Jag har två barn. Mina barn har olika pappor. Mitt första barn är min dotter. Min Elvira är nu 16 år gammal. Elviras pappa betalar underhåll och har alltid kontakt med henne. Trots att mitt första ex redan är omgift och har två andra barn i sitt andra äktenskap, glömmer han aldrig vår dotter.
Min femårige son har däremot inte haft samma tur. För två år sedan blev min andre man sjuk och tre dagar senare gick han bort på sjukhuset. Det har gått en tid nu, men jag har fortfarande svårt att förstå att han är borta. Ofta kommer tanken att dörren snart ska öppnas och han kliver in med ett leende och önskar mig en bra dag. Då kan hela dagen gå åt till tårar.
Under allt det här har jag fått stort stöd av min förre svärmor, Monica. Trots att hennes sorg var lika djup som mindet var ju hennes enda sonstod vi tillsammans och hjälpte varandra genom sorgen. Vi ringdes ofta och hälsade på varandra. Vi pratade mycket om min man.
En period funderade vi till och med på att bo ihop, men min svärmor ångrade sig till slut. Vi hade ändå bott tillsammans i sju år. Min svärmor och jag hade alltid ett fint förhållande, man kan säga att vi var vänner.
Jag minns när jag blev gravid, då tog min svärmor plötsligt upp frågan om faderskapsprov. Det visade sig att hon sett ett program på SVT där en man i åratal uppfostrat ett barn som visade sig vara någon annans. Jag sa direkt att jag tyckte det kändes väldigt olustigt med såna tester.
Om en man tvivlar på att det är hans barn, då får han väl bli varannanhelgspappa!
Min svärmor sa att hon inte menade något illa och att hon trodde på att det var hennes sons barn jag väntade. Jag var ändå säker på att hon skulle kräva test när barnet kom, men hon tog aldrig upp det mer.
Så, i somras, blev min svärmor mycket sjuk och hennes hälsa försämrades snabbt. Då beslöt vi att hon skulle flytta närmare mig. Vi kontaktade en mäklare och skulle ordna så hon kunde köpa en lägenhet här.
När min svärmor sedan behövde läggas in på sjukhus igen, behövdes ett dödsfallsintyg för mäklaren. Det kunde hon inte själv ordna, så jag gick hem till hennes lägenhet och letade igenom hennes pärmar.
När jag letade efter intyget hittade jag istället något annat: ett faderskapsbevis. Det visade sig att när min son var två månader hade min svärmor ändå tagit ett test som bevisade att hon verkligen var min sons farmor.
Jag blev så upprörd när jag hittade det där pappret. Det betyder ju att hon, trots allt hon sagt, aldrig riktigt trodde mig! Jag kunde inte tiga, utan berättade allt för henne. Idag ber hon mig om ursäkt och säger att hon skäms över sin dumhet. Men jag kan ändå inte släppa känslan av svekatt min svärmor höll detta hemligt för mig i så många år!
Nu känner jag egentligen inte längre för att hjälpa hennehon svek ju mig. Men samtidigt vet jag att hon inte har någon annan.
Jag vill inte heller ta ifrån min son hans farmor, så jag kommer att fortsätta hjälpa min svärmor. Men den gamla värmen och tilliten oss emellanden kommer nog aldrig tillbaka…
