En dag, när Ludvig låg och tog en tupplur på sin säng, upptäckte han plötsligt att hans gosedjursleopard var spårlöst försvunnen. Han flög upp, nästan ur sin pyjamas, och genomsökte hela villan från kök till badrum. Efter att ha vänt uppochner på garderoben och lyft alla soffkuddar, fick Ludvig motvilligt dra slutsatsen att hans bästa vän måste ha tagit tåget till Göteborg utan honom.
Ludvig sörjde sin mjuka följeslagare i flera veckor. Men som i en klassisk svensk deckare, ingrep ödet: en dag hittade Ludvig leoparden undangömd i ett bortglömt hörn av garderoben! Återföreningen mellan Ludvig och hans tygvän var lika hjärtvarm som en fika på fredag; de återgick genast till sina gamla rutiner, som om ingen separation någonsin inträffat.
Ludvig har döpt leoparden till Otto och nu följer Otto med honom överallt till ICA, till lekparken och till farmors hus.
Astrid, Ludvigs klasskamrat, syftar nog på sin farmors sykunskaper när hon säger: lagade honom åt Ludvig.
Ludvigs farmor sydde om leoparden så omsorgsfullt och snyggt att den såg ut som ny. Ludvig blev överlycklig och tackade henne med tårar i ögonen och ett garanterat förlängt kramöverdrag.
Detta ögonblick visade hur mycket Ludvig värdesätter sin farmor, och hur viktiga familjeband är i synnerhet när det gäller gosedjur och sömnad.
