Utan mig klarar du dig inte! Du kan ingenting! ropar hennes man och slänger ned sina skjortor i en stor resväska.
Men hon klarar sig. Hon gick inte under. Kanske, om hon hade tillåtit sig att tänka på hur hon skulle överleva med två barn på egen hand, hade hon hunnit måla upp förfärliga scenarier för sig själv och kanske till och med förlåtit otroheten. Men hon fick aldrig den tiden hon måste lämna flickorna på förskolan och rusa vidare till jobbet. Mannen hade bara kommit hem för en halvtimme sedan, nöjd med sin nya kärlek och så uppfylld av sig själv.
När hon drar på sig sin kappa, kommanderar Tindra bestämt:
Maja, hjälp Alma att stänga jackan och håll koll på att hon äter ordentligt på förskolan. Pedagogen klagade på att hon vägrade gröt i går.
Erik, se till att få med dig alla dina ägodelar på en gång. Gör inget halvvägs. Lägg nyckeln till lägenheten i postlådan. Hej då.
Maja är född exakt trettio minuter tidigare än Alma och räknas som storasyster. Nu är de fyra år gamla. Självständiga små flickor med väldigt olika personligheter. Om Maja äter gröten hon avskyr bara för att så är det, så säger Alma ifrån: Det är klumpar i den, jag tänker inte äta det.
Tur att förskolan ligger så nära huset, bara tio minuters promenad. Flickorna småpratar och får henne på andra tankar, långt ifrån bekymren inför framtiden. På jobbet finns det inte heller tid för grubblerier som distriktsläkare är hela dagen fullbokad och sen ska hon ut på hembesök. Först på kvällen, när hon ser de tomma galgarna i hallen där mannens jackor brukade hänga, inser hon att från och med nu är hon ensam. Men det är inte hennes stil att bryta ihop eller klaga. Allt ska fortsätta som vanligt, gärna lite bättre. Man kan alltid välja att ge upp eller att ta ett djupt andetag, tänka efter och hitta någon liten ljusglimt, hur svårt det än är. Först av allt måste hon fixa kvällsmat.
Vad har egentligen förändrats för oss tjejer? funderar Tindra medan hon skär grönsaker till salladen. Mannen har flyttat. Vad gjorde han som nu hamnar på mina axlar? Ingenting jag inte kan klara. Jag får bara justera dagens schema lite. Jag fixar det. Allt ordnar sig. Och det kan bara bli bättre. Jag vill inte leva så, att jag hela tiden undrar var han är är han hos älskarinnan igen? Bättre att vara ensam. Det är svårare, men mer harmoniskt. Hon läser ännu ett kapitel om Pippi Långstrump och pussar de sömniga flickorna god natt. Sedan smiter Tindra in i badrummet: tvättmaskinen har gått färdigt, och det är dags att hänga tvätten.
Innan hon ska sova vill hon dricka en kopp te, samla tankarna och planera morgondagen. Flickorna är som två droppar vatten tvillingar. Två kan vara svårare än en, men Tindra har aldrig tänkt så och förstår inte varför andra tycker synd om henne.
Vi har det bra, brukar hon svara, ingen sliter ut sig här. Jag klarar av det.
Vattnet kokar. Tindra brygger en kopp te med sin älskade citronmeliss och tänder sitt mysiga sängbordsljus. Utanför fönstret blandar sig snö med regn, men inne är det varmt och stilla bara klockan tickar på väggen.
Då ringer det på dörren. Tindra öppnar förvånat den gamle damen från våningen över står där, hon som annars mest undviker alla samtal. Hon är inlindad i en ullsjal och klappar stilla hunden vid sin sida. Hunden är en mager och rufsig gammal labradortik som Tindra känt igen från gården, där hon ibland letat bland soporna. Den gamla damen, Ingrid Andersson heter hon, hade tydligen tagit henne till sig. Ingen hälsar någonsin på Ingrid, hon gick mest till affären och rastade sin förvildade hund.
Ursäkta att jag stör, säger Ingrid tyst, men jag såg er man lasta sina saker i bilen idag. Lämnade han er?
Det rör inte dig, svarar Tindra skarpt.
Din man är verkligen inte min ensak. Jag ville bara säga: om du någon gång behöver hjälp, kanske barnpassning eller nånting, kan du säga till. Bara så du vet.
Kom in, säger Tindra efter ett ögonblick. Vad hette du nu igen? Hon häller upp två koppar te och ställer fram kex.
Jag heter Ingrid Andersson. Och du är ju Tindra. Men du ska veta att jag inte tränger mig på. Jag vill bara hjälpa, utan ersättning. Det är bara för att det gläder mig.
Ingrid tar en liten klunk te, nickar och säger:
Väldigt gott. Är det citronmeliss? Jag odlar massor av örter på min sommarstuga och citronmeliss finns alltid där. Kom ut till landet nån gång på sommaren, det finns plats nog. Jag har ett gammalt äppelträd, de godaste äpplena du kan tänka dig…
Tindra betraktar sin granne och undrar varför hon tyckt så illa om henne. Kanske för att Ingrid aldrig slickade någon medhårs, inte ställde jobbiga frågor om tvillingflickorna, inte la sig i, bara gick förbi utan ord? Tindra hade tolkat det som stolthet och kylighet. Men nu förstår hon Ingrid vill bara inte störa. Inte ens om mannen, inget salt i såret, bara hjälp erbjuden ifall det skulle behövas.
Tindra märker hur prydlig Ingrid är nya tofflor, håret i en knut, klänningen med spetskrage, och dessutom doftar hon diskret av parfym. Tindra lyssnar när Ingrid berättar om sin sommarstuga, de fina äpplena, bastun, sjön där hungriga änder bor hela sommaren. Tänk, ju mer hon berättar, ju mer försvinner Tindras oro och det blir varmt inombords.
Tindra minns det här så väl, fast det nu gått fem år sedan. Hon minns hur mannen skrek henne i ansiktet: Du klarar dig aldrig!
Allt det är förbi nu.
Ingrid skivar äpplen och lägger dem vackert på en smördeg, skjuter in plåten i ugnen. Salladerna är färdiga och grytan puttrar på spisen. Det är sensommar och Ingrid fyller sjuttio år idag. Dagsljuset strömmar in genom de vidöppna fönstren i den lilla röda stugan. Doften av äppelpaj fyller hela köket.
Tänk så många gånger hon räddade mig! tänker Tindra, och ler åt sin kära granne där hon svettas vid ugnen. Vad hade jag gjort utan henne? Flickorna älskar mormor Ingrid. Och tänk om hon den där kvällen bara stängt dörren för mig!
Nu är flickorna nio år två glada skolbarn. Varje sommar är de här vid sjön, med vänner och världens bästa Ingrid. Snäll, nära, som en egen mormor
Jag går ut och plockar mer äpplen, så kokar vi kompott, säger Tindra och tar sin korg ut på gården.
Under äppelträdet, i skuggan, ligger hunden Elsa. Vem kunde tro att den fulsöta soptunnehunden Ingrid tog hand om blev en sån vacker stabil labradorkompis?
Allt handlar om kärlek. Det är kärleken som räddar oss, tänker Tindra och ger Elsa en kaka från handenTindra ser ut över sjön, där vassen glittrar i kvällssolen. Det är tyst, bara barnens skratt och Ingrids milda stämma hörs från verandan. Hon plockar ännu ett rött äpple från trädet, blänker av dagg och sommarhetta i handen. Flickorna springer emot henne, kinderna rosiga, håret i trassliga flätor.
Mamma! Kom, vi gör kransar av klöver! ropar Alma.
Tindra skrattar, sätter sig i gräset, låter flickorna fläta blommor i hennes hår. Elsa viftar på svansen och Ingrid öppnar fönstret, ropar att pajen är klar.
Ett ögonblick blundar Tindra och känner att detta är ett nytt liv, ett hon valt själv. Inget saknas. Världen är liten och stor på samma gång en veranda med solsken, ett äppelträd, doften av citronmeliss och nybakat, barnhänder i hennes hår.
Det visste han aldrig, hennes förra man. Att när man tror nån inte klarar sig, kan de slå rot där de står, blomma, och låta sitt hjärta växa. Man hittar hem till slut.
Hon öppnar ögonen, ser barnen, granngården, vattnet som glittrar. Allt handlar om kärlek. Och om att aldrig mer be om ursäkt för att man lever sitt eget liv.
