Hos tant Ingrid i byn dog katten. En välmeriterad katt var han, med många segrar över det svagare kattsläktet, utkämpade strider mot rivaler och otaliga fångade sorkar. Men till sist blev han en gammal, trött gårdstiger inget att göra åt, åren hann i kapp. Nästan tjugo år hade han tassat runt i denna värld utan helrenovering.
Tant Ingrid svepte in sin älskling i ett rent lakansstycke, tog spaden och promenerade ut bakom potatislandet för att ge honom en vila bland björkarna. Hennes man, Stig Edvardsson, härjade samtidigt i matkällarens hörn, där han skruvade, förbannade, och plötsligt försvann ur synfältet.
Efter att ha tackat katten för lång och trogen tjänst kastade Ingrid igen gropen och klev ut ur slyet med lerkletig spade på axeln. Grannen gick förbi det var den stadsbesökande tant Siv.
God dag på dig, Ingrid Svearsdotter! hälsade Siv, och för att säga något frågade hon: Vad pysslar du med där ute?
Tja, sa Ingrid, Min gamle Magnus har lämnat oss, stackaren. Gud tog tillbaka sin pojke. Jag grät en skvätt, men nu har han fått ro bakom jorden.
Av detta besked tappade Siv tråden på var hon var på väg. Hon hade ju sett Stig Edvardsson på Konsum så sent som gårdagen, där han köpte socker, en dosa snus och en liten kvart renat.
Det kan väl inte vara? sa Siv. Din Stig död? Men så bråttom det gick! Jag såg honom ju nyss.
Åjo, igår var han ännu piggt på språng, nickade Ingrid. Glad hela dagen, slukade en hel strömming. Vi låg till och med och kelade lite på kvällskvisten
Sivs ögon blev långsamt klotrunda.
Men imorse blev Magnus dyster, sjuknade in, avslutade Ingrid. Lade sig på bänken, muttrade nåt och flög sin kos.
Siv korsade sig utan att tänka.
Så det kan gå, mumlade hon. Nyss fanns Stig nu är han borta. Men spaden då? Vad ska du med den?
Som jag sa grävde ner honom bakom jorden, upprepade Ingrid. Linda in honom i rent tyg och la en kvist som markering, så jag inte glömmer.
Siv, som var stadsfru, kände inte alla byns seder ordentligt. Nej, hon tyckte det var väldigt besynnerligt att Ingrid sådär rättframt begravt sin avlidne man bakom potatislandet, med en gren som gravsten.
Omtänksam är du, Ingrid, mumlade Siv förvirrat. Du bara gick och grävde nern! Men inte ska du väl ja, man borde väl ringa kommunens folk? Så någon skriver upp döden?
Nu tittade Ingrid mycket märkligt på Siv.
Du är då rolig, skrattade hon. Stig var ju en alfahanne men inte drar man kommunen för sådant strunt! De skulle ju aldrig få vila annars. Ska vi kalla hela statsministern nästa gång?
Siv teg. Ingrid svängde spaden till andra axeln.
Kanske gör ni så i stan, sa hon försonligt. Ni är ju så kloka, med advokater, inspektorer och jurister Här i byn går vi rakt på sak. Dör Tage ja, då blir det spaden. Bakom potatislandet finns det yta.
Ja du, mumlade Siv. Jag har inte förstått allt om detta livet. Men varför begrava i slyet och ingen kyrkogård?
Sivs oförstånd började reta Ingrid.
Och var skulle jag annars med honom? Ilägga honom bland kristet folk? Det vore väl för mycket av det goda. Bakom potatislandet har de alltid hamnat.
Siv slog sig försiktigt ned på huggkubben. På Ingrids spade vågade hon inte se. Benen ville knappast bära.
Du är allt märklig, granne, sa hon slutligen. Har du lagrat många därute?
Jodå, en hel del, filosoferade Ingrid. Före Magnus fanns Arvid, han var mjuk men lite slemmig. Ofta smög han upp i sängen och gjorde hela lakanet blött. Oj, så jag skällde! Innan dess Sigvard foglig, kärleksfull. Men slutet kom till honom också. Jag har haft min beskärda del.
Så körde Ingrid kraftfullt ner spaden i gräset, som för att sätta punkt.
Nu ligger de där på rad, alla mina pojkar. Magnus, Arvid, Sigvard mina stiliga. Men ingen fara snart lovar Tove mig en ny liten. Nog räcker de livet ut!
Vad Siv tänkte förblir okänt, för just då dök gamle Stig Edvardsson upp bakom Ingrid, täckt av jord och röd i ansiktet av ilska.
Försöker du ta livet av mig, gammjänta? röt han åt sin hustru. Du grävde ju igen mig upp till öronen, jag skrek och slet, och så står du här ute och pratar goja!
Han slet spaden ur hennes händer och tillade:
Ge hit mitt verktyg! Jag ska hämta stövlarna ur källaren och flaskan är kvar där nere.
Här gled Siv sakta ned från huggkubben och svimmade. Därför kom den lilla kvartingen från källaren väl till pass.
