrattade Linda.

Det var ingen som frågade dig, svarade jag snabbt.

Ja, men så är bylivet. Tidiga morgnar. Skaffar ni ko, måste hon mjölkas klockan sex, retades Linda.

Vi tänker inte skaffa någon ko, svarade Viktor.

Varför inte? Eget smör och mjölk. Eller vänta Elin kan ju inte mjölka! Och hur skulle hon orka gå upp så tidigt? gapskrattade Linda.

Du kan ju inte heller det, retade Viktor.

Sen Elin dök upp är du bara sur och irriterad! klagade Kristina.

Viktor, jag tror jag åker hem till Uppsala. Hör av dig när cirkusen lämnat, sa jag till sist, trött på alla påhopp.

Vad?! Hon splittrar vår son från oss! Nu kommer han aldrig hem, hjälper aldrig till! skrek svärmor. Och du tror vi vill acceptera dig?

Tillräckligt! röt Viktor. Det blev tyst.

Tycker ni inte om att jag vill ha min egen familj? Jag flyttade för att skapa ett eget liv, och nu drar ni igång samma sak igen!

Men älskling, du spenderar all tid och alla pengar på henne. Hon vill bara åt dina pengar! grät svärmor.

Mamma, Elin försörjer sig själv. Sparar till vårt bröllop. Vill ni att jag ska vara lycklig kan ni åka hem. Och ni är bara välkomna hit om ni är bjudna! Speciellt du, Linda!

Släkten stod mållös av chock när Viktor försiktigt ledde mig till sovrummet medan de packade i panik.

Välj nu: din mamma eller mig! ropade Kristina upprört.

Ni tog ju emot Linda, försökte Viktor förvånat.

Jämför inte! snäste Linda.

Hans pappa och bror såg på, lite roade.

Nå, Viktor? Kristina pressade på.

Jag väljer lycka, sa han lugnt och såg sin mamma i ögonen.

Då har jag ingen son längre! svarade hon dramatiskt och gick med väskan. Efter henne travade Linda ut.

Vi stöttar dig, sa pappan med ett småleende. Jag tar hand om mamma!

Storebror kramade Viktor och sa: Håll fast vid ditt, vi behöver göra lite förändringar i familjen!

Så åkte de.

Jag kände mig kluven men samtidigt säker. Viktor tog vår relation på allvar.

Vi hjälptes åt som vanligt, och jag försökte peppa Viktor när det kändes tungt.
Hemma hos brorsan blev det livat.

Mamma, Linda, ni har fått en ko! flinade Erik.

Kon? Skojar du? frågade Kristina misstroget.

Nej. Linda får mjölka och släppa ut henne på bete, log Erik allvarligt.

Erik, är du galen? protesterade Linda, klart stressad.

Ni var så på Elin, så vi tänkte denna passar bättre för er, svarade deras pappa. Och frukosten ska vara på bordet klockan sju, varje dag. Och inte smörgåsar det ska vara rejäl mat. Så gör man på landet!

Nu började träningen! Och roligt fick de minsann.

Allt de sa till mig blev de själva påminda om.
Kristina insåg att hon gått för långt nu förväntades även de dra in pengar som jag. Men det var svårare för dem utbildning och arbete är annorlunda nu!

Helt plötsligt, aldrig någon tid över!
Så småningom blev Kristina och Viktor sams, men komma och hälsa vågade hon inte riktigt. Tänk om jag kan mer?

Viktor friade till mig på riktigt och vi gifte oss med hela släkten samlad!

Ärligt talat, Kristina och Linda började aldrig älska mig men de höll tyst. För det var tryggast så.

Jag var lycklig. Viktor och jag gör fortfarande allt tillsammans, stöttar varandra och vi är inte längre rädda för oväntade gäster!

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

“Trivs du inte med att jag vill ha min egen familj? Jag flydde från er, började bygga upp mitt liv, och ändå kommer ni tillbaka och kör med samma gamla visa – Zina möter Dima: En stadskvinna testar livet på landet, oväntade släktingar bjuder på prövningar, men kärleken och självständigheten sätts på prov i den svenska sommaridyllen”
It’s One Thing to Meet Up Once a Week, But Quite Another to Live With a Fifty-Year-Old Woman