Eftersom jag var det enda barnet i familjen, flyttade jag och min man hem till mina föräldrar när vi gifte oss. I början kändes allt som en stillsam och välbalanserad dans i ljuset från norra sommarnätter. Ett hushåll där disken försvann lika stilla som dimman över Mälaren, arbetsuppgifter fördelades efter tid och ork, och ingen någonsin höjde rösten över vardagens små bagateller. Om jag lagade middag, diskade mamma lugnt och försiktigt efteråt. Om jag dammsög, sjöng hon visor medan hon pysslade om barnen. Det hela liknade ett urverk, där vi varsamt turades om, ibland utan ord.
Men saker förändrades när mina föräldrar gick i pension ett ord som ekar över tyst snö, något som innebar att morgnarna blev längre och eftermiddagar slöt sig i dvala. Plötsligt blev pappa en figur som nästan bara syntes sittande i trädgården, böjd över sitt schackbräde tillsammans med vänner i gråa ylletröjor, medan mamma liksom sjönk in i den lysande famn som var hennes blomrabatter. Hon gick barfota i gräset, vattnade pionerna och talade med sina krukväxter, nästan som om resten av huset inte längre existerade.
Inomhus vittrade tiden. Det låg berg av disk från dagens alla måltider på köksbänken, kylskåpet gapade tomt som en igloo i april, och ingen hade tämjt dammråttorna som valsade över golvet. Jag kom hem efter jobbet trött, vilsen, nästan som på fel tåg genom ett ödsligt vinterlandskap, osäker på var jag skulle börja. Borde inte någon åtminstone diskas? Kanske var det för att vi delade samma tak, men deras passivitet sved. Det var som att jag blivit osynlig i min egen barndoms kök. Jag försökte försiktigt ta upp det med mamma, men hon svarade med en blick, kall och klar som Vättern om vintern. “Jag har redan gjort mitt,” sa hon, nästan som om det var en trollformel som förbjöd diskhandskar och dammsugare för gott. Samtalet dog ut i en doft av kaffebröd.
Hennes hållning var som den höga nordanvinden vid kusten långt borta, svår att möta. Jag försöker förstå, men allt eftersom dagarna går växer mitt missmod i takt med disken. Jag är också bara en människa, trött av långa dagar. Hur kan de bara sitta och låta hushållet vakna till en vildvuxen sommaräng, fritt från ansvar? Jag vet inte vad jag ska göra. Borde jag försöka prata med mamma igen, eller är det bättre att jag och min man söker oss till egen lägenhet? Kanske skulle vi då ge dem friheten att leva som de vill, och själva skapa det bo som passar våra behov ett hem där även min trötthet får plats, där ingen osynlig disk får växa sig större än midnattssolen över norr.
