Det hade redan hunnit bli kväll. Min svärson hade precis hämtat hem sin svärmor till vår lägenhet i Göteborg. Han satte hennes två väskor på hallgolvet och gick sedan in för att hälsa på Märtas dotter, som just då satt och bläddrade i en tidning i vardagsrummet. När Märta såg sin mor, kunde man direkt ana en stark känsla av besvikelse i hennes ansikte. Jaså, nu måste jag ta hand om dig resten av livet? Du kommer väl knappast vilja flytta tillbaka till din lilla by senare…?
För inte så länge sedan hörde jag om en gammal vän till mig med samma sorts märkliga attityd mot sin gamla mor. Det ska sägas att historien slutade bra, svärmodern fick hjälp av sin svärson som ordnade plats på ett bra äldreboende. Vid den tiden hade dock Märta inte en aning om vad som hade hänt, och fick inte veta förrän allt redan var över.
Märtas man kom alltså hem med hennes mamma och sa:
Din mamma mår bra nu, jag har sett till att hon har allt hon behöver, men hon behöver ändå tillsyn ett tag framöver. Därför får hon bo här hos oss ett tag. Det gör väl inget, eller hur?
Egentligen hade det varit rimligare om Märta själv hade frågat sin man om det passade, med tanke på att det trots allt var hennes egen mamma. Men istället för att visa sin man tacksamhet för omsorgen om hennes mor, orsakade hon en väldigt märklig scen något svårbegripligt faktiskt:
Mamma, jag har ju precis flyttat till Göteborg och börjat bygga mitt nya liv, och nu dyker du upp här! Du vill alltså bo med mig nu, i samma hem! Så nu måste jag ta hand om dig i all evighet, du kommer väl aldrig vilja flytta hem igen, eller hur?
Mamman, som nyligen gått i pension, blev naturligtvis ledsen av dotterns ord, men det var nog ändå Märtas man som blev mest chockerad.
För första gången fick han verkligen se en sida av sin fru han aldrig förut anat. Han visste inte om denna del av Märta när han friade. Svärmodern började oroligt packa sina saker direkt för att lämna, och Märta själv smällde igen dörren och gick iväg hem till en väninna. Sent på kvällen när Märta kom hem igen fann hon sina väskor packade, tillsammans med en tågbiljett till småstaden hemma i Jämtland. Förvirrad frågade hon sin man:
Varför, har mamma inte åkt än? Eller ska du resa någonstans?
Nej, detta är dina saker och din biljett. Kanske borde vi bo isär ett tag. Jag har länge önskat mig barn, men idag insåg jag att jag inte vill att mina barn ska få en sådan mamma. Tänk efter nu bo i byn hos din mamma en tid, hon stannar här hos mig så länge. Om du tänker om kan du komma tillbaka, sa han lugnt.
Märta trodde aldrig att hennes man skulle ta ett sådant beslut. Det var då jag insåg att tacksamhet och värme i familjen är ovärderligt. I Sverige förväntas vi visa omtanke inte bara för våra närmaste, utan även för oss själva. Kanske lärde jag mig mer av mina vänners misstag än av mina egna.
