Jag minns det som igår, ändå känns det som om det var ur en annan tid den där eviga tröttheten som inte bara satt i kroppen, utan gick djupt in i själen. Det var ingen vag känsla av utmattning, utan ett plågsamt tillstånd, både fysiskt, psykiskt och inte minst ekonomiskt. Jag bar ansvaret för två vuxna människor, fast beslutna att förbli tonåringar för alltid.
De var förbi tjugoårsåldern, friska som nötkärnor, och alltid med de senaste mobilerna, märkeskläderna och snabbmat på bordet. Vårt hem blev som ett femstjärnigt pensionat. Varje eftermiddag kom de släntrande ner i köket på jakt efter något att äta. Dög inte maten, såg de missnöjda ut. Aldrig frågade de vad det kostade. Ett tack fick man inte höra. De hjälpte aldrig till, krävde bara.
Studierna, ja de påbörjade högskolekurser här och var, men slutade snart, för det var inget för dem. Deltidskurserna lämnades halvfärdiga. Planer och projekt blev aldrig mer än ord i luften. Allt slutade likadant med undanflykter, inbillad trötthet och vissheten om att någon annan, det vill säga jag, skulle ta konsekvenserna. Jobb hade de inga, för det fanns inget som passade. Men vanliga jobb ville de inte ens tänka på. Börja från början ansågs förnedrande, ändå var det inget problem att leva på andras slit.
De betalade inga räkningar i huset. De handlade inte, köpte inte ens tvål. El, vatten, internet, streamingtjänster, deras mobilabonnemang allt vilade på mig och min lön i kronor. Gick något sönder, ringde de mig, aldrig för att laga, bara för att rapportera trasigheten. Aldrig såg man dem lyfta ett finger för att fixa. Fanns det rena kläder, betydde det att någon annan tvättat. Fanns det mat, hade någon annan lagat. Om hemmet var i ordning, hade någon annan städat undan deras oreda som om de bara var tillfälliga gäster.
Trots det var de aldrig nöjda. De kritiserade mitt sätt att vara, mina rutiner, mina val, mitt språk. Jag fick höra att jag var svår, trött, tråkig eller kall varje gång jag försökte sätta gränser. Frågade jag dem om ansvar, skrattade de. Nämnde jag självständighet, himlade de med ögonen. Bad jag om hjälp att plocka undan eller slänga soporna, blev jag beskylld för att överdriva. Och sa jag någon gång nu finns det inte mer pengar, fick jag en blick fylld av förakt, som om det var min plikt att trygga deras bekvämlighet och ro.
Det svåraste av allt var insikten att det inte handlade om brist på möjligheter, utan viljan saknades. De var inte förlorade de hade bara gjort sig bekväma. Vant sig vid ett liv där allt ordnades, men inget värderades. Där modern blev en resurs, inte en människa. Där släktens pengar var en självklarhet, inte frukten av slit. Jag själv, år efter år, blev deras medspelare, med förväxlad kärlek och tålamod.
Men till slut sa det stopp. Jag insåg denna dag, en gråmulen morgon, att uppfostran inte betyder att hålla fast för evigt och kärlek innebär inte att låta sig förtäras. Jag födde inte döttrarna mina, Elsa och Maja, för att för evigt ta hand om vuxna barn med krav utan gräns. Bekvämlighet kan förstöra lika mycket som stränghet. Tystnad fostrar fel. Vill de stanna kvar i lättjan, får det bli på annan plats, långt från min kamp, mitt hem och min frihet.
Moderskapet är inget livslångt straffarbete. Även jag har rätt att vila från barn som inte vill bli vuxna.
