En dag, för länge sedan, lämnade min mamma hemmet precis som hon brukade. På morgonen hade hon skickat ett sms och frågat om jag hade hunnit äta frukost. Jag svarade ja, vi får prata senare och fortsatte jobba. Hon var inte sjuk, låg inte på sjukhus, det fanns inga bekymmer och inget avsked. Det var bara en alldeles vanlig vardag. En sådan dag som man tänker att inget oväntat ska hända.
Vid fyra på eftermiddagen ringde någon från ett obekant nummer. Det var vår granne, Ingrid. Hon sa: Din mamma har råkat ut för en olycka. Jag frågade var hon var och blev skickad till S:t Görans sjukhus. Jag åkte direkt. Där fick jag veta att hon hade fallit på gatan, slagit huvudet och att de inte kunnat göra något. Så var det ingen dramatik, inga sista ord.
Det fanns inga avskedsfraser. Ingen sista kram. Ingen tid att säga det man vill. Jag stod och stirrade på en vit vägg medan de förklarade om blanketter och underskrifter och rutiner. Med darrande röst ringde jag mina bröder och yttrade det svåraste jag någonsin sagt: Mamma har gått bort.
Det verkliga slaget kom inte på sjukhuset. Det kom när jag ensam gick in i hennes hem för att samla ihop hennes saker. Jag öppnade garderoben och såg kläder som fortfarande väntade på att tvättas. Hennes sandaler stod vid dörren, plånboken hängde på stolen, inköp låg halvvägs uppackade. Allt var fruset i tiden, som när livet plötsligt slutar.
Jag tog en av hennes blusar för att lägga i väskan och kände doften av hennes tvål. Jag stod där, med plagget i händerna, oförmögen att röra mig. Satt på sängen och stirrade länge på golvet. Kände ilska.
Sedan kom de små sakerna som värker mest: att ringa hennes nummer av gammal vana och förstå att det inte besvaras, att komma hem från jobbet och ingen längre frågar om jag kom hem tryggt, att gå förbi hennes lägenhet och inte längre gå in. Ingen förbereder dig för denna tystnad.
Alla säger: Det var hennes tid, Gud har sin plan, Nu vilar hon i frid. Men jag känner ingen ro. Jag känner tomrum. Jag känner att hon gick sin väg på en helt vanlig dag, utan att be om lov, utan att varna, utan att ge mig tid att trösta mitt hjärta.
Och det gör mest ont att det inte var ett avsked. Det var ett abrupt och hårt snitt.
