Knappen? Jag kallade henne för Granen. Hon sprang omkring här hela morgonen idag. Man ser direkt hon har kommit bort. Men sen la hon sig vid mina fötter och tinade upp. Så jag stoppade in henne i bilen så hon inte skulle frysa ihjäl, stackaren, sa mannen med ett leende…
Tove, kan du vara mer otursdrabbad? Hur många gånger har jag sagt att Stefan inte är rätt för dig! började Toves mamma påpeka med irriterad röst.
Tove stod där med huvudet böjt. Även om hon precis fyllt trettiosju, kände hon sig som en skolflicka som kommit hem med underkänt betyg. Särskilt smärtsamt var det för henne att tänka på sitt misslyckade äktenskap och lilla dotter. För nu, inför den allra mest magiska helgen på året, stod de ensamma utan någon pappa i familjen.
Jag går ifrån dig, mumlade Stefan nonchalant en kväll till Tove. Hon förstod först inte riktigt vad han menade.
Du går? Vart då? sa Tove automatiskt medan hon ställde fram en tallrik doftande ärtsoppa framför honom.
Du, Tove, du är verkligen från en annan värld. Du förstår inte allvaret i livet! Hur har jag orkat alla dessa år? utbrast Stefan och himlade med ögonen.
Innan Tove hann fråga något, fortsatte han och förklarade för henne:
Jag orkar bara inte längre! Och så din ständigt gnällande hund. Dottern är alltid sjuk. Ingen romantik alls, Tove. Har du sett dig i spegeln? Vem har du blivit? avslutade Stefan sin arga tirad.
Tove försökte möta sitt rädda spegelbild i skåpluckan, men tårarna bara rann och hon stod kvar, ensam mitt i köket.
Stefan klarade inte av gråt. Med en sorgsen blick släppte han tallriken och gick iväg för att packa sina saker…
Den lilla hunden Knappen kände på sig att något var fel. Hon började springa runt Toves ben, gny och försökte trösta.
Äntligen får jag vila utan allt detta tjut, sa Stefan i dörröppningen med väskan på axeln.
Stefan, men hur ska det bli för Saga? viskade Tove, när hon föreställde sig hur ledsen deras femåriga dotter skulle bli, som just nu sov så stilla i sitt rum.
Du är ju hennes mamma, hitta på något! svarade han och lämnade lägenheten till Knappens ylande…
Tove satt hela natten i köket med hunden i famnen. Knappen slickade hennes kind och försökte visa sitt stöd. Hon förstod att något hemskt hade hänt.
Flera dagar gick, och Tove visste inte hur hon skulle berätta allt för sin mamma. Mamman ringde då och då och undrade hur det gick, men Tove svarade hastigt att allt var okej och stängde av mobilen.
Hur går det med jobbet då? Hittat något? Tänk på att om din Stefan smiter så har du snart inga pengar kvar, sa mamman när hon kom på besök.
Till slut brast Tove i gråt och erkände för henne att det varken var några jobb som nappat eller att Stefan gått för flera dagar sedan.
Mammas förvåning gick snabbt över till frustration:
Alla kunde se vilken han var från början. Ni bodde ihop fem år, fick barn, men du fick aldrig någon ring på fingret, beklagade sig Toves mamma.
Hon tyckte synd om sin dotter och sitt barnbarn.
Så, vad ska du göra nu då? frågade hon tillslut.
Tove ryckte på axlarna:
Jag får väl jobba som barnskötare på Sagas förskola, sa hon uppgivet.
På den lönen klarar du dig inte länge… Och så ska du mata hunden också, summerade mamman, som aldrig varit något för djur alls, särskilt inte lilla Knappen som Tove hittat ute på gatan.
Hon hade mer på hjärtat, men tystnade när hon såg tårarna i dotterns ögon.
Det ordnar sig, jag hjälper dig. Behöver du barnvakt till Saga så ställer jag upp, försökte hon trösta Tove…
Ytterligare en vecka passerade.
Under tiden hade Tove fått jobb. Varje morgon gick hon tillsammans med Saga till förskolan. Flickan var glad.
Mamma, kan inte Knappen komma med till jobbet också? Mormor bara tjatar om att hon är trött på att rasta henne. Knappen kunde ju hjälpa till att diska och vakta oss på vilan, brukade Saga skämta.
Tove skrattade och kramade henne, men det högg till i bröstet när nästa fråga kom:
Mamma, kommer pappa hem till nyår? Tror du han hinner?
Hon vågade aldrig berätta sanningen. Hon hittade på något om en viktig jobbresa. Hon ringde Stefan och försökte övertala honom att träffa Saga. Men han svarade alltid att han hade viktigare saker för sig:
Tove, låt mig få mitt eget liv. Säg till Saga att jag är någon slags superagent på hemligt uppdrag. Jag blir borta länge, typ så, sa han sist och undrade om Tove sett hans slips.
Hur kan den försvinna nu? Jag har ju inget att ha på mig till nyår! klagade han medan han la på.
Tove satt kvar, tankfull. Hon visste inte hur de skulle fira nyår, hur hon skulle förklara allt för Saga.
Allt förändrades när mormor tog med Saga till vårdcentralen. Saga var lite förkyld men på bättringsvägen. Plötsligt kom Stefan runt hörnet.
Pappa! Är du hemma igen? ropade Saga och slängde sig i hans famn.
Stefan ryckte till, men försökte le och sa försiktigt att han och mamma inte skulle bo ihop längre. Sedan skyndade han iväg.
Jag kanske hinner förbi någon dag, sa han snabbt.
Saga blev alldeles stel och viskade:
Kom inte hit mer.
På kvällen fick hon feber igen, och efter två dagar fick de ringa läkare.
Saga ville varken prata eller äta. Hon verkade inte vilja bli frisk heller.
Troligen till följd av stressen, konstaterade doktorn när han hört om pappan.
Tove förebrådde sig själv.
Jag borde sagt sanningen på en gång. Hon är smart, hon hade förstått, sa hon till sin mamma, som bara skakade på huvudet…
Två dagar senare kom nästa chock. Mormor gick ut med Knappen utan koppel hon hade bråttom. Men när hon ropade på henne, tvärvände Knappen och sprang rakt över gatan.
Jaså, är det så du vill ha det! Då får du väl frysa ute, muttrade mormor och gick upp till Saga med medicinen.
När Saga fick veta att Knappen var borta, ville hon varken äta eller dricka. Tove försökte lova att hitta henne, men Saga var bestämd:
När Knappen kommer hem, då äter jag, sa hon och vände sig mot väggen.
Det här är ditt fel, Tove. Du har skämt bort henne. Hon lyssnar inte alls längre, suckade Toves mamma.
Du kunde ha hållit koll på Knappen istället för att gnälla, svarade Tove oväntat surt.
Jag försöker banne mig bara hjälpa, kontrade mamma och gick sin väg…
Tove blev ensam igen. Länge gick hon runt kvarteret den kvällen.
Saga somnade äntligen. Tove vågade ändå hoppas att Knappen skulle hitta hem. Men förgäves. Frusen och trött släpade hon sig hem och somnade oroligt…
Saga vaknade tidigt:
Mamma, jag drömde om en gran! Vi pyntade den och hittade Knappen! sa hon förväntansfullt.
Tove log sorgset. På köksbordet stod en liten konstgjord gran. Snart var det nyår, och de hade gjort det bästa för att göra det mysigt.
Men Saga blev ledsen och tjatade om att de behövde en riktig stor gran.
Då kommer Knappen hem! Precis som i drömmen! grät hon.
Tove suckade. En gran var inte aktuellt hon hade inte råd. Hon ringde sin mamma, men hon vägrade komma över:
Är den där hunden viktigare än din egen mamma?! tänk på det, sa hon och la på.
Tove förstod att hon inte kunde räkna med någon hjälp. Som tur var var det snart helg.
Saga var håglös och ville inte äta. Mot kvällen, när allt var färdigt inför nyår, brast det för Saga:
Ingen gran, mamma. Och Knappen kommer inte tillbaka, lika lite som pappa…
Tove strök henne över håret och bet ihop för att inte gråta. Hon bad grannen en snäll gammal tant att se efter Saga och sprang ut…
Den kalla vinterluften bet i kinderna och snöflingorna dansade omkring henne. Folket de mötte log, men Tove såg ingen. Hon letade febrilt efter Knappen.
Vart tog du vägen, lilla vän? viskade hon och gick samma gator om och om igen.
Plötsligt stod hon framför en liten granmarknad. En barsk man i päls stod och huttrade vid de sista gröna träden. Tove stannade.
Ska du ha en gran? Bara två kvar, kan ge dig rabatt, ropade försäljaren glatt.
Hans familj väntar väl hemma, tänkte hon. Middagen står på bordet, barnen tittar i fönstret efter pappa
En lycklig ung familj köpte en gran till, så bara en återstod.
Ska du ha den eller inte? Sista chansen, annars hjälper jag dig hem med den, log mannen.
Tove såg på honom med desperation i blicken. Hon hade inga pengar, och de få kronor som låg hemma räckte inte till någon gran.
Hon kände sig generad men såg då barr som låg i ett hörn av bilen.
Kan jag få ta några grenar… om de ändå ska slängas? frågade hon försiktigt.
Mannen såg på henne och nickade.
Ja visst, ta så mycket du vill. Jag hjälper dig, sa han och hivade upp en bunt grenar.
Tove tackade honom ödmjukt och började förklara sig:
Min dotter är sjuk… hon drömmer om en gran. Och hunden har sprungit bort… det känns inte alls som nyår, mumlade hon.
Mannen lyssnade intresserat. Hans fru hade nyligen lämnat honom och han var fortfarande sårad. Han hade heller ingen att fira med.
Just då dök en annan man upp:
Vad kostar den där sista granen? frågade han.
Redan såld. Pröva borta hos grannen, han har kanske någon kvar, svarade försäljaren.
Tove blev förvånad.
Kom, jag hjälper dig hem med grenarna, log mannen plötsligt.
Och Tove märkte då att han inte var så barsk som han såg ut.
Men jag har inga pengar, erkände hon.
Det är okej, svarade han mjukt.
Då hände något oväntat, sådant som bara sker när det är alldeles före nyår.
Mannen öppnade dörren till lastbilen och där, på sätet, låg Knappen och sov. Hon var inlindad i en ylletröja och såg yrvaken upp.
Men hur har du fått tag på Knappen? utbrast Tove med gråten i halsen.
Knappen? Jag kallade henne för Granen, log mannen. Hon sprang omkring här i morse, såg bortkommen ut… sen värmde hon sig vid mina fötter. Så jag tog in henne i bilen så hon inte skulle frysa, stackaren.
Han hette Patrik. Han älskade dessutom djur och var bra med barn.
Ganska snart blev Toves hem varmt och hoppfullt igen. Det var som att hela nyårshelgen var magisk och att ödet förde två godhjärtade människor samman.
Ingen kan förklara riktigt hur det gick till. Men en sak är klar: den nya lilla familjen blev lycklig. Och ibland kallar de fortfarande Knappen för Granen.
