Jag växte upp i en stor familj på landet, som näst äldst av tio syskon. Redan som liten behövde jag ta på mig många sysslor hemma laga mat, tvätta kläder, ta hand om mina yngre syskon, jobba i trädgården och sköta om korna. Arbetet tog fullkomligt musten ur mig och jag somnade ofta innan huvudet ens landat på kudden. När jag fyllde arton började mina föräldrar ge sig till att jaga på mig att gifta mig, eftersom de ansåg att jag var en “mun till för mycket” i hushållet och behövde hitta ett eget hem.
Utan att ta hänsyn till mina önskemål ordnade de ett giftermål åt mig med en kille på tjugosju år som hette Björn och bodde i Västerås med sin förlamade farmor. Efter bröllopet flyttade jag in hos dem, och livet förändrades knappast enda skillnaden var att jag nu tog hand om hans farmor istället för mina småsyskon. Björn försörjde oss, men han behandlade mig illa, skrek och hånade mig ofta utan anledning. Tyvärr gick farmodern bort efter ett halvår, och då blev vi bara två kvar i lägenheten.
Kort därefter fick vi en dotter och en son. Medan min dotter visade mig kärlek, började min son ta efter sin pappas hårda och nedsättande sätt mot mig. Trots livet som kändes hopplöst fann jag tröst i ett intresse jag upptäckt på SVT att göra egna ljus hemma. Jag bestämde mig för att satsa på det och lade mina sparade kronor på utrustning. Björn gjorde narr av min satsning, men mina ljus blev populära och snart började jag tjäna egna pengar.
Åren gick, barnen växte upp. Min dotter stod mig fortsatt nära, men min son hade fastnat i samma förakt som sin far. Ljusföretaget gick bättre för varje år och jag byggde upp ett sparkapital på mitt konto. Det var när Björn hånlog åt mig för att jag hade köpt en enkel kjol till mig själv som något klickade i mig. Då insåg jag att nog var nog.
Vid det laget var barnen kring trettio och jag var inte ens femtio. Jag tog mina besparingar, hyrde en lägenhet i centrala Uppsala, ansökte om skilsmässa från Björn och fortsatte utveckla min verksamhet på egen hand. Jag ville uppleva lugn och slippa höra förolämpningar dagligen. Det fanns ingen ilska kvar hos mig bara en längtan efter ett bättre, fridfullt liv.
