Du klarar dig inte utan mig! Du kommer aldrig att klara dig! ropade min man medan han slängde sina skjortor ner i en stor väska.
Men jag klarade mig. Jag bröt inte ihop. Kanske, om jag hade gett mig själv mer tid att tänka på hur jag skulle överleva ensam med två barn, hade jag hunnit måla upp alla tänkbara mardrömsscenarier och kanske till och med förlåtit otroheten. Men det fanns ingen tid för det det var dags att lämna mina döttrar på förskolan och sedan rusa vidare till jobbet. Min man hade kommit hem bara en halvtimme tidigare, sprudlande av självförtroende och nyförälskad. Hela världen låg för hans fötter, verkade det som.
Så när jag tog på mig kappan blev det snabba, tydliga order:
Sigrid, hjälp Majken med jackan och se till att hon äter ordentligt på förskolan. Fröken klagade på att hon vägrade gröten i morse.
Rickard, ta nu allt ditt, allt du kämpat så hårt för. Dra inte ut på det. Och släng nyckeln i brevlådan när du går. Vi hörs.
Sigrid kom till världen precis en halvtimme före Majken och räknades därför som storasyster. Nu är de fyra år gamla, lika men ändå med egna personligheter. Sigrid äter snällt sin gröt, för så ska det vara. Majken protesterar:
Det är klumpar i gröten. Jag tänker inte äta det.
Tur att förskolan låg bara tio minuter bort lugnet på väg dit hjälpte mig samla tankarna och slippa fokusera på vad som väntade framöver. Inte heller på jobbet fanns tid att stirra ner i avgrunden av egna känslor som sjuksköterska på vårdcentralen var varenda minut fulltecknad och hemgången bara början på nattens jour. Först när kvällen kom och jag såg de tomma galgarna i hallen, där hans jacka brukade hänga, slog sanningen till: nu var jag ensam. Men att sitta och gråta, det ligger inte för mig. Allt måste fortsätta som vanligt helst bättre till och med. I varje situation kan man välja att lägga sig och ge upp, eller försöka ordna sina tankar, hitta en utväg och kanske till och med se något positivt. Börja med något enkelt laga middag, till exempel.
Vad har egentligen förändrats nu? funderade jag högt medan jag skar grönsaker till salladen. Vad brukade han göra som jag inte kan klara själv? Inget som är omöjligt. Det kräver bara att jag justerar rutinerna lite. Det fixar jag. Allt är bra. Det blir ännu bättre. Jag vill inte leva så, oroa mig för var han är och om han är hos någon annan. Bättre ensam. Svårare ja, men lugnare.
Efter att ha läst ett kapitel ur “Pippi Långstrump” och pussat flickorna godnatt, smög jag ut till badrummet. Tvättmaskinen hade tystnat, det var bara att hänga upp tvätten. Sedan satte jag på en kanna te, för att samla tankarna och planera morgondagen. Flickorna, tvillingar, lika som bär. Två kan vara svårare än en, men jag har aldrig tyckt det var övermäktigt. Det förvånade mig alltid när folk visade sitt medlidande.
Vi har det bra, svarade jag alltid. Jag går inte på knäna. Jag klarar det.
Vattnet kokade. Jag bryggde en kanna te med min favorit, citronmeliss, och tände en mysbelysning i vardagsrummet. Utanför föll snöblandat regn, men innanför var det varmt och tyst, bara klockan tickade på väggen.
Då ringde det plötsligt på dörren. Jag blev förvånad när jag såg min granne, Gertrud, på tröskeln. Hon, en äldre kvinna i grannhuset, hade alltid känts avvisande; gick förbi torrt hälsande när hon rastade sin lilla, alltid ganska sjabbiga hund på morgnarna. Några gånger hade jag sett den där hunden smyga kring soptunnan på gården, tyst och hungrig. Gertrud hade väl förbarmat sig över den och gett den ett hem. Ingen verkade någonsin hälsa på henne, utom resorna till ICA och de där ensamma morgonpromenaderna.
Förlåt att jag stör, sa hon och drog sin sjal tätare runt axlarna, men jag såg att din man bar ut sina saker idag. Har han lämnat dig?
Det angår inte dig, svarade jag bryskt.
Det har du rätt i. Men om du behöver hjälp någon gång går det bra att säga till. Med flickorna eller vad som.
Kom in, sa jag impulsivt. Vad heter du egentligen? undrade jag medan jag hällde upp te i två koppar. Satte fram en korg med hembakta kanelbullar: Varsågod.
Jag heter Gertrud Lindström. Och du heter ju Elin, det vet jag. Men Elin, fortsatte hon och tog en bit bulle, jag tränger mig inte på. Vill bara att du ska veta jag hjälper gärna till om det behövs. Inte för pengar, bara för att jag vill. Det ger mig glädje.
Gertrud tog en försiktig klunk av teet, nickade uppskattande:
Väldigt gott. Är det citronmeliss? Jag har massor av det i min trädgård på landet. Kom gärna ut och vila där i sommar, det finns gott om plats. Ett äppelträd har jag också. Underbara äpplen…
Jag betraktade henne. Varför hade jag tyckt hon var otrevlig? Kanske för att hon aldrig gjort sig till, aldrig krävt att få veta om det var jobbigt att vara mamma till tvillingar, aldrig trängt sig in i mitt privatliv som andra. Hon frågade inte efter detaljer om min man, hon strödde inte salt i sår. Hon erbjöd bara hjälp. Jag såg på Gertrud med nya ögon prydlig i rena tofflor, håret i en knut, klänning med spetskrage och doft av diskret parfym.
Jag lyssnade när hon berättade om sitt sommarställe, om äpplena, den lilla bastun, sjön där änderna simmar hela sommaren. All oro gled undan lite i taget, och värme spred sig långsamt inom mig.
Jag minns den tiden fortfarande, fast det är fem år sedan nu. Minns min mans rop: Du klarar dig inte! Men allt det där ligger långt bakom mig.
Gertrud rör vant ihop äpplena, lägger dem på en botten och skjutsar in formen i ugnen. Salladerna är färdiga, steken puttrar på spisen. Idag fyller min kära granne år. Det är sensommar, augusti. Dörrar och fönster står öppna i den lilla röda stugan på landet. Doften av äppelpaj sprider sig över köket.
Tänk vad hon har hjälpt mig! tänker jag när jag ser på Gertrud, rödblommig av värmen vid ugnen.
Vad hade jag gjort utan henne? Flickorna älskar sin bonusmormor. Hon kunde lika gärna ha stängt dörren, inte släppt in mig den där kvällen. Nu är de båda nio stora skolbarn och tillbringar varje sommar här, vid sjön, bland vänner och med sin älskade mormor.
Jag går ut och plockar fler äpplen till kompott, säger jag, och går ut med korgen under armen.
Under äppelträdet, i skuggan, vilar hunden Alma. Vem kunde trott att den där raggiga lilla hunden från soporna, som Gertrud tog hand om, nu blivit en vacker labrador?
Allt handlar om kärlek. Bara kärlek räddar oss, tänker jag, och ger Alma en bit kanelbulle ur handen.
Och jag har lärt mig det går alltid vidare, bara man tillåter sig ta emot hjälp och ge av sitt eget hjärta.
