Jag föddes i en liten by i Småland. Efter att jag slutade nionde klass började jag på en kockutbildning i Växjö och tog examen fyra år senare. Då pratades det mycket om bygget av Botniabanan; många artiklar skrevs och det fanns en stor känsla av äventyr i luften. Jag kände också ett romantiskt sug inom mig som ung flicka, och därför tog jag jobb på bygget.
Jag jobbade som kock på Botniabanan, men efter fem år insåg jag att även om romantik lockar, måste man göra något mer av sitt liv.
Under tiden där träffade jag Tomas, som var en känd arrangör från Stockholm och hade rätt kontakter i huvudstaden. Jag åkte till Stockholm, letade upp Tomas och bad honom hjälpa mig att komma in på högskolan. Han sa inte nej, men påpekade att det skulle kosta. Jag hade sparat ihop en rejäl slant under arbetet vid järnvägen, så jag betalade 40 000 kronor för den tjänsten mycket pengar på den tiden.
Jag lyckades också byta både mitt betyg och mitt ID-kort. Jag betalade för de nya pappren. Nu stod det i mitt nya ID-kort att jag var fem år yngre, och mitt betyg visade bara B:n och A:n.
Tomas hjälpte mig att komma in på Livsmedelsinstitutet, men när han såg mitt nya ID blev han förvånad och sa att jag kommit in tack vare en märklig årgångsförändring. Jag ville inte lyssna; skämtade bara om att jag kanske skulle hitta mig en ung make nu när mina papper sa att jag var arton och började på första året i Stockholm.
Nu började mitt nya liv. Jag var omringad av helt andra människor, många var glatt flörtiga och nyss färdiga från gymnasiet. Ett år senare gifte jag mig. Min man hette Markus, han var nitton då, och kom från Stockholm. Jag blev folkbokförd i hans föräldrars lägenhet.
När jag tog examen från högskolan drog den stora ekonomiska förändringen igång i Sverige. Markus och jag var snabba på att ställa om; vi hyrde ett litet utrymme och öppnade ett lunchställe. Efter ett tag lyckades vi köpa det själva och blev ägare av vår egen bar.
Vi levde gott, även om vi aldrig fick barn. En dag bestämde vi oss för att hälsa på i min hemby där jag växte upp. Jag träffade mina klasskamrater och gamla vänner. Naturligtvis såg mitt liv annorlunda ut än deras och jag såg faktiskt bättre ut än mina gamla skolkamrater. De blev avundsjuka, och en av dem berättade för Markus att jag hade jobbat på Botniabanan och att jag var äldre än han trott.
Markus började anklaga mig för att ha lurat honom. Han förändrades, började dricka för mycket. Till slut skilde vi oss. Vi fick dela upp familjeföretaget. Jag köpte en liten lägenhet för min del, och Markus tog lån från banken tyvärr med dåliga räntor, något som skadade honom efter skilsmässan.
Idag jobbar jag fortfarande, trots att jag nått pensionsåldern. Ofta tänker jag på Tomas, som sa att det var dumt att göra mig själv fem år yngre på ID-kortet. Ingen kan vrida tillbaka tiden, och ingen kan fixa de misstag vi gör som unga.
Nyligen besökte jag min mamma och träffade en klasskamrat. Hon har varit pensionär i två år och ägnar dagarna åt barnbarnen och trädgården. Jag har fortfarande fyra år kvar att arbeta, men hälsan börjar svika. När vi är unga gör vi ibland saker vi senare får betala för som vuxna.
Jag undrar om någon annan varit i samma situation eller hört om någon som gjort sig yngre. Jag hoppas få råd om hur jag kan rätta till det dumma jag gjorde för så många år sedan.
