Just nu har jag redan två söner. De är fulla av energi, river ner allt i sin väg, men är otroligt fina killar. De kan slå sig, gråta lite och sedan kramas som om inget hänt. Andra människor som ser hur mina pojkar beter sig brukar bara lyfta fram det negativa och försöker ge mig råd om barnuppfostran. Jag är övertygad om att pojkar i den här åldern behöver frihet, så att de kan utvecklas till trygga vuxna. Många säger också att min Gustav är väluppfostrad och lugn, medan Isak är klumpig och har alltför mycket spring i benen, och att han säkert kommer störa sin bror även som vuxen.
Jag nickar bara vid sådana kommentarer. Det kanske finns en gnutta sanning, men de älskar varandra, de kompletterar varandra och klarar sig helt enkelt inte utan varandra. De har länge önskat sig en hund, men jag är rädd för hundar. Ska jag köpa ett husdjur till dem, så får det hellre bli en sköldpadda de är lugna, långsamma, och kan försvara sig om det behövs. Förut, när vi bara hade Gustav, kunde varken jag eller min man Erik föreställa oss hur mycket vårt liv skulle förändras när Isak kom till världen. När vi fick besked om att han var sjuk tappade jag, för ett ögonblick, helt färgen i livet. Allt hade sett bra ut, inga varningstecken, graviditeten flöt på enligt boken.
Efter det där ödesdigra ultraljudet tänkte jag faktiskt på abort ett kort ögonblick, men tog mig snabbt samman och bestämde mig för att föda barn. Förutom min man var det ingen, inte ens mina egna föräldrar, som stöttade mitt beslut. Erik själv visste egentligen inte vad som var rätt. Jag stod ut med att bli kallad dum, svalde gråten och sa bara att barn är livets största gåva. Som tur var samlade min man hela sin kraft när han sa: “Hon ska föda, punkt slut!” Med tiden började min familj ändå acceptera mitt val. När Isak väl kom till världen blev vi alla förbluffade över hur snabbt han lärde sig saker. Gustav räckte honom olika saker, och Isak hittade genast på namn åt dem. Då fick jag hopp om att allt skulle gå bra och det gjorde det.
