Den eldsvåda som följde efter blixtnedslaget greppade snabbt hela ladan där våra fjorton nordsvenska brukshästar stod. Jag, Albin, som befann mig inne i huset när ovädret slog till, kastade mig ut och började banka på ladans dörr för att varna hästarna. Jag visste att varje sekund var dyrbar.
Min mamma, Elin Magnusson, sade senare: Jag tror inte att någon av oss hade varit här idag utan honom, när hon berättade hur jag kastat mig in i brinnande byggnader även tidigare.
Jordskalvet som följde skakade rutorna och möblerna i husen runtomkring Uppsala, men gjorde lyckligtvis ingen större skada eller orsakade några personskador.
Ingen i Uppsala kan väl minnas ett jordskalv av den här styrkan under sin livstid, sa Karin Lindqvist från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
Tack vare mina snabba handlingar kunde vi rädda familjens hästar från att bli innebrända. Vi lyckades driva ut dem genom nödutgången, och även om ladan inte gick att rädda så var det viktigaste att alla överlevde.
Den här händelsen har verkligen fått mig att inse hur snabbt allt kan förändras, och hur viktigt det är att agera när man verkligen behövs även om det betyder att kasta sig in i elden.
