Helena hade förberett sig hela dagen inför nyårsfirandet: städat, lagat mat, dukat bordet fint. Det var hennes första nyår utan föräldrarna, och istället tillsammans med sin stora kärlek.
I tre månader hade hon nu bott hos Anders i hans lägenhet. Han var femton år äldre än henne, hade varit gift, betalade underhåll och hade en svaghet för öl ibland… Men sådant spelar ju ingen roll när man verkligen älskar någon. Vad det var hos honom som fått henne på fall kunde ingen riktigt förstå: han var långt ifrån snygg, rent av ganska ful, hade ett omöjligt humör, var snålare än de flesta och pengar hade han aldrig. Och råkade han ha några, gick de uteslutande till honom själv. Men just denna märkliga Anders hade Helena blivit förälskad i.
Hela tiden hoppades Helena att Anders skulle inse vilken fin, tålig och ordningsam kvinna hon var. Kanske skulle han vilja gifta sig med henne. Han brukade säga: “Vi måste bo ihop ett tag först, så jag ser vilken sorts hushållerska du är. Det kan ju vara så att du är som mitt ex.” Vem hans ex egentligen var hade Helena aldrig förstått han nämnde inget vettigt om henne. Så Helena kämpade på, visade alltid sina bästa sidor: bråkade inte när han kom hem full, lagade mat, tvättade, städade, handlade mat för sina egna pengar (man vill ju inte att Anders ska tro att man är girig). Till och med till nyårssteken, sillbordet och julmusten hade hon betalat allt själv. Hon köpte till och med en ny telefon till honom i present.
Medan Helena förberedde festen, gjorde Anders också sitt på sitt eget vis. Han söp till på kvarterskrogen med sina kompisar. Han kom hem småfull och meddelade glatt att de snart skulle få besök till nyår: hans vänner, inga som Helena kände. Hon dukade fram maten, och nu återstod bara en timme till tolvslaget. Hon kände sig ledsen, men behärskade sig, ville inte visa vad hon egentligen kände hon var ju annorlunda än hans ex.
En halvtimme före midnatt ramlade det in ett halvdrucket gäng män och kvinnor. Anders sken upp direkt, placerade alla kring bordet och festandet fortsatte. Anders presenterade henne inte ens för gästerna, de märkte henne inte ens de satt bara där och drack, pratade och hade egna skämt. När Helena påpekade att det snart var midnatt och kanske dags att hälla upp bubblet, såg de på henne som om hon var en objuden gäst.
Vem är hon? sluddrade en av tjejerna.
Min sänggranne, skrattade Anders, och de andra hängde på och skrattade åt Helena.
De åt maten hon lagat, och gjorde sig samtidigt lustiga över henne. När klockorna ringde in det nya året skrattade de rått över hur naiv hon var, och berömde Anders för att han skaffat sig en gratis hushållerska och kock. Och Anders försvarade henne inte, skrattade bara med, åt maten som Helena köpt och lagat, och behandlade henne som luft.
Tyst smög Helena ut ur rummet, packade ihop sina saker och gick hem till sina föräldrar. Ett värre nyår hade hon aldrig varit med om. Mamma sa det vanliga: Jag sade ju att det skulle bli så här, pappa drog en lättnandes suck och Helena, gråtandes ut sin besvikelse, tog av sig skygglapparna.
En vecka senare, när Anders fått slut på pengar, dök han upp hemma hos Helena som om inget hänt:
Varför stack du? Är du sur eller? Och när han såg att hon inte tänkte försonas, tyckte han det var läge att gå till attack: Ja men det är jättefint av dig lata dig hemma hos morsan och farsan, medan det ekar tomt i mitt kylskåp! Du börjar likna mitt ex!
Helena blev helt stum av hans fräckhet. Hon hade i sitt huvud förberett så många gånger vad hon skulle säga till honom, men nu när han stod där visste hon inte vad hon skulle få ur sig. Det enda hon klarade var att svära åt honom och smälla igen dörren framför näsan på honom.
Så, från och med nyår fick Helena ett nytt liv.
