Varför fick hon ett sådant öde
För varje år som gick insåg Linnea att hon inte ville och aldrig skulle leva som sin mor Gunvor. Gunvor var fortfarande en rätt ung kvinna men såg sliten ut, mycket äldre än sin faktiska ålder, och den ständiga boven i dramat var hennes evigt berusade make, Håkan.
Linnea var sjutton, hade gått ut gymnasiet men inte sökt vidare av rädsla för att lämna sin mamma ensam. Hon hade redan velat rymma hemifrån många gånger, men hennes medlidande för mamman höll henne kvar. Vem skulle annars lägga is på svullnaderna och fylla på ett glas vatten när pappa blev rasande?
Den här kvällen kom Håkan hem full igen, klampade in i köket och slog sig tungt ned vid bordet. Gunvor ställde tyst en skål ärtsoppa framför honom, men nästan genast såg hon skålen flyga i golvet, spillande varm soppa nära hennes fötter.
Nu får det fan vara nog med din soppa, grymtade han med vilda ögon mot Gunvor.
Linnea blev snabbt på fötterna och hjälpte sin mor att sopa upp skärvorna. Håkan, som knappt kunde hålla sig upprätt, sparkade irriterat till Gunvor på vägen ut ur köket och fräste till dottern:
Du, imorgon bitti följer du med på fisketuren. Då får vi väl lite gös till morsan så hon kan koka soppa ändå.
Linnea hoppades att han skulle glömma sitt påhitt, men hon vaknade av ett hårt knuff, Håkan stod där, stinkande av öl och med blicken klar av gryningen.
Kom igen, vi missar nappen vid soluppgången.
Halvt panikslagen rafsade Linnea ihop sina kläder. Gunvor dök plötsligt upp vid dörren med en spann mjölk, hon hade just mjölkat kon.
Har du ens varit ute? Sett himlen? Det blir oväder, sa Gunvor, ingen går ut i sånt väder på sjön.
Gunvor ställde spannet i dörren och ställde sig skyddande vid Linneas sida.
Jag släpper dig inte. Han dränker dig.
Men Håkan knuffade undan Gunvor så hon föll och välte ut mjölken. Han flinade kallt, slet tag i Linnea och tvingade med henne ut ur huset. Hon såg ett mörkt moln torna upp sig, när de la i båten började vinden tillta. Hon blev livrädd, men Håkan rodde skickligt mot djupet där fiskarna skulle nappa bäst.
De hade nästan nått andra sidan av sjön då vinden vrålade upp och regnet slog hårt. Linnea klamrade sig kall om båtens sidor när Håkan skrek med ett galet leende:
Min far sa alltid bästa fisket är när stormen rasar, rakt över till andra sidan!
Han ställde sig upp med spöet, men en plötslig vindpust kastade vattnet högt Håkan tappade balansen och föll i sjön. Vågor tog honom, han slog vilt med armarna men gick under. Linnea grep efter en åra men tappade balansen båten slog runt och allt blev svart.
Hon vaknade i ett litet dunkel, i en fuktig, trång stuga med en man med yvig skäggväxt som betraktade henne med blick av gråsten. Varje andetag kändes tungt, kroppen lydde inte.
Jaså du har vaknat, mumlade han och började tända i kaminen. Linnea förlorade åter medvetandet, såg Gunvor i en dröm ungdomlig och sorgsen.
När hon vaknade igen satt skäggiga mannen vid sängen och gav henne en märklig avkok med sked.
Drick nu, lilljänta. Ät lite bröd också.
Lång tid gick. Linnea återvann krafterna, reste sig vacklande, gick till fönstret. Senhöstens vind gjorde träden kala och röda. Hon hade på sig någon annans för stora pyjamas, håret var invirat i en grov fläta. I köket stod den skäggige mannen och rörde i en gryta.
Jaha, du är uppe. Sätt dig. Här är bröd.
Linnea slog sig förläget ner. Han sköt över en skål soppa. Själv åt han glupsk.
Hur kom jag hit?
Ät först, prata sen.
Hon åt under tystnad.
Du minns ingenting, va?
Nej, skakade hon på huvudet.
Jaha… Tänk att leva ihop, sköta om, och så inget minne… Du kanske glömt allt av sjukdom. Jag räddade dig ur sjön, vet du.
Linnea rynkade pannan, försökte minnas.
Minns du ditt eget namn ens?
Nej.
Så det är alltså så Du är min fru, Valborg, Valborg Nilsson.
Nej, det kan inte stämma, utbrast Linnea skräckslaget.
Det kan visst det! skrattade mannen kallt. Kom nu, så ska jag påminna dig, sa han och drog henne mot sovrummet. Du har legat här sjuk i månader.
Hon försökte slita sig han slog henne hårt och välte henne på sängen.
Otacksamma kvinna. Jag vårdade dig, räddade dig från döden. Nu får du visa tacksamhet.
Linnea gav upp, låg som en trasdocka och tårarna rann. Ute hördes motorsågen från skogen. Nästa gång hon såg sin chans slet hon på sig en stor jacka, försökte smyga bort. Men ett knak, brottet av en gren, och mannen var genast där, slet henne tillbaka.
Vad tror du att du pysslar med? Tror du du kan fly? Nej, du går ingenstans. Nu tänder jag bastun så du får värma dig. Du kommer ändå aldrig därifrån. Känner du ens igen mitt namn? Jag heter Kent.
Som förtrollad följde Linnea honom. Hon mindes ändå inget. Svagheten och malande sjukdom gjorde motstånd omöjligt, men inombords höll hon fast vid tanken att någon gång skulle hon fly.
Herre Gud, varför har jag fått detta öde? Tänkte hon ständigt.
Kent la all hushållsarbete på henne: huset skulle skina, kläderna vara rena, maten lagas. Hon skulle sköta ladan, och värst av allt när han med äckligt leende tvingade henne till sängen. Om hon gjorde motstånd slog han henne. Då förstod Linnea det var bättre att inte strida.
Tiden gick. Kent for iväg för att fiska och jaga, reste till Karlstad för att sälja kött och fisk. När han var borta läste Linnea dammiga böcker, försökte glömma skräcken. Men så fort han kom hem kände hon tårarna komma.
En dag under förevändningen att samla kvistar gick hon till älvstranden och såg Kents båt, fastlåst med ett stort lås. Hon visste att nyckeln hängde på en spik i köket. En gång när Kent sov efter lunchen, passade hon på, tog nyckeln och en varm jacka, smög till båten, låste upp och gav sig ut. Men knappt hade båten lämnat stranden förrän ett skott visslade förbi hennes huvud. Hon såg Kent vid huset med bössan höjd.
Vänd om direkt, annars skjuter jag på riktigt! skrek han.
Hon rodde tillbaka, han släpade henne upp ur båten och slog henne till marken. När hon vaknade var hon inlåst som förut.
Det verkar som jag måste låsa in dig i lagården nästa gång, annars lär du aldrig begripa.
Veckorna gick. Linnea började tänka att hon skulle bli galen. Hon återfick sin styrka, men snart började illamående och oro. Kent noterade det.
Är du gravid nu då, va?
Snart insåg båda sanningen. Kent blev vänligare, slog henne inte längre, minskade på kraven. En dag for han in till stan för att sälja, som han brukade via båten och sedan bussen.
En kall novemberdag stod Linnea vid älven. Plötsligt hördes båtmotor. En annan liten motorbåt la till inte Kent utan en äldre man i jaktkläder.
Han stirrade på henne.
Linnea? Är det du?
Du måste ta miste, svarade hon stelt. Jag heter Valborg.
Sluta nu. Jag har känt dig sen du var liten. Din mamma har ju sörjt dig, trodde du drunknade när din far gick bort. Jag bor mittemot, Lars, minns du inte mig? Hur kom du hit?
Jag bor här med min man…
Jag har aldrig sett något liv här på åratal! Linnea, följ med mig över älven. Allt kommer tillbaka när vi är trygga, berätta för mig! Är du rädd?
Hjälp mig, Lars! hjälp mig att fly. Om Kent hittar mig dödar han oss båda…
Skynda hit, sa Lars. När de lagt till vid andra sidan hördes fler skott bakom dem. De sprang över en åker mot det lilla röda huset där Lars hustru väntade.
När Linnea kom in såg hon en kvinna hon känt från sina drömmar.
Hej… viskade hon.
Min dotter! Du är tillbaka, Linnea! ropade Gunvor och kramade henne.
Lars förklarade allt. Bit för bit återvände minnet: Gunvor, pappan, allt, även den dramatiska olyckan på sjön och Kents skäggiga ansikte.
Mamma, om han hittar mig, då gör han oss illa. Han är inget annat än ett rovdjur.
Grannkvinnan Astrid kom också, omfamnade Linnea och sa:
Gunvor, ni måste bort härifrån! Min syster har stuga i Dalarna, ni får bo där tills vidare. Packa snabbt, Lars skjutsar er.
De åkte iväg. Kent kom till Gunvors hus sent, såg låset och möttes av Astrid.
Vem letar du efter? frågade hon.
En gammal bekant.
Ingen här, svarade Astrid kallt.
Lars hjälpte sedan Gunvor sälja huset. Med pengarna, svenska kronor, köpte de ett litet torp i Västergötland. Astrid hjälpte med att måla och få ordning.
Med tiden återvände Linneas minne helt. Hon mindes mardrömmen med Kent, och hur sonen Nils påminde om det som hänt, men hon älskade honom mer än något. Gunvor också. Och framför dem låg den stillsamma lyckan, där grannen Erik redan drömde om att fria till Linnea, den svenska flickan med stormen i ögonen.
