När jag var trettio var jag den där kvinnan som alla brukade säga hade “hela livet framför sig”.
Jag hade ett bra administrativt jobb på kontor i Stockholm, ett hyreskontrakt på en trevlig lägenhet på Södermalm, reste iväg så fort andan föll på och brukade hänga ute med vänner på helgernavi gick och åt god mat, såg bio eller dansade tills fötterna värkte.
På den tiden hade jag en pojkvän som jag var tillsammans med i nästan fem år. Men så fort han började prata om att “skaffa barn någon dag”, fick jag rysningar.
Jag sa till honom att jag inte såg mig själv bland blöjbyteskaos och vaknätter. Han brukade byta ämne snabbt.
Jag var helt inne på att spara pengar, utvecklas, plugga vidare, upptäcka nya platser. Inte på att bli mamma.
Vid 37 träffade jag en ny man som jag trodde kunde bli något riktigt. Men han hade en son från ett tidigare förhållande, och för mig kändes det bara som ett jätteansvar.
Så en dag frågade han om vi skulle flytta ihop, men sa också tydligt att han ville ha ett till barn en vacker dag.
Jag blev rädd och drog mig undan. Slutade svara tills han insåg vad som hänt.
Jag minns vad min syster Malin sa till mig:
“Du kommer ångra att du lät en bra man gå bara för att du inte vill ha barn.”
Jag skrattade bara. Tyckte hon överdrev.
När jag var 45 år var jag verkligen mitt uppe i karriären.
Jag blev befordrad, hade bra lön i kronor, kunde resa vart jag ville, hade köpt min första Volvo, målade huset själv från golv till tak. Jag var stolt.
Samtidigt, när jag firade mina små och stora segrar, såg jag mina gamla tjejkompisar med deras barnpå förskolan, på skollämning, vid fotbollsturneringar och balettuppvisningar.
Jag sa till mig själv:
“Herregud vilket kaos det där hade aldrig varit min grej.”
Jag var helt säker på att mitt liv var mer harmoniskt.
När jag var 52 blev min syster svårt sjuk och behövde en operation.
Hennes barn var där hela tidenordnade med vård, papper, hämtade mat, satt och väntade.
Jag kände mig fullständigt maktlös.
Om något sånt hände migvem skulle jag kunna ringa?
Jag satt där i väntrummet på Karolinska, och för första gången slog tanken till:
“Tänk om det är jag en dag?
Vem skulle komma för min skull?”
Där föddes den första lilla ångern. Liten, tyst men den fanns där.
När jag fyllde 60 gick min mamma bort.
Plötsligt föll allt ansvar på mig:
sjukhuspapper, begravning, räkningar, att tömma hennes lägenhet i Solna.
Mina syskonbarn hjälpte till, men alla hade sina egna liv, barn, jobb.
Den natten sov jag ensam, omgiven av svarta sopsäckar med mammas kläder, och för första gången kände jag verkligen det jag blundat för:
det fanns ingen som behövde mig.
ingen som förlitade sig på mig.
ingen som fyllde tystnaden.
För första gången tänkte jag:
“Kanske hade jag kunnat bli en bra mamma.”
Söndagar blev svårare och svårare.
Systrarna mina samlas med barn, barnbarn, svärsöner och svärdöttrar.
Hus fyllda av skratt, stoj och liv.
Själv sitter jag stilla på en stol lite i utkanten.
Det är inte så att jag inte hör tillmen jag har ingen självklar plats i cirkeln.
Jag är “moster”, “syster”, men aldrig “mamma”.
Julafton är ännu svårare.
Alla fixar familjemiddag hemma hos sig.
Jag är alltid gäst. Aldrig den som håller i trådarna. Aldrig navet i en familj.
Nu, vid 67 års ålder, stiger jag upp själv, äter frukost själv, handlar själv, betalar själv. Det är ingen tragedi.
Det bara är så.
Blir jag sjuk, ringer jag en taxi själv till SÖS och sitter i väntrummet med väskan i knät. Ingen frågar hur det är med mig.
Blir jag ledseningen märker.
När något fint händersom när jag betalade av husetfinns ingen att glädjas med.
Ibland står jag vid fönstret och ser grannarna få besök av barnbarn och barn.
Jag får inga sådana besök.
Jag har ingen att lämna mina saker till.
Ingen att berätta min historia för.
Jag ångrar inte att jag gått emot normerna.
Jag ångrar att jag först sent fattade att livet inte är hur långt som helst.
Visst får människor leva precis som de vill
Men med åren blir det bara en sak man önskar:
Att det finns någon man kan luta sig mot.
