När jag var barn var jag, min bror och min syster tätt i ålder. Jag fick ofta ärva kläder och saker efter min syster. Medan hon fick all uppmärksamhet och särskilda resurser, kände jag mig ofta osynlig och förbises. Mina föräldrar satsade pengar på hennes utbildning, men jag fick klara mig själv. Trots att jag hade fina akademiska resultat, brydde sig inte mina föräldrar nämnvärt om mina prestationer eller visade någon glädje över dem.
Min låga självkänsla påverkade mig mycket, och jag vågade sällan stå upp för mig själv eller kräva rättvisa. Till slut kom jag in på ett av de mest ansedda universiteten i Sverige, men min familj noterade knappt mitt framgång. Istället antydde de att jag borde börja jobba om jag ändå inte kunde få något stipendium. Besviken över deras likgiltighet flyttade jag in på studentkorridor, där träffade jag mannen som skulle bli min make.
Under studietiden blev jag gravid. Jag och min partner bestämde oss för att gifta oss. När jag berättade detta för mina föräldrar blev de rasande och bad mig till och med göra abort. De grälade högljutt med mig, kallade mig elaka ord och vägrade hjälpa till ekonomiskt eller känslomässigt. Samtidigt hade de råd att köpa en dyr bil till min syster. Trots bristen på stöd födde jag en son, och makens familj hjälpte oss att få vår första lägenhet. Mina föräldrar gratulerade oss pliktskyldigast, men brydde sig föga om mitt liv.
Åren gick, min son växte upp och vi fick ännu ett barn. Livet började ordna upp sig tack vare min makes stöd och hans familjs omtanke. En dag ringde mamma igen och berättade om min systers stundande bröllop och bad mig ta ett lån för att hjälpa till att betala för festen. Jag vägrade. Min mamma blev ursinnig och visade tydligt att enligt henne hörde jag inte längre till familjen.
Där och då bestämde jag mig för att det var dags att sätta gränser och värdera det jag hade. Jag hade fått nog av att bli förbisedd och illa behandlad. Istället lade jag all min energi på den familj jag själv hade byggt min älskade make och våra barn. Det är genom dem jag har förstått vad riktig familj innebär: kärlek, omtanke och stöd. Blodsband spelar mindre roll om inte hjärtat hänger med.
