Jag skriver det här medan tvättmaskinen snurrar. Klockan är snart två på natten. Huset är tyst men i mitt huvud är det ett kaos, som om hela Göteborgs spårvagnar försöker åka samtidigt. Det är väldigt stökigt inombords.
Jag är 41 år gammal. Jag har två söner en på 15 och en på 12. Jag jobbar som ekonom. Mitt liv har alltid varit ordnat listor, budgetar, scheman. Då känner jag mig trygg.
Jag har alltid tänkt att familjen är det allra viktigaste.
Särskilt min lillasyster.
Hon heter Majken och är yngre än jag. Alltid varit den känsliga, den som våra föräldrar skyddade mest. När hon skilde sig för tre år sedan, var jag den första som öppnade min dörr för henne.
Stanna hos oss tills du landar lite, sa jag.
Det började så.
Först skulle det vara tillfälligt.
Sedan blev det en månad.
Sedan ett helt år.
Hon hade inget jobb, inga pengar, ingen lägenhet. Jag lagade mat åt alla, tvättade åt alla, betalade för alla. Min man Gustav suckade ibland, men sa aldrig något.
Det är ju ändå din syster.
Det sa jag till mig själv också.
Men sakta började jag lägga märke till små saker.
Viskande röster i köket som tystnade när jag kom in. Skratt från vardagsrummet som abrupt dog. Gustavs mobil, alltid med skärmen nedåt.
En kväll kom jag hem tidigare från jobbet, migrän igen. Huset kändes märkligt stilla.
Jag gick in i vardagsrummet.
Där satt de.
Inte med några komprometterande rörelser, men ändå. De satt väldigt nära varandra i soffan. Majkens hand på Gustavs.
Jag stelnade.
De också.
Vad händer här? sa jag.
Gustav drog snabbt undan handen.
Inget.
Majken log nervöst.
Vi bara pratade.
Om vadå?
Tystnad i rummet.
Mitt hjärta bankade så högt att jag nästan trodde tvättmaskinen gått sönder.
Hur länge? viskade jag.
Hur länge vad? svarade Gustav.
Jag tittade på Majken.
Hon såg ner i golvet.
Och sa tyst:
Det är inte som du tror.
Jag skrattade kort och kallt.
Det där är världens äldsta lögn.
Då blev Gustav irriterad.
Du ska alltid göra en stor grej av allt.
Som om jag var den där jobbiga, den som förstörde något.
Jag reste mig upp, gick till Majkens rum och öppnade dörren.
Packa dina saker.
Hon såg rädd ut.
Vart ska jag ta vägen?
Jag vet inte.
Tårarna fyllde hennes ögon.
Jag är ju din syster.
Det är just därför det gör så ont.
Nu bor Majken hos våra föräldrar. Mamma pratar inte med mig. Det enda hon sade på telefon var:
Hur kunde du kasta ut din egen syster?
Och jag sitter här, lyssnar på tvättmaskinen och funderar
Är det värre att förlora en syster eller att blunda för sanningen?
Jag har lärt mig att ibland kostar det modet att vara ärlig mer än vad man tror men att leva i självbedrägeri gör alltid mer ont i längden.
